Vänsterpartiet har som så många gånger förr förirrat sig in i politikens utmarker. Den här gången handlar det om fostrande genusvillfarelser som under falska förespeglingar om bättre hälsa skall tvinga män att sitta ner när de tömmer blåsan på en offentlig toalett.
Strukturen i tanken känns så väl igen; partiet som gömde undan bokstaven K härbärgerar så många förespråkare av tvång och förmynderi att vän av ordning frågar sig om de ändå inte gör sig till. För sådana här vansinnigheter går man väl inte ut med på riktigt, det måste ju vara på skoj?
Nej, vänsterns behov av att lägga sten på medborgarnas börda är omättligt. Den goda föresatsen skulle vara att mannens hälsa blir så oregerligt mycket bättre om han bara var så god och satte sig ner innan blåsans tömning. Enligt Viggo Hansen i Sörmlands landstingsfullmäktige är förtjänsten en ökad tömningsgrad av urinblåsan, vilket menas leda till färre besvär med både blåsa och prostata på ålderns höst. Källa på det? "Vissa läkare".
Låt oss leka med tanken att vetenskapen är välgrundad och att detta förslag blir verklighet. Hur skall kontrollmekanismerna se ut? Kommer dessa hentoaletter att byggas om så att det blir fysiskt omöjligt att stå upp? Skall våra offentliga toaletter utrustas med sofistikerad övervakningsutrustning; kameror och ljuddetektorer som reagerar på allt för kraftfullt plaskande? Eller tänker Vänsterpartiet att vi bygger upp en underrättelseverksamhet inte helt olik Stasi i forna DDR, där medborgare anger varandra? Ja bevare oss för vänsterns deprimerande syn på människan.
Hur ligger det då till med tömningsgraden vid olika tömningspositioner?
Choudhury S et al har tittat på flödeshastigheten och kvarvarande urinvolym i blåsan hos män vid olika positioner, och de fann att flödeshastigheten var signifikant lägre vid sittande än vid stående och hukande, för personer som inte är vana vid sittkissning. Kvarvarande volym var liknande vid samtliga tre positioner. Slutsatsen blir att man skall tömma blåsan i den position man är van vid.
Unsal A et al tittade också på både flödeshastighet och kvarvarande volym vid olika tömningspositioner, hos både män och kvinnor. Här kom de fram till att det inte verkar finnas någon signifikant skillnad i varken flödeshastighet eller kvarvarande volym hos vare sig kvinnor eller män, utifrån tömningsposition.
Så nu vet vi att vänsterpolitiker använder vilka dubiösa svepskäl som helst bara de kan tvinga människor och berätta för dem hur de skall leva sina liv, ända in i det mest privata. Borde inte våra landstingspolitiker ägna sig lite mer åt att få hälso- och sjukvården att fungera bättre? Det känns väl ändå lite mer som deras huvudsakliga uppgift?
tisdag 12 juni 2012
måndag 4 juni 2012
Vårdvalet och ekonomistyrning
Statsradions samhällsprogram Kaliber har gjort en osaklig och vinklad serie om vårdvalet. Den rödgröna Fria Radion förnekar sig minsann inte. Vi skall ledas att förstå att valfriheten, LOV, är roten till de missförhållanden man pekar på, med en implicit antydan om att allt var bättre förr, när all vård bedrevs i offentlig regi.
Problemet ligger naturligtvis i ekonomistyrningen. Landstingen har aldrig varit några duktiga förvaltare av pundet; pundet är ju någon annans. I LOV, lagen om valfrihetssystem, finns inga krav på landstingen att detaljstyra verksamheter eller ägna sig åt att skapa undermåliga och kontraproduktiva ersättningssystem. Detta är naturligtvis dilemmat med den offentliga och subventionerade finansieringen av hälso- och sjukvård, som jag skrivit om förut.
I stort sett friska människor springer till doktorn i tid och otid och kräver behandling som tveksamt ger något snabbare tillfrisknande än naturalförloppet. Vårdproducenter producerar de tjänster som ger bäst betalt, för behandlingen är ju frikopplad från betalningsviljan hos konsumenten. Politiker agerar gärna alla goda gåvors givare och ser sig själv tvingade att vara inne och detaljstyra det ena och det andra och åsidosätter på så vis marknadens egna förmåga att styra tillgång och efterfrågan. De som bäst behöver den vård samhället förmår att producera blir istället utan.
Tokiga och vanvettiga incitament skapar en snedvridning i resursanvändandet, inte sällan baserat på hur många röster en politiker tänker sig att han kan köpa med en visst användande av våra skattemedel. Nej, ge människor makten att själva bestämma vilken vård de vill betala för; de är inte sämre än att de klarar av det.
För att ekonomin på en vårdcentral ska gå ihop måste personalen hålla reda på vad landstinget betalar för olika moment, som patientbesök, recept och remisser. Alla landsting har skapat sina egna prislistor. Och för att se vilka konsekvenser de har ska vi nu göra en resa till några av Sveriges landsting.Man radar upp ett antal exempel där resursslöseri och girighet avbildas som legio, man hör ekot av vänsterns mantra om giriga riskkapitalister som gottar sig åt alla skattepengar man lurar av staten. Kaliber missar dock målet här; problemet är inte kapitalismen som skulle göda en påstådd roffarmentalitet och låta några få berika sig på de många på ett ohederligt sätt. De näringsidkare som bedriver vårdverksamhet spelar enligt reglerna, och gör precis det som är deras uppgift; att tillhandahålla den upphandlade tjänsten så kostnadseffektivt som möjligt.
Problemet ligger naturligtvis i ekonomistyrningen. Landstingen har aldrig varit några duktiga förvaltare av pundet; pundet är ju någon annans. I LOV, lagen om valfrihetssystem, finns inga krav på landstingen att detaljstyra verksamheter eller ägna sig åt att skapa undermåliga och kontraproduktiva ersättningssystem. Detta är naturligtvis dilemmat med den offentliga och subventionerade finansieringen av hälso- och sjukvård, som jag skrivit om förut.
I stort sett friska människor springer till doktorn i tid och otid och kräver behandling som tveksamt ger något snabbare tillfrisknande än naturalförloppet. Vårdproducenter producerar de tjänster som ger bäst betalt, för behandlingen är ju frikopplad från betalningsviljan hos konsumenten. Politiker agerar gärna alla goda gåvors givare och ser sig själv tvingade att vara inne och detaljstyra det ena och det andra och åsidosätter på så vis marknadens egna förmåga att styra tillgång och efterfrågan. De som bäst behöver den vård samhället förmår att producera blir istället utan.
Tokiga och vanvettiga incitament skapar en snedvridning i resursanvändandet, inte sällan baserat på hur många röster en politiker tänker sig att han kan köpa med en visst användande av våra skattemedel. Nej, ge människor makten att själva bestämma vilken vård de vill betala för; de är inte sämre än att de klarar av det.
måndag 21 maj 2012
I händelsernas väntrum
Att vara student kan ibland upplevas som att man går och väntar på det som komma skall, att i praktiken få omsätta sina kunskaper som man under lång och mödosam tid förvärvat. Det finns stunder då det känns som om livet är satt på undantag, att man bidar sin tid och bara går och väntar på det där hägrande målet i fjärran.
Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.
Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.
Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.
För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.
Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.
Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.
Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.
Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.
För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.
Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.
torsdag 17 maj 2012
Klädd i vitt - post scriptum
Vi hade den stora glädjen att få ta del av Klädd i vitt, en teaterföreställning om attityder och fördomar i vården. Jag bar på en uppsättning tankar inför denna begivelse, och det var med stor förväntan jag bänkade mig i auditoriet, fylld av spänning inför en förmodat intressant tillställning.
Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.
Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.
När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.
Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.
Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?
Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.
Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.
När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.
Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.
Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?
onsdag 16 maj 2012
Medicin och tvärvetenskapliga ansatser
Tvärvetenskaplighet används ofta för att krydda någonting som saknar i intrinsikalt värde och ställa det i bättre dager än vad det egentligen förtjänar. Genom att lägga på ytterligare en dimension hoppas man belysa något som tidigare varit höljt i dunkel och på så vis nå vetenskaplig höjd. Mer ofta än sällan blir det bara mer platt än någonsin, då uppdelningen i diskreta vetenskapliga discipliner faktiskt är funktionell.
Tendensen att introducera tvärvetenskapen kommer ofta från vänster, och har gett upphov till sådana vetenskapliga bastarder som genusvetenskap och humanekologi. Den springer ur en oförmåga att vinna hävd för sina förvridna och samhällsomstörtande vänsterideal om kollektivism och auktoritär människokontroll i de traditionella kanalerna politik och media, där demokrati och sunt förnuft står som motpol. Man väljer då en arena där propagandan på ett mer subtilt sätt kan prånglas ut i samhället genom universitets tredje uppgift, med en illusorisk fond av vetenskap som garant för opartiskhet och sanningshalt.
Med samma agenda förgiftas vår medicinska utbildning, med obligatorium där undermålig och irrelevant skönlitteratur skall avhandlas och problematiseras. Jag är av den bestämda uppfattningen att god skönlitteratur är varje individ till gagn, och att ta del av någon annans tankar via det skrivna ordet är ett gott sätt att både kittla den egna fantasin såväl som att ge sig själv förmånen att få uppleva något som annars vore endast författarens egna kognition förunnat. Det är min fasta övertygelse att god litteratur formar generationer på ett föredömligt sätt, att god litteratur likt den biologiska evolutionen väljs ut och konserveras på grunder av hur väl de bidrar till människors förståelse av sig själva och sin omvärld, i nutid och historia. Det är således inte med förakt för litteraturen i sig som jag ondgör mig över det litteraturseminarium vi likt en skock får vallades in i härförleden, utan formen för hur skönlitteratur tvingas på människor som frivilligt valt att skaffa sig en gedigen medicinsk utbildning.
För med samma argument som förs angående skönlitteratur visavi läkare kan man med tvångets medel styra in blivande civilingenjörer på exempelvis blomsterbindning. För hur viktigt är det inte för teknologer att se estetiska värden? Vår fantastiska natur med dess florala prakt bjuder på oöverträffad hänförelse i såväl färg som form; visst torde dessa fenomen formligen tryckas upp i ansiktet på dessa kalla, stela, företrädesvis unga gossar som snöat in på microchip, stålbalkar och reläer? Hur skall de annars begripa att vår värld också består av mjuka saker?
Ja, låt de ingenjörer som drivs av en förundran inför tulpaner, liljor och tussilago få nära sitt intresse på sin fritid. Visar sig detta intresse, eller någon resulterande aspekt av det, vara en komparativ fördel på arbetsmarknaden kommer nedlagd tid också att ge utdelning, men det kan omöjligen betraktas som en obligat komponent i en fullgod civilingenjörsutbildning. På samma sätt är det troligtvis till gagn för läkarens yrkesutövning att ha ett antal lästa klassiker i bagaget, men det är inte nödvändigt för att lindra, bota och trösta dennes patienter.
Ett sätt att vägleda läkarstudenter, och studenter i andra discipliner med för den delen, in i den skönlitterära djungeln skulle kunna vara en terminsuppdelad läslista; en lista med rekommenderad litteratur av god kvalitet. Listan skulle kunna härbärgera ett tiotal böcker per termin där studenten kunde både välja och vraka, för att sedan läsa av hjärtats lust utan krav på redovisning och problematisering. De flesta är inte intresserade av att analysera och dissekera böcker, utan vill bara läsa för nöjes skull, och låta tankarna vandra fritt utifrån den egna sinnesupplevelsen. Läkarstudenter bör rimligen inte uppvisa några större svårigheter att ta sig igenom fyra-fem böcker av genomsnittlig längd under en termin. De flesta har arbetat upp en förmåga att snabbt ta sig igenom långa och krävande facklitterära textmassor, så skönlitteratur torde rimligen utgöra ett välkommet miljöombyte vars konsumtion närmast kan ses som avkoppling.
I kontrast till gängse studentrelaterade och dekadenta aktiviteter såsom hävande av såväl maltdryck som punsch och därtill gycklande, som verkar vara legio för den student som råkar befinna sig inom några standardavvikelser av toppen på gausskurvan, är läsande en aktivitet som i bjärt kontrast är karaktärsdanande och vederkvickande. Det alldeles avgörande här är frivilligheten. Med ovanstående förslag till läkarkanon kommer det för varje student som överlämnar sig åt rekommendationerna att finnas säkerligen två kurskamrater som framhärdar i sina tidigare livsval. De kommer alla att bli precis lika medicinskt kompetenta när examensdagen närmar sig; det garanteras nämligen av utbildningens examinationsmoment. De olika livsval vi gör påverkar oss, och erfarenheter kan vinnas på många olika vis. Det är något grundläggande positivt, och vi måste lära oss att omfamna olikheterna, och inse att diversiteten är det som bygger vårt robusta samhälle.
Med samma agenda förgiftas vår medicinska utbildning, med obligatorium där undermålig och irrelevant skönlitteratur skall avhandlas och problematiseras. Jag är av den bestämda uppfattningen att god skönlitteratur är varje individ till gagn, och att ta del av någon annans tankar via det skrivna ordet är ett gott sätt att både kittla den egna fantasin såväl som att ge sig själv förmånen att få uppleva något som annars vore endast författarens egna kognition förunnat. Det är min fasta övertygelse att god litteratur formar generationer på ett föredömligt sätt, att god litteratur likt den biologiska evolutionen väljs ut och konserveras på grunder av hur väl de bidrar till människors förståelse av sig själva och sin omvärld, i nutid och historia. Det är således inte med förakt för litteraturen i sig som jag ondgör mig över det litteraturseminarium vi likt en skock får vallades in i härförleden, utan formen för hur skönlitteratur tvingas på människor som frivilligt valt att skaffa sig en gedigen medicinsk utbildning.
För med samma argument som förs angående skönlitteratur visavi läkare kan man med tvångets medel styra in blivande civilingenjörer på exempelvis blomsterbindning. För hur viktigt är det inte för teknologer att se estetiska värden? Vår fantastiska natur med dess florala prakt bjuder på oöverträffad hänförelse i såväl färg som form; visst torde dessa fenomen formligen tryckas upp i ansiktet på dessa kalla, stela, företrädesvis unga gossar som snöat in på microchip, stålbalkar och reläer? Hur skall de annars begripa att vår värld också består av mjuka saker?
Ett sätt att vägleda läkarstudenter, och studenter i andra discipliner med för den delen, in i den skönlitterära djungeln skulle kunna vara en terminsuppdelad läslista; en lista med rekommenderad litteratur av god kvalitet. Listan skulle kunna härbärgera ett tiotal böcker per termin där studenten kunde både välja och vraka, för att sedan läsa av hjärtats lust utan krav på redovisning och problematisering. De flesta är inte intresserade av att analysera och dissekera böcker, utan vill bara läsa för nöjes skull, och låta tankarna vandra fritt utifrån den egna sinnesupplevelsen. Läkarstudenter bör rimligen inte uppvisa några större svårigheter att ta sig igenom fyra-fem böcker av genomsnittlig längd under en termin. De flesta har arbetat upp en förmåga att snabbt ta sig igenom långa och krävande facklitterära textmassor, så skönlitteratur torde rimligen utgöra ett välkommet miljöombyte vars konsumtion närmast kan ses som avkoppling.
I kontrast till gängse studentrelaterade och dekadenta aktiviteter såsom hävande av såväl maltdryck som punsch och därtill gycklande, som verkar vara legio för den student som råkar befinna sig inom några standardavvikelser av toppen på gausskurvan, är läsande en aktivitet som i bjärt kontrast är karaktärsdanande och vederkvickande. Det alldeles avgörande här är frivilligheten. Med ovanstående förslag till läkarkanon kommer det för varje student som överlämnar sig åt rekommendationerna att finnas säkerligen två kurskamrater som framhärdar i sina tidigare livsval. De kommer alla att bli precis lika medicinskt kompetenta när examensdagen närmar sig; det garanteras nämligen av utbildningens examinationsmoment. De olika livsval vi gör påverkar oss, och erfarenheter kan vinnas på många olika vis. Det är något grundläggande positivt, och vi måste lära oss att omfamna olikheterna, och inse att diversiteten är det som bygger vårt robusta samhälle.
söndag 13 maj 2012
Hippocampus och minne
Hippocampus är en väl beskriven anatomisk och funktionell struktur i den mänskliga hjärnan. Den är en del av det limbiska systemet, och har visat sig särdeles viktigt när det kommer till inlagring och framkallande av deklarativa minnen, alltså minnen för händelser och fakta.
En viktig beskrivning som gjorde att man kunde konstatera hippocampus roll var den av patient HM, Henry Molaison. Vid 27 års ålder skar man bort hippocampus på båda sidor hos HM för att behandla vederbörandes epilepsi. Även om operationen var en framgång, med avseende på epilepsiattackerna, uppkom den synnerligt olyckliga bieffekten att HM inte kunde skapa nya deklarativa minnen; han drabbades av anterograd amnesi.
Andra typer av hippocampusskador, såsom stroke som drabbar mediala temporalloben eller hippocampal skleros, har också visat sig vara associerat med nedsatt förmåga med avseende på deklarativa minnen.
De kliniska aspekterna av hippocampal skada undersöktes först bland patienter med minnesnedsättningar, som individer med Alzheimers, epilepsi eller bara normalt åldrande. På senare år har man även uppmärksammat hippocampal dysfunktion även hos patienter med psykiatriska nedsättningar, som depression, posttraumatiskt stresssyndrom, drogmissbruk och schizofreni.
Den hippocampala strukturen är viktig för deklarativa minnen, men inte för andra typer av minnen, som motoriskt procedurminne, klassisk betingning eller habituering.
Hippocampus ansvarar för
De primära projektionerna till hippocampus kommer från entorinala kortex, dels genom tractus perforans till gyrus dentatus, och dels genom direkta projektioner till understrukturerna CA3 och CA1. Tractus perforans är den första synapsen i hippocampus i huvudsak enkelriktade trisynaptiska kretslopp; entorinala kortex till gyrus dentatus till CA3 till CA1. Det är genom detta hierarkiskt organiserade system som information från neokortex konvergerar i hippocampus, där det snabbt bildar en konjunktiv representation, alltså en flexibel representation som fångar flera samtidiga sinnesintryck som utgör en händelse.
Även om varje anatomisk del i hierarkin troligtvis spelar en unik roll i informationshanteringen utgör deras samlade interaktioner och beräkningar basen för deklarativt minne.
Inom hippocampus utgörs stratum pyramidalis av glutamaterga exciterande neuron, och i det polymorfa lagret i gyrus dentatus ligger de inhiberande GABAerga interneuronen, som modulerar de pyramidala cellerna. De glutamaterga projektionerna inom hippocampus har låg aktionspotentialtröskel vilket ger strukturen en hög kapacitet för plasticitet, vilket är en fördel för inlärning och minnesfunktioner. CA3 har ett omfattande nätverk av återkopplande kolaterala projektioner; kopplingar som tros vara viktiga för konjunktiv kodning och mönsterkomplettering, centrala för deklarativa minnet. Dessutom verkar gyrus dentatus och i viss mån CA3 spela en fundamental roll för att mediera mönsterseparering, där nya händelser som liknar, men som inte är samma som, tidigare händelser etableras som unika (mönsterseparerade) hippocampala representationer.
Per definition behövs icke-repetitiv inlärning till episodminnet, vilket låter en organism återkalla detaljer av tidigare händelser. Konjunktiv kodning tros bero på de omfattande kolaterala kopplingarna inom CA3, vilka utgör en kraftfull autoassociativ inlärningsmekanism som tillåter snabb sammankoppling av samtida sensoriska stimuli distribuerat över flera neuron i CA3. Stöd för detta finns i att försöksdjur utan fungerande NMDA-receptor i CA3 har betydande inlärningssvårigheter vad gäller händelser som kräver snabb sammankoppling av relaterade, eller konjunktiva, delhändelser.
Hos människor har förståelse för funktioner i mediala temporalloben fåtts genom att studera strukturerna med fMRI och relatera neurala svar som utlösts av händelser. Exempelvis sker kodningsaktivering som svar på ny stimuli i hippocampus och omgivande peririnal, parahippocampal och entorinal kortex. Dessutom beror senare särskiljning mellan ny och tidigare upplevd stimuli åtminstone delvis på styrkan av den kodade minnet, som varierar och verkar bero på den subjektiva upplevelsen av hur bekant stimulansen är.
Vid återkallandet av ett minne, verkar den konjunktiv representationen tillåta associativ igenkänning, dvs sammankopplandet av två stimuli som förekommit samtidigt tidigare; slutledning, dvs koppla ihop A med C för att båda tidigare har förekommit tillsammans med B tidigare; och hågkomst av händelse, dvs källminne, genom mekanismer för mönsterkomplettering som resulterar i hämtningen av en utökad representation från partiell indata. Mönsterkomplettering kan bero på mekanismer i CA3, CA1 och subiculum och på deras interaktioner. Mönsterkomplettering i CA3 tros utlösas av indata från entorinala kortex, genom att om dessa indata är tillräckligt lika delar av tidigare inkodade händelser kommer de att aktivera ett lagrat konjunktivt mönster.
Mönsterkomplettering kan ses som ett föredraget läge i hippocampus på grund av tidigare händelseinlagring. En utmaning för ett effektivt minnessystem är att dels kunna mönsterkomplettera när indata faktiskt är en del av en tidigare händelse, och dels kunna etablera ett ny minnesrepresentation när indata är lik, men inte samma som, en tidigare händelse. Eftersom entorinala kortex projicerar både till gyrus dentatus och CA3 tror man att gyrus dentatus möjliggör den senare, kritiska funktionen, mönsterseparering av liknande händelser, så att representationerna i CA3 är distinkta. Arkitekturen i gyrus dentatus såväl som dess projektioner till CA3 verkar väl lämpade utifrån beräkningsprinciper för att stödja mönsterseparering.
 | |||
| Hippocampus är en bilateral sjöhästformad struktur i hjärnan. |
 |
| Cornalsnitt av hjärnan, den hippocampala formationen färgmarkerad. |
 |
| Den rulltårtsformade hippocampala formationen uppförstorad. Här patientens vänstra, motsvarande höger i coronalsnittet ovan. CA: Cornu Ammonis; DG: Gyrus dentatus; EC: Entorinala kortex |
Konjunktiv minnesbildning
En konjunktion förenar två händelser med den logiska operatorn AND (&, ∧), vilket alltså innebär att för att utrycket (A ∧ B∧ C) skall vara sant så måste både A, B och C var för sig vara sanna. |
| Konjunktionen av A, B och C representerat i ett Venndiagram. |
Hippocampus ansvarar för
- Snabb ihopkoppling av indata från flera kortikala områden (konjunktiv kodning), där de ingående delarna utgör sinnesintrycken av en händelse, och som integreras till ett flexibelt och adresserbart minne.
- Återkallande av tidigare inlärda indatamönster, där konjunktiva representationer kan tillåta associativ igenkänning, slutledning eller hågkomst av händelse genom mönsterkomplettering, som kan resultera i återkallandet av en utökad representation utifrån partiell indata.
 |
| Kortikala intryck konvergerar i entorinala kortex för att integreras till en konjunktiv representation i hippocampus. |
Signalvägar i hippocampus
Den mediala temporalloben består av hippocampus; cornu ammonis 1-3 (CA1-3) som fått sitt namn från hornen på den egyptiske guden Ammon som hade en vädurs huvud, gyrus dentatus eller tandvindlingen samt subiculum eller hippocampusstödet, och de omgivande strukturerna peririnala, parahippocampala och entorinala kortex. Strukturerna är både hierarkiskt och topografiskt ordnade. Hippocampus är en konvergenszon, där projektioner från både enkla och polymodala kortexområden strålar samman. Specifikt projicerar polymodala kortexområden till peririnala och parahippocampala kortex, som i sin tur projicerar till entorinala kortex.De primära projektionerna till hippocampus kommer från entorinala kortex, dels genom tractus perforans till gyrus dentatus, och dels genom direkta projektioner till understrukturerna CA3 och CA1. Tractus perforans är den första synapsen i hippocampus i huvudsak enkelriktade trisynaptiska kretslopp; entorinala kortex till gyrus dentatus till CA3 till CA1. Det är genom detta hierarkiskt organiserade system som information från neokortex konvergerar i hippocampus, där det snabbt bildar en konjunktiv representation, alltså en flexibel representation som fångar flera samtidiga sinnesintryck som utgör en händelse.
Även om varje anatomisk del i hierarkin troligtvis spelar en unik roll i informationshanteringen utgör deras samlade interaktioner och beräkningar basen för deklarativt minne.
Inom hippocampus utgörs stratum pyramidalis av glutamaterga exciterande neuron, och i det polymorfa lagret i gyrus dentatus ligger de inhiberande GABAerga interneuronen, som modulerar de pyramidala cellerna. De glutamaterga projektionerna inom hippocampus har låg aktionspotentialtröskel vilket ger strukturen en hög kapacitet för plasticitet, vilket är en fördel för inlärning och minnesfunktioner. CA3 har ett omfattande nätverk av återkopplande kolaterala projektioner; kopplingar som tros vara viktiga för konjunktiv kodning och mönsterkomplettering, centrala för deklarativa minnet. Dessutom verkar gyrus dentatus och i viss mån CA3 spela en fundamental roll för att mediera mönsterseparering, där nya händelser som liknar, men som inte är samma som, tidigare händelser etableras som unika (mönsterseparerade) hippocampala representationer.
Konjunktiv kodning
I de tidiga stadierna av händelsebearbetning ger extern sensorik och intern kognition upphov till flera neokortikala representationer som kodar för en händelse. De specifika neokortikala strukturer som rekryteras under händelsebearbetning beror på händelsens natur och graden av uppmärksamhet. Utdata från dessa neokortikala regioner projicerar till mediala temporalloben, för att till slut konvergera i hippocampus. Där skapas snabbt ett konjunktivt spår som fångar relationerna mellan händelseegenskaperna. Denna signalbehandling kräver konvergenta funktioner mellan neokortikala och frontoparietala nätverk å ena sidan, och regioner i mediala temporalloben å andra sidan.Per definition behövs icke-repetitiv inlärning till episodminnet, vilket låter en organism återkalla detaljer av tidigare händelser. Konjunktiv kodning tros bero på de omfattande kolaterala kopplingarna inom CA3, vilka utgör en kraftfull autoassociativ inlärningsmekanism som tillåter snabb sammankoppling av samtida sensoriska stimuli distribuerat över flera neuron i CA3. Stöd för detta finns i att försöksdjur utan fungerande NMDA-receptor i CA3 har betydande inlärningssvårigheter vad gäller händelser som kräver snabb sammankoppling av relaterade, eller konjunktiva, delhändelser.
Hos människor har förståelse för funktioner i mediala temporalloben fåtts genom att studera strukturerna med fMRI och relatera neurala svar som utlösts av händelser. Exempelvis sker kodningsaktivering som svar på ny stimuli i hippocampus och omgivande peririnal, parahippocampal och entorinal kortex. Dessutom beror senare särskiljning mellan ny och tidigare upplevd stimuli åtminstone delvis på styrkan av den kodade minnet, som varierar och verkar bero på den subjektiva upplevelsen av hur bekant stimulansen är.
Mönsterkomplettering och mönsterseparering
Hippocampus-beroende konjunktiva representationer av en händelse tros koda för separata delar av en händelse, så att sammansättningen av elementen bevaras, och så att de organiseras i relation till varandra. Specifikt tilllåter den separerade kodningen av händelser att en händelse återkallas utifrån partiell indata (mönsterkomplettering), en process som tros lyda under minnesåterkallandet. Hippocampus verkar stödja bildandet och återkallande av relationer mellan delar av händelser, mer än minne för enskilda delar i sig.Vid återkallandet av ett minne, verkar den konjunktiv representationen tillåta associativ igenkänning, dvs sammankopplandet av två stimuli som förekommit samtidigt tidigare; slutledning, dvs koppla ihop A med C för att båda tidigare har förekommit tillsammans med B tidigare; och hågkomst av händelse, dvs källminne, genom mekanismer för mönsterkomplettering som resulterar i hämtningen av en utökad representation från partiell indata. Mönsterkomplettering kan bero på mekanismer i CA3, CA1 och subiculum och på deras interaktioner. Mönsterkomplettering i CA3 tros utlösas av indata från entorinala kortex, genom att om dessa indata är tillräckligt lika delar av tidigare inkodade händelser kommer de att aktivera ett lagrat konjunktivt mönster.
Mönsterkomplettering kan ses som ett föredraget läge i hippocampus på grund av tidigare händelseinlagring. En utmaning för ett effektivt minnessystem är att dels kunna mönsterkomplettera när indata faktiskt är en del av en tidigare händelse, och dels kunna etablera ett ny minnesrepresentation när indata är lik, men inte samma som, en tidigare händelse. Eftersom entorinala kortex projicerar både till gyrus dentatus och CA3 tror man att gyrus dentatus möjliggör den senare, kritiska funktionen, mönsterseparering av liknande händelser, så att representationerna i CA3 är distinkta. Arkitekturen i gyrus dentatus såväl som dess projektioner till CA3 verkar väl lämpade utifrån beräkningsprinciper för att stödja mönsterseparering.
torsdag 26 april 2012
Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk
Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.
L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.
De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.
Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.
Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.
Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.
Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.
Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.
Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...
Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.
Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.
Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.
Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.
Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.
Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.
För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.
L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.
De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.
Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.
Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.
Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.
Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.
Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.
Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...
Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.
Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.
 |
| Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se |
Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.
Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.
Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.
För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.
torsdag 19 april 2012
Medicinsk expertokrati - vem vet bäst?
Svensk sjukvård präglas av ett politiskt herravälde med ständigt utvidgad kontroll av vårdfunktionen, och en ständigt förfinad socialorganisatorisk förvaltning av människor och deras liv. Svensk sjukvård är en expertokrati.
På toppen sitter politiker och tekniskt sakkunniga i olika forum; riksdagen som lagstiftande församling med sina idéer om hur man bäst kan styra medborgarna med olika dekret och förbud, socialstyrelsen som i sann nyspråksanda säger sig värna individen, arbeta för medborgarna och social välfärd genom att berätta för vårdpersonalen hur den skall agera i varje upptänklig situation, samt SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, vars objektiva, upplysta och allvetande experter granskar de senaste vetenskapliga rönen och utvärderar hur dessa kan appliceras i den offentliga vården, så att du slipper. Styrningen fortsätter sedan nedåt i hierarkin, med landstingspolitiker och sjukhuschefer som naturligtvis vet bättre än de nedanför.
Som enskild läkare fråntas du således ansvaret att själv hålla dig uppdaterad inom ditt ämnesområde, att själv fundera över diagnostisering och behandlingsalternativ och ditt arbete kan processifieras så till den milda grad att all kreativ gnista kan tryggt kvävas i sin linda. Som läkare reduceras du till en drönare, en arbetsmyra i kollektivets tjänst som lojalt och trofast förväntas verkställa ledningens direktiv med god precision.
Alla skall få lika vård, och då duger det inte att individer tänker själva. Då kan någon få olika, och det är det samma som orättvist. Vem kan möjligen veta bättre än staten vad som är bäst för både vårdpersonal och patienter; staten har ju trots allt tillgång till experter.
I Sverige har vi stor tilltro till experter, och det räcker att någon tituleras expert för att personen snabbt skall vinna allmänhetens förtroende. Vi litar på etiketter, och vi känner att det är tryggt att veta att även om det skulle bli fel, så blir det i alla fall lika fel för alla. Genom det socialdemokratiska arvet har vi under generationer fostrats till att förstå att olikhet är orättvisa, oavsett absoluta utfall.
Livet på vår planet uppvisar en enorm rikedom och mångfald. Från den enorma elefanten, till den lilla myran, de små encelliga bakterierna, igelkotten och dess piggar, fiskarna i haven, och förstås vi människor. Charles Darwin beskrev för styvt 150 år sedan hur denna enorma diversitet uppkommit; genom dels blandning av två individers genetiska kod vid fortplantningen och dels slumpmässiga ändringar i arvsmassan mellan generationer och därpå genom ett naturligt urval av de resulterande fenotypiska egenskaper som för stunden bäst lämpar sig i den omgivning individen befinner sig i. Evolution uppstår genom att naturen ständigt ändrar sina ritningar, och den ritning som ger upphov till en förändring som är gynnsam ges förmånen att få utvecklas vidare. Ett sinnrikt system som bygger på autonoma enheter som växelverkar utan central styrning. Om arternas utveckling hade styrts medelst auktoritär överhöghet, med en från början färdig plan, hade vi inte haft den motståndskraft mot omvärldsförändringar vi har nu. Nyckeln i den naturliga evolutionen är den ständiga anpassningen till miljön genom urval, och att det ständigt uppkommer variation på individnivå.
Vår sjukvård är en kompromiss mellan naturens sätt att skapa gynnsamma förändringar, och en byråkratisk, centralstyrd paradigm där någon menar sig veta bättre än andra. Genom SBU kan man skapa en illusion av att vården är vetenskapligt förankrad, och ny forskning tillåts ge genomslag i vården; en anpassning till omgivningen utifrån ny kunskap. Genom socialstyrelsens regelverk kan man tillgodose kontrollbehovet; många regler är tvingande, storebror vet bäst. Planen är god, och planen håller. Gör som vi säger.
Medicin är en vetenskap; det går att formulera teorier som kan falsifieras med empiriska experiment, experiment som går att upprepa och som då ger samma resultat. Medicin är en förhållandevis ung vetenskap, och det finns fortfarande stora kunskapsluckor. Medicin som vetenskap använder heller inte alltid kvantitativa metoder, i många fall måste man be patienten skatta ett tillstånd. Ett sådant tillstånd är smärta; vi har ingen metod för att objektivt mäta smärta och tillskriva den ett absolut värde. Medicin är en evidensbaserad vetenskap, såtillvida att de empiriska metoder som används inte ger absoluta bevis för en hypotes, utan man hänvisas istället till termer som korrelation, validitet och reliabilitet.
Politiker behandlar ofta medicin och vård som vore de matematik. Matematik bygger på axiom och deduktion, alltså logisk härledning och slutsatser. Inom matematik är bevisen absoluta, eftersom premisserna är givna. Sådana kvaliteter kan man inte finna inom medicinen, utan man blir sittande med teorier som inte ännu är falsifierade, och inom den behandlande delen av medicinen är många aspekter beroende av patientens subjektiva uppfattning.
Den paternalistiska syn på medicinen som genom 1900-talet präglat relationen mellan läkare och patient, och som idag istället genomsyrar politiken, där allting skall detalj- och toppstyras för att uppnå målen kan omöjligt vara mänskligheten till gagn. När läkaren släpps fri tvingas han istället att självständigt utifrån sin gedigna kunskapsbank, sitt vetenskapliga tankesätt, sitt kollegiala nätverk och genom att observera sina patienter att dra slutsatser om vilka behandlingsregimer som bäst lämpar sig för den enskilda patienten. I samråd med patienten kan man sedan välja den behandling som bäst är avpassad till patientens önskemål. Man får aldrig glömma att patienten är en individ, med högst personliga preferenser om hur livets behov och förutsättningar skall se ut, och att beröva henne makten över det egna livet är högst omoraliskt.
På toppen sitter politiker och tekniskt sakkunniga i olika forum; riksdagen som lagstiftande församling med sina idéer om hur man bäst kan styra medborgarna med olika dekret och förbud, socialstyrelsen som i sann nyspråksanda säger sig värna individen, arbeta för medborgarna och social välfärd genom att berätta för vårdpersonalen hur den skall agera i varje upptänklig situation, samt SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, vars objektiva, upplysta och allvetande experter granskar de senaste vetenskapliga rönen och utvärderar hur dessa kan appliceras i den offentliga vården, så att du slipper. Styrningen fortsätter sedan nedåt i hierarkin, med landstingspolitiker och sjukhuschefer som naturligtvis vet bättre än de nedanför.
Som enskild läkare fråntas du således ansvaret att själv hålla dig uppdaterad inom ditt ämnesområde, att själv fundera över diagnostisering och behandlingsalternativ och ditt arbete kan processifieras så till den milda grad att all kreativ gnista kan tryggt kvävas i sin linda. Som läkare reduceras du till en drönare, en arbetsmyra i kollektivets tjänst som lojalt och trofast förväntas verkställa ledningens direktiv med god precision.
Alla skall få lika vård, och då duger det inte att individer tänker själva. Då kan någon få olika, och det är det samma som orättvist. Vem kan möjligen veta bättre än staten vad som är bäst för både vårdpersonal och patienter; staten har ju trots allt tillgång till experter.
I Sverige har vi stor tilltro till experter, och det räcker att någon tituleras expert för att personen snabbt skall vinna allmänhetens förtroende. Vi litar på etiketter, och vi känner att det är tryggt att veta att även om det skulle bli fel, så blir det i alla fall lika fel för alla. Genom det socialdemokratiska arvet har vi under generationer fostrats till att förstå att olikhet är orättvisa, oavsett absoluta utfall.
Livet på vår planet uppvisar en enorm rikedom och mångfald. Från den enorma elefanten, till den lilla myran, de små encelliga bakterierna, igelkotten och dess piggar, fiskarna i haven, och förstås vi människor. Charles Darwin beskrev för styvt 150 år sedan hur denna enorma diversitet uppkommit; genom dels blandning av två individers genetiska kod vid fortplantningen och dels slumpmässiga ändringar i arvsmassan mellan generationer och därpå genom ett naturligt urval av de resulterande fenotypiska egenskaper som för stunden bäst lämpar sig i den omgivning individen befinner sig i. Evolution uppstår genom att naturen ständigt ändrar sina ritningar, och den ritning som ger upphov till en förändring som är gynnsam ges förmånen att få utvecklas vidare. Ett sinnrikt system som bygger på autonoma enheter som växelverkar utan central styrning. Om arternas utveckling hade styrts medelst auktoritär överhöghet, med en från början färdig plan, hade vi inte haft den motståndskraft mot omvärldsförändringar vi har nu. Nyckeln i den naturliga evolutionen är den ständiga anpassningen till miljön genom urval, och att det ständigt uppkommer variation på individnivå.
Vår sjukvård är en kompromiss mellan naturens sätt att skapa gynnsamma förändringar, och en byråkratisk, centralstyrd paradigm där någon menar sig veta bättre än andra. Genom SBU kan man skapa en illusion av att vården är vetenskapligt förankrad, och ny forskning tillåts ge genomslag i vården; en anpassning till omgivningen utifrån ny kunskap. Genom socialstyrelsens regelverk kan man tillgodose kontrollbehovet; många regler är tvingande, storebror vet bäst. Planen är god, och planen håller. Gör som vi säger.
Medicin är en vetenskap; det går att formulera teorier som kan falsifieras med empiriska experiment, experiment som går att upprepa och som då ger samma resultat. Medicin är en förhållandevis ung vetenskap, och det finns fortfarande stora kunskapsluckor. Medicin som vetenskap använder heller inte alltid kvantitativa metoder, i många fall måste man be patienten skatta ett tillstånd. Ett sådant tillstånd är smärta; vi har ingen metod för att objektivt mäta smärta och tillskriva den ett absolut värde. Medicin är en evidensbaserad vetenskap, såtillvida att de empiriska metoder som används inte ger absoluta bevis för en hypotes, utan man hänvisas istället till termer som korrelation, validitet och reliabilitet.
Politiker behandlar ofta medicin och vård som vore de matematik. Matematik bygger på axiom och deduktion, alltså logisk härledning och slutsatser. Inom matematik är bevisen absoluta, eftersom premisserna är givna. Sådana kvaliteter kan man inte finna inom medicinen, utan man blir sittande med teorier som inte ännu är falsifierade, och inom den behandlande delen av medicinen är många aspekter beroende av patientens subjektiva uppfattning.
Den paternalistiska syn på medicinen som genom 1900-talet präglat relationen mellan läkare och patient, och som idag istället genomsyrar politiken, där allting skall detalj- och toppstyras för att uppnå målen kan omöjligt vara mänskligheten till gagn. När läkaren släpps fri tvingas han istället att självständigt utifrån sin gedigna kunskapsbank, sitt vetenskapliga tankesätt, sitt kollegiala nätverk och genom att observera sina patienter att dra slutsatser om vilka behandlingsregimer som bäst lämpar sig för den enskilda patienten. I samråd med patienten kan man sedan välja den behandling som bäst är avpassad till patientens önskemål. Man får aldrig glömma att patienten är en individ, med högst personliga preferenser om hur livets behov och förutsättningar skall se ut, och att beröva henne makten över det egna livet är högst omoraliskt.
måndag 9 april 2012
Den riktiga anledningen till att manliga p-piller inte finns
Det sägs att manliga p-piller ligger 5-7 år bort, och kommer alltid att göra det.
Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.
En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.
Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.
Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.
Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.
Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.
Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.
En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.
Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.
Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.
Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.
Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.
söndag 8 april 2012
Ett anspråkslöst förslag
Vård för papperslösa verkar ju locka fram de mest förment välvilliga människor vi har ur buskarna. De papperslösa, alltså de som av olika anledningar vistas i landet illegalt, är en icke-homogen grupp människor som är satta på undantag, och naturligtvis är deras situation ur ett humant perspektiv osedvanligt prekär.
Deras livsöden väcker lustar hos en del av våra medmänniskor, lustar som ej går att kuva, lustar som tar sig uttryck i en okuvlig vilja att ta fram statens grosshandlarplånbok och börja gödsla med andras pengar till såväl höger som vänster. Så kom det sig då i staten Sverige att det inte fanns obegränsat med resurser, och vi tvingas vara selektiva med hur pengar skall fördelas.
Men det starka engagemanget finns kvar hos förslagets proponenter; de när en brinnande längtan att få göra gott. Varje hinder på vägen tär på kraften, men den järnstarka viljan driver dessa människor framåt.
En del av dessa människor, speciellt de med relevant yrkeskunskap, går den extra milen och spenderar sin fritid med att arbeta på särskilda mottagningar för papperslösa. De känner sig naturligtvis extra godhjärtade och altruistiska, och bryr sig föga om varken uppskattning eller uppmärksamhet för detta. Det är nyhetsuppslag efter debattartikel, där de alla räds att figurera med såväl namn som bild, troligtvis enligt devisen "att verka utan att synas".
Innan vårt land folkhemifierades fanns naturligtvis ingen som helst sjukvård eller omsorg för de mindre bemedlade. Funktionshindrade och sjuka lämnades att dö vid vägkanterna, och våra gamla knuffades ut för stup när tiden var mogen och räkningen inte kunde betalas. Visst var det väl så? Nej, säger vän av ordning, visst måste det ha fungerat på något annat sätt? Vi var väl inte vildar för blott hundra år sedan?
För många hundra år sedan fanns en för tiden väl fungerande infrastruktur för privat fördelningspolitik. Basen utgjordes av kyrkans välgörenhetsarbete, och välbeställda medborgare kunde ge av både medel och tid för att mildra de umbäranden som drabbats samhällets olycksbarn. Så kom staten med sin uppfostrande attityd och gav sig in i denna bransch, och som alltid när staten skall driva verksamhet så försvinner all konkurrens. Sanden rinner genom timglaset och så försvinner alla minnen av en svunnen tid. Några generationer senare har man helt glömt av att man en gång gjorde på ett annat sätt.
Rosengrenska stiftelsen startade 1998 med främsta mål att göra sig själva onödiga, för sjukvård skall enligt Rosengrenska inte lita på ideella krafter. Det låter ju dock som ett särdeles människoföraktande synsätt. Enskilda människors välvilja är tydligen av sådan ondo att den bör utrotas. Istället skall man med statens våldsmonopol avkräva samhällets producenter en godtycklig del av deras ansträngnings skörd, på det att denna kan fördelas till de som inte producerar. Det är tydligen mer humant.
Nej, ett sådant hat mot människan skall man inte göda. Samtidigt vill jag gärna se att människor får tillgång till god hälso- och sjukvård närhelst behovet uppstår. Naturligtvis är det svårt att se hur en klinik byggd på socialistiska ideal skulle vara något under av effektivitet och konkurrenskraft, så rimligen skall dessa människor, som olovligen befinner sig inom nationens gränser, i nödens timme kunna ta del av kostnadseffektiv vård i annan regi.
Mitt förslag är således enligt följande:
Eftersom det finns ett så massivt stöd för "Rätt till vård" bör det ju inte vara några hinder att redan från dag ett få miljarderna att rulla, och så slipper man till på köpet den där omysiga känslan av tvång.
Deras livsöden väcker lustar hos en del av våra medmänniskor, lustar som ej går att kuva, lustar som tar sig uttryck i en okuvlig vilja att ta fram statens grosshandlarplånbok och börja gödsla med andras pengar till såväl höger som vänster. Så kom det sig då i staten Sverige att det inte fanns obegränsat med resurser, och vi tvingas vara selektiva med hur pengar skall fördelas.
Men det starka engagemanget finns kvar hos förslagets proponenter; de när en brinnande längtan att få göra gott. Varje hinder på vägen tär på kraften, men den järnstarka viljan driver dessa människor framåt.
En del av dessa människor, speciellt de med relevant yrkeskunskap, går den extra milen och spenderar sin fritid med att arbeta på särskilda mottagningar för papperslösa. De känner sig naturligtvis extra godhjärtade och altruistiska, och bryr sig föga om varken uppskattning eller uppmärksamhet för detta. Det är nyhetsuppslag efter debattartikel, där de alla räds att figurera med såväl namn som bild, troligtvis enligt devisen "att verka utan att synas".
Innan vårt land folkhemifierades fanns naturligtvis ingen som helst sjukvård eller omsorg för de mindre bemedlade. Funktionshindrade och sjuka lämnades att dö vid vägkanterna, och våra gamla knuffades ut för stup när tiden var mogen och räkningen inte kunde betalas. Visst var det väl så? Nej, säger vän av ordning, visst måste det ha fungerat på något annat sätt? Vi var väl inte vildar för blott hundra år sedan?
För många hundra år sedan fanns en för tiden väl fungerande infrastruktur för privat fördelningspolitik. Basen utgjordes av kyrkans välgörenhetsarbete, och välbeställda medborgare kunde ge av både medel och tid för att mildra de umbäranden som drabbats samhällets olycksbarn. Så kom staten med sin uppfostrande attityd och gav sig in i denna bransch, och som alltid när staten skall driva verksamhet så försvinner all konkurrens. Sanden rinner genom timglaset och så försvinner alla minnen av en svunnen tid. Några generationer senare har man helt glömt av att man en gång gjorde på ett annat sätt.
Rosengrenska stiftelsen startade 1998 med främsta mål att göra sig själva onödiga, för sjukvård skall enligt Rosengrenska inte lita på ideella krafter. Det låter ju dock som ett särdeles människoföraktande synsätt. Enskilda människors välvilja är tydligen av sådan ondo att den bör utrotas. Istället skall man med statens våldsmonopol avkräva samhällets producenter en godtycklig del av deras ansträngnings skörd, på det att denna kan fördelas till de som inte producerar. Det är tydligen mer humant.
Nej, ett sådant hat mot människan skall man inte göda. Samtidigt vill jag gärna se att människor får tillgång till god hälso- och sjukvård närhelst behovet uppstår. Naturligtvis är det svårt att se hur en klinik byggd på socialistiska ideal skulle vara något under av effektivitet och konkurrenskraft, så rimligen skall dessa människor, som olovligen befinner sig inom nationens gränser, i nödens timme kunna ta del av kostnadseffektiv vård i annan regi.
Mitt förslag är således enligt följande:
- Gör Rosengrenska till en renodlad insamlingsstiftelse där monetära bidrag fonderas och förvaltas.
- Lägg ner verksamheten på Rosengrenskas kliniker. Om ni verkligen bryr er om andra människor mer än er själva behöver ni inte egoboosten och skrytvärdet.
- Ni som ger av er tid och arbetar oavlönat (för det gör ni väl?) ser till att arbeta extra med lön någon annanstans och skänker sedan hela lönen till Rosengrenska. Er kompetens är värdefull och omsätts bäst till produktivitet i en korrekt utrustad miljö.
- Sök inbringa de medel som brinner i fickorna på de som med hög stämma kräver politikers agerande, såväl som hos de som faktiskt vill väl på riktigt.
- Papperslösa begagnar vård i offentlig regi; hela notan, osubventionerat, betalas av Rosengrenska, möjligen med en egenavgift som styrmedel.
Eftersom det finns ett så massivt stöd för "Rätt till vård" bör det ju inte vara några hinder att redan från dag ett få miljarderna att rulla, och så slipper man till på köpet den där omysiga känslan av tvång.
lördag 7 april 2012
Yrket som ett kall
Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.
Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.
Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.
Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.
Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.
Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.
Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.
Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.
Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.
tisdag 3 april 2012
Kan en modern läkare vara en polyhistor?
På 600-talet före vår tideräkning levde den grekiske skalden Archilochos. Han lär ha myntat uttrycket
Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.
En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:
Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.
Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.
De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.
Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.
Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.
Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.
Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath
Räven kan många små saker, igelkotten bara en stor sak.Sentensen låg till grund för Aisopos fabel Räven och Katten, där räven skryter inför katten om alla sina förmågor för att undkomma deras gemensamma fiende, hunden. Katten replikerar godmodigt att han besitter blott en styrka. Så kommer en flock hundar rusande över fältet, skällandes och morrandes. Katten flyr snabbt upp i ett träd och säger sedan till räven, att detta var hennes enda förmåga och framför samtidigt sin undran om vilken förmåga räven tänkte begagna sig av. Räven funderar länge och väl över vilken listighet som bäst skulle passa, och bäst som han sitter där och klurar kommer hundarna och sliter räven i stycken.
Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.
En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:
Multa novit vulpes, verum echinus unum magnumVi spolar så fram ytterligare ett antal sekel. I mitten av förra århundradet skrev Isaiah Berlin en essä titulerad The Hedgehog and the Fox: An Essay on Tolstoy's View of History. Essän fick ett betydligt mer seriöst mottagande än Berlin räknat med. Andemeningen var precis som Archilochos uttryck; världens tänkare och författare är antingen igelkottar; som ser världen utifrån en enda definierande idé, eller rävar; som utifrån sin bredd i erfarenheter inte låter världen reduceras till blott en grundläggande tanke. Berlin använder detta synsätt för att sedan analysera Leo Tolstojs historiebeskrivning i Krig och fred.
Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.
Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.
De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.
Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.
Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.
– Man blir inte en bättre människa av litteratur, inte heller mer empatisk. Det vet jag inte minst utifrån egna erfarenheter av kolleger bland litteraturvetare. Men genom att läsa och framför allt diskutera skönlitteratur breddas perspektiven, det ger möjlighet till ett friare sätt att tänka än vad naturvetenskapens objektiva sanningar ger, säger Merete Mazzarella.Vi kommer under våren att få stifta närmare bekantskap med Merete Mazzarellas arbete i samband med ett litteraturseminarium. Seminariet är obligatoriskt, som allt annat i kursen, men det hindrar ju inte att momentet har ett inneboende värde. Det är dock min övertygelse att läkarens breddning inom filosofi, litteraturvetenskap och kulturhistoria, såväl som inom matematik och fysik bör komma inifrån. Jag har inga föreställningar om att ett enda litteraturseminarium kommer att ge en gedigen och solid grund; det handlar i så fall snarare mer om att väcka ett latent intresse.
Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.
Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath
torsdag 29 mars 2012
Inför teaterföreställningen Klädd i vitt
Vi kommer att ges förmånen att få gå på teater, på föreställningen Klädd i vitt. Detta moment är precis som alla andra i den aktuella kursen obligatoriskt. Att samtliga moment är obligatoriska ser jag som symptomatiskt för min uppfattning av kursen, nämligen till brädden fylld med kollektivistisk ideologi och "normkritiskt" genushets, tydligt utanför kursplanens mandat. Vi tvingas regelbundet att doppa våra oprövade svalungsvingar i denna kladdiga sörja för att med tiden, likt den långsamt kokade grodan, fullständigt indoktrineras i detta dunkla tankegods.
Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.
Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?
Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.
Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?
Nåväl, vad står att finna om Klädd i vitt, vilka förväntningar skall vi bygga, vilka fördomar skall vi odla och nära? Pjäsen är skriven av en patientvägledare på Karolinska, och kommer att framföras av två kvinnor med tydliga genus- och regnbågsfokus. Det har dramatiserats om incestuösa, samkönade relationer "som får [...] Brokeback Mountain [att framstå som] subtil", om (manliga?) "härskartekniker" och "maktspel och machomaner". Men om man skall utöka med fler dimensioner träder en något djupare bild fram, med såväl funktionshinder-, invandrar- och religionsteman i repertoaren. Jag ser fram emot föreställningen, som trots efterforskningar fortfarande delvis är höljd i mystisk dimma för mig. Det här kan antingen bli spännande och genuint utmanande, eller så faller man in i invanda "normbrytande" mönster.
Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.
Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!
P1 Tendens
Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.
Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?
Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.
Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?
Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.
Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!
P1 Tendens
onsdag 28 mars 2012
Läkarens etik är inte utan kontrovers
Sveriges läkarförbund är den enskilt största fackliga organisationen för läkare i Sverige; drygt 85% av läkarna är anslutna. Utöver de lagar, förordningar och föreskrifter som juridiskt reglerar läkarens yrkesutövning har Läkarförbundet publicerat en uppsättning etiska regler som den som blir medlem i Läkarförbundet skall följa.
En del av reglerna är självklara, men det är ändå positivt att de kommer på pränt. De flesta av reglerna är också neutrala eller möjligen humanistiskt vinklade; de flesta reglerna är inte alls kontroversiella.
Oftast ger de etiska reglerna inte någon större anledning att reflektera; de bygger på allmänmänskliga principer. Kort sagt skall man göra så gott man kan, försöka behandla patienterna så väl det går, behandla alla människor lika, respektera patienter och kollegor samt vara objektiv och saklig. För de allra flesta läkare går det nog att genomgå ett helt yrkesliv utan att friktion med de etiska reglerna uppstår.
Men det är ju inte därför man har etiska regler. Reglerna är ju till för att ha en genomtänkt utgångspunkt de gånger det uppstår ett dilemma. Reglerna skall då ge en färdriktning, en fingervisning om hur man skall agera, hur man skall handla.
Alla människor har också en mer eller mindre väl genomarbetad personlig etik, en mall för ens eget personliga handlande. Läkarförbundet tillhandahåller ett ramverk för yrkesetik. Mellan dessa kan också uppstå konflikter, och när dessa konflikter manifesteras i yrkesutövningen kan det vara bra att ha båda ramverken väl formulerade.
Jag vill rikta diskursen åt två i det närmaste diametrala riktningar med Läkarförbundets etiska regler som utgångspunkt.
Först vill jag resonera lite omkring regel #19:
Det här kan och bör ses som både begränsande och verklighetsfrånvänt. Att någon skall förväntas tro på att så fort en läkare är utbildad så besitter den personen exakt samma kompetens, kunskap, färdighet och erfarenhet som alla andra läkare är ju helt befängt. Varför skall läkaren förväntas leva i en socialistutopisk fantasivärld, där alla är exakt samma och lika? Självklart är läkare människor, varken mer eller mindre, och precis som alla andra människor finns naturligtvis ett spektrum av produktivitet och kompetens inom ett expertområde. Det är min bestämda uppfattning att detta är en förlegad, unken och människofrämmande syn på både etiken och läkaren. Den naturliga variation som förekommer inom alla andra grupperingar av människor går ju inte om intet så fort urvalskriteriet är läkare. Självklart är det svårt att objektivt visa att en läkare är bättre än någon annan, men att explicit och med berått mod mångla ut en lögn till både en hel yrkeskår och en allmänhet som troligtvis förstår bättre framstår som väl magstarkt.
Incitamentet att ständigt bli bättre på det man gör är att det skall belönas på något sätt, om det så är i kompensation för ett utfört arbete, en uppskattning hos medmänniskor, en inre tillfredsställelse eller vad det nu än må vara för utövaren. Oavsett vad belöningen är, så kommer det inte an på vare sig mig eller en fackförening att bestämma över andra människors drivkraft.
SvD
Det andra jag vill doppa tårna i, och här förstår jag att det blir en smula kontroversiellt, är läkares ideologiska uppfattning visavi läkarens yrkesgärning. Det här blir ett resonemang i periferin av regel #7:
Men nu är det ju så förslaget ordnat i åsiktsfrihetens Sverige att vi inte har något ideologitest, varken i grundskolan, i antagningen till läkarprogrammet eller någonstans i samhället i övrigt. Vi kallar det demokrati, och det innebär att vi skiter högaktningsfullt i vad någon tycker, vi är mer bekymrade över hur man faktiskt agerar. Yttrandefrihet är stort, och den är förutsättningen för vår parlamentariska demokrati. Även om man tycker "fel" så har man en grundlagsskyddad rättighet att göra det. Det innebär att vi tillåter att människor härbärgerar subversiva och demokratifrämmande tankegods som nazism, kommunism, fascism, anarkism eller religiös fanatism. Vi tillåter däremot inte att någon våldför sig på andra människor eller andras egendom.
Men kan vi tillåta människor med åsikter utanför mittfåran att utöva läkaryrket? Ja, det förutsätter ju att vi först tar reda på vad människor tycker, och det låter en smula odemokratiskt. Den vakne läsaren reagerar här kvickt och säger "Men om de själva ger uttryck för sina åsikter, då kan vi väl?". Är det någon större skillnad i sak, hur man varseblir någons uppfattning? Jag vill fortfarande mena att det endast är personens handlingar vi kan reglera, och åtskillnad på människor baserat på deras identitet, exempelvis könstillhörighet, etnicitet, trosuppfattning, sexuell preferens, social eller politisk hemvist, det skall läkaren hålla sig för god för. Fast det gäller naturligtvis alla andra också.
Arb AB
SvD GP AL
En del av reglerna är självklara, men det är ändå positivt att de kommer på pränt. De flesta av reglerna är också neutrala eller möjligen humanistiskt vinklade; de flesta reglerna är inte alls kontroversiella.
Oftast ger de etiska reglerna inte någon större anledning att reflektera; de bygger på allmänmänskliga principer. Kort sagt skall man göra så gott man kan, försöka behandla patienterna så väl det går, behandla alla människor lika, respektera patienter och kollegor samt vara objektiv och saklig. För de allra flesta läkare går det nog att genomgå ett helt yrkesliv utan att friktion med de etiska reglerna uppstår.
Men det är ju inte därför man har etiska regler. Reglerna är ju till för att ha en genomtänkt utgångspunkt de gånger det uppstår ett dilemma. Reglerna skall då ge en färdriktning, en fingervisning om hur man skall agera, hur man skall handla.
Alla människor har också en mer eller mindre väl genomarbetad personlig etik, en mall för ens eget personliga handlande. Läkarförbundet tillhandahåller ett ramverk för yrkesetik. Mellan dessa kan också uppstå konflikter, och när dessa konflikter manifesteras i yrkesutövningen kan det vara bra att ha båda ramverken väl formulerade.
Jag vill rikta diskursen åt två i det närmaste diametrala riktningar med Läkarförbundets etiska regler som utgångspunkt.
Först vill jag resonera lite omkring regel #19:
Läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring och från att på annat olämpligt sätt fästa uppmärksamhet på sin person och läkargärning.Denna regel uppfattas nog av många både som kontroversiell och otydlig. Den är till och med så otydlig att Läkarförbundet har valt att utveckla regeln till en hel uppsättning marknadsföringsrelaterade regler, och det är väl här det riktigt kontroversiella kommer in. Läkare får marknadsföra sin verksamhet, men inte sig själva. De får identifiera sin status endast såsom varande legitimerad samt innehavande specialistkompetens. Akademisk titel får endast användas när det är relevant för det marknadsförda området. Ej heller får läkaren framställa sig som skickligare än kollegor.
Det här kan och bör ses som både begränsande och verklighetsfrånvänt. Att någon skall förväntas tro på att så fort en läkare är utbildad så besitter den personen exakt samma kompetens, kunskap, färdighet och erfarenhet som alla andra läkare är ju helt befängt. Varför skall läkaren förväntas leva i en socialistutopisk fantasivärld, där alla är exakt samma och lika? Självklart är läkare människor, varken mer eller mindre, och precis som alla andra människor finns naturligtvis ett spektrum av produktivitet och kompetens inom ett expertområde. Det är min bestämda uppfattning att detta är en förlegad, unken och människofrämmande syn på både etiken och läkaren. Den naturliga variation som förekommer inom alla andra grupperingar av människor går ju inte om intet så fort urvalskriteriet är läkare. Självklart är det svårt att objektivt visa att en läkare är bättre än någon annan, men att explicit och med berått mod mångla ut en lögn till både en hel yrkeskår och en allmänhet som troligtvis förstår bättre framstår som väl magstarkt.
Incitamentet att ständigt bli bättre på det man gör är att det skall belönas på något sätt, om det så är i kompensation för ett utfört arbete, en uppskattning hos medmänniskor, en inre tillfredsställelse eller vad det nu än må vara för utövaren. Oavsett vad belöningen är, så kommer det inte an på vare sig mig eller en fackförening att bestämma över andra människors drivkraft.
SvD
Det andra jag vill doppa tårna i, och här förstår jag att det blir en smula kontroversiellt, är läkares ideologiska uppfattning visavi läkarens yrkesgärning. Det här blir ett resonemang i periferin av regel #7:
Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.Regeln som sådan är ingenting att ifrågasätta, den är självklar så det förslår. Det man möjligen kan ifrågasätta är varför den kommer först på sjunde plats och inte tidigare. Dessutom är den ju redan reglerad i lagen, så lite grand överflödig i regelverket är den ju också. Lagen är juridiskt överordnad de etiska reglerna, även om vissa representanter för Läkarförbundet kanske hävdar att de etiska reglerna är moraliskt överordnade. Någon annan tolkning kan man ju inte göra eftersom regeln om icke-diskriminering nämns i det etiska ramverket.
Men nu är det ju så förslaget ordnat i åsiktsfrihetens Sverige att vi inte har något ideologitest, varken i grundskolan, i antagningen till läkarprogrammet eller någonstans i samhället i övrigt. Vi kallar det demokrati, och det innebär att vi skiter högaktningsfullt i vad någon tycker, vi är mer bekymrade över hur man faktiskt agerar. Yttrandefrihet är stort, och den är förutsättningen för vår parlamentariska demokrati. Även om man tycker "fel" så har man en grundlagsskyddad rättighet att göra det. Det innebär att vi tillåter att människor härbärgerar subversiva och demokratifrämmande tankegods som nazism, kommunism, fascism, anarkism eller religiös fanatism. Vi tillåter däremot inte att någon våldför sig på andra människor eller andras egendom.
Men kan vi tillåta människor med åsikter utanför mittfåran att utöva läkaryrket? Ja, det förutsätter ju att vi först tar reda på vad människor tycker, och det låter en smula odemokratiskt. Den vakne läsaren reagerar här kvickt och säger "Men om de själva ger uttryck för sina åsikter, då kan vi väl?". Är det någon större skillnad i sak, hur man varseblir någons uppfattning? Jag vill fortfarande mena att det endast är personens handlingar vi kan reglera, och åtskillnad på människor baserat på deras identitet, exempelvis könstillhörighet, etnicitet, trosuppfattning, sexuell preferens, social eller politisk hemvist, det skall läkaren hålla sig för god för. Fast det gäller naturligtvis alla andra också.
Arb AB
SvD GP AL
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)