För hälsans skull - hur lögner blir politik

Vänsterpartiet har som så många gånger förr förirrat sig in i politikens utmarker. Den här gången handlar det om fostrande genusvillfarelser som under falska förespeglingar om bättre hälsa skall tvinga män att sitta ner när de tömmer blåsan på en offentlig toalett.

Strukturen i tanken känns så väl igen; partiet som gömde undan bokstaven K härbärgerar så många förespråkare av tvång och förmynderi att vän av ordning frågar sig om de ändå inte gör sig till. För sådana här vansinnigheter går man väl inte ut med på riktigt, det måste ju vara på skoj?

Nej, vänsterns behov av att lägga sten på medborgarnas börda är omättligt. Den goda föresatsen skulle vara att mannens hälsa blir så oregerligt mycket bättre om han bara var så god och satte sig ner innan blåsans tömning. Enligt Viggo Hansen i Sörmlands landstingsfullmäktige är förtjänsten en ökad tömningsgrad av urinblåsan, vilket menas leda till färre besvär med både blåsa och prostata på ålderns höst. Källa på det? "Vissa läkare".

Låt oss leka med tanken att vetenskapen är välgrundad och att detta förslag blir verklighet. Hur skall kontrollmekanismerna se ut? Kommer dessa hentoaletter att byggas om så att det blir fysiskt omöjligt att stå upp? Skall våra offentliga toaletter utrustas med sofistikerad övervakningsutrustning; kameror och ljuddetektorer som reagerar på allt för kraftfullt plaskande? Eller tänker Vänsterpartiet att vi bygger upp en underrättelseverksamhet inte helt olik Stasi i forna DDR, där medborgare anger varandra? Ja bevare oss för vänsterns deprimerande syn på människan.

Hur ligger det då till med tömningsgraden vid olika tömningspositioner?
Choudhury S et al har tittat på flödeshastigheten och kvarvarande urinvolym i blåsan hos män vid olika positioner, och de fann att flödeshastigheten var signifikant lägre vid sittande än vid stående och hukande, för personer som inte är vana vid sittkissning. Kvarvarande volym var liknande vid samtliga tre positioner. Slutsatsen blir att man skall tömma blåsan i den position man är van vid.
Unsal A et al tittade också på både flödeshastighet och kvarvarande volym vid olika tömningspositioner, hos både män och kvinnor. Här kom de fram till att det inte verkar finnas någon signifikant skillnad i varken flödeshastighet eller kvarvarande volym hos vare sig kvinnor eller män, utifrån tömningsposition.

Så nu vet vi att vänsterpolitiker använder vilka dubiösa svepskäl som helst bara de kan tvinga människor och berätta för dem hur de skall leva sina liv, ända in i det mest privata. Borde inte våra landstingspolitiker ägna sig lite mer åt att få hälso- och sjukvården att fungera bättre? Det känns väl ändå lite mer som deras huvudsakliga uppgift?

Vårdvalet och ekonomistyrning

Statsradions samhällsprogram Kaliber har gjort en osaklig och vinklad serie om vårdvalet. Den rödgröna Fria Radion förnekar sig minsann inte. Vi skall ledas att förstå att valfriheten, LOV, är roten till de missförhållanden man pekar på, med en implicit antydan om att allt var bättre förr, när all vård bedrevs i offentlig regi.

För att ekonomin på en vårdcentral ska gå ihop måste personalen hålla reda på vad landstinget betalar för olika moment, som patientbesök, recept och remisser. Alla landsting har skapat sina egna prislistor. Och för att se vilka konsekvenser de har ska vi nu göra en resa till några av Sveriges landsting.

Man radar upp ett antal exempel där resursslöseri och girighet avbildas som legio, man hör ekot av vänsterns mantra om giriga riskkapitalister som gottar sig åt alla skattepengar man lurar av staten. Kaliber missar dock målet här; problemet är inte kapitalismen som skulle göda en påstådd roffarmentalitet och låta några få berika sig på de många på ett ohederligt sätt. De näringsidkare som bedriver vårdverksamhet spelar enligt reglerna, och gör precis det som är deras uppgift; att tillhandahålla den upphandlade tjänsten så kostnadseffektivt som möjligt.

Problemet ligger naturligtvis i ekonomistyrningen. Landstingen har aldrig varit några duktiga förvaltare av pundet; pundet är ju någon annans. I LOV, lagen om valfrihetssystem, finns inga krav på landstingen att detaljstyra verksamheter eller ägna sig åt att skapa undermåliga och kontraproduktiva ersättningssystem. Detta är naturligtvis dilemmat med den offentliga och subventionerade finansieringen av hälso- och sjukvård, som jag skrivit om förut.

I stort sett friska människor springer till doktorn i tid och otid och kräver behandling som tveksamt ger något snabbare tillfrisknande än naturalförloppet. Vårdproducenter producerar de tjänster som ger bäst betalt, för behandlingen är ju frikopplad från betalningsviljan hos konsumenten. Politiker agerar gärna alla goda gåvors givare och ser sig själv tvingade att vara inne och detaljstyra det ena och det andra och åsidosätter på så vis marknadens egna förmåga att styra tillgång och efterfrågan. De som bäst behöver den vård samhället förmår att producera blir istället utan.

Tokiga och vanvettiga incitament skapar en snedvridning i resursanvändandet, inte sällan baserat på hur många röster en politiker tänker sig att han kan köpa med en visst användande av våra skattemedel. Nej, ge människor makten att själva bestämma vilken vård de vill betala för; de är inte sämre än att de klarar av det.

I händelsernas väntrum

Att vara student kan ibland upplevas som att man går och väntar på det som komma skall, att i praktiken få omsätta sina kunskaper som man under lång och mödosam tid förvärvat. Det finns stunder då det känns som om livet är satt på undantag, att man bidar sin tid och bara går och väntar på det där hägrande målet i fjärran.

Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.

Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.

Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.

För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.


Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.

Klädd i vitt - post scriptum

Vi hade den stora glädjen att få ta del av Klädd i vitt, en teaterföreställning om attityder och fördomar i vården. Jag bar på en uppsättning tankar inför denna begivelse, och det var med stor förväntan jag bänkade mig i auditoriet, fylld av spänning inför en förmodat intressant tillställning.

Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.

Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.

När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.

Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.

Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?

Medicin och tvärvetenskapliga ansatser

Tvärvetenskaplighet används ofta för att krydda någonting som saknar i intrinsikalt värde och ställa det i bättre dager än vad det egentligen förtjänar. Genom att lägga på ytterligare en dimension hoppas man belysa något som tidigare varit höljt i dunkel och på så vis nå vetenskaplig höjd. Mer ofta än sällan blir det bara mer platt än någonsin, då uppdelningen i diskreta vetenskapliga discipliner faktiskt är funktionell.

Tendensen att introducera tvärvetenskapen kommer ofta från vänster, och har gett upphov till sådana vetenskapliga bastarder som genusvetenskap och humanekologi. Den springer ur en oförmåga att vinna hävd för sina förvridna och samhällsomstörtande vänsterideal om kollektivism och auktoritär människokontroll i de traditionella kanalerna politik och media, där demokrati och sunt förnuft står som motpol. Man väljer då en arena där propagandan på ett mer subtilt sätt kan prånglas ut i samhället genom universitets tredje uppgift, med en illusorisk fond av vetenskap som garant för opartiskhet och sanningshalt.

Med samma agenda förgiftas vår medicinska utbildning, med obligatorium där undermålig och irrelevant skönlitteratur skall avhandlas och problematiseras. Jag är av den bestämda uppfattningen att god skönlitteratur är varje individ till gagn, och att ta del av någon annans tankar via det skrivna ordet är ett gott sätt att både kittla den egna fantasin såväl som att ge sig själv förmånen att få uppleva något som annars vore endast författarens egna kognition förunnat. Det är min fasta övertygelse att god litteratur formar generationer på ett föredömligt sätt, att god litteratur likt den biologiska evolutionen väljs ut och konserveras på grunder av hur väl de bidrar till människors förståelse av sig själva och sin omvärld, i nutid och historia. Det är således inte med förakt för litteraturen i sig som jag ondgör mig över det litteraturseminarium vi likt en skock får vallades in i härförleden, utan formen för hur skönlitteratur tvingas på människor som frivilligt valt att skaffa sig en gedigen medicinsk utbildning.

För med samma argument som förs angående skönlitteratur visavi läkare kan man med tvångets medel styra in blivande civilingenjörer på exempelvis blomsterbindning. För hur viktigt är det inte för teknologer att se estetiska värden? Vår fantastiska natur med dess florala prakt bjuder på oöverträffad hänförelse i såväl färg som form; visst torde dessa fenomen formligen tryckas upp i ansiktet på dessa kalla, stela, företrädesvis unga gossar som snöat in på microchip, stålbalkar och reläer? Hur skall de annars begripa att vår värld också består av mjuka saker?

Ja, låt de ingenjörer som drivs av en förundran inför tulpaner, liljor och tussilago få nära sitt intresse på sin fritid. Visar sig detta intresse, eller någon resulterande aspekt av det, vara en komparativ fördel på arbetsmarknaden kommer nedlagd tid också att ge utdelning, men det kan omöjligen betraktas som en obligat komponent i en fullgod civilingenjörsutbildning. På samma sätt är det troligtvis till gagn för läkarens yrkesutövning att ha ett antal lästa klassiker i bagaget, men det är inte nödvändigt för att lindra, bota och trösta dennes patienter.

Ett sätt att vägleda läkarstudenter, och studenter i andra discipliner med för den delen, in i den skönlitterära djungeln skulle kunna vara en terminsuppdelad läslista; en lista med rekommenderad litteratur av god kvalitet. Listan skulle kunna härbärgera ett tiotal böcker per termin där studenten kunde både välja och vraka, för att sedan läsa av hjärtats lust utan krav på redovisning och problematisering. De flesta är inte intresserade av att analysera och dissekera böcker, utan vill bara läsa för nöjes skull, och låta tankarna vandra fritt utifrån den egna sinnesupplevelsen. Läkarstudenter bör rimligen inte uppvisa några större svårigheter att ta sig igenom fyra-fem böcker av genomsnittlig längd under en termin. De flesta har arbetat upp en förmåga att snabbt ta sig igenom långa och krävande facklitterära textmassor, så skönlitteratur torde rimligen utgöra ett välkommet miljöombyte vars konsumtion närmast kan ses som avkoppling.

I kontrast till gängse studentrelaterade och dekadenta aktiviteter såsom hävande av såväl maltdryck som punsch och därtill gycklande, som verkar vara legio för den student som råkar befinna sig inom några standardavvikelser av toppen på gausskurvan, är läsande en aktivitet som i bjärt kontrast är karaktärsdanande och vederkvickande. Det alldeles avgörande här är frivilligheten. Med ovanstående förslag till läkarkanon kommer det för varje student som överlämnar sig åt rekommendationerna att finnas säkerligen två kurskamrater som framhärdar i sina tidigare livsval. De kommer alla att bli precis lika medicinskt kompetenta när examensdagen närmar sig; det garanteras nämligen av utbildningens examinationsmoment. De olika livsval vi gör påverkar oss, och erfarenheter kan vinnas på många olika vis. Det är något grundläggande positivt, och vi måste lära oss att omfamna olikheterna, och inse att diversiteten är det som bygger vårt robusta samhälle.