måndag 21 maj 2012

I händelsernas väntrum

Att vara student kan ibland upplevas som att man går och väntar på det som komma skall, att i praktiken få omsätta sina kunskaper som man under lång och mödosam tid förvärvat. Det finns stunder då det känns som om livet är satt på undantag, att man bidar sin tid och bara går och väntar på det där hägrande målet i fjärran.


Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.

Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.

Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.

För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.


Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.

torsdag 17 maj 2012

Klädd i vitt - post scriptum

Vi hade den stora glädjen att få ta del av Klädd i vitt, en teaterföreställning om attityder och fördomar i vården. Jag bar på en uppsättning tankar inför denna begivelse, och det var med stor förväntan jag bänkade mig i auditoriet, fylld av spänning inför en förmodat intressant tillställning.


Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.

Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.

När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.

Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.

Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?

onsdag 16 maj 2012

Medicin och tvärvetenskapliga ansatser

Tvärvetenskaplighet används ofta för att krydda någonting som saknar i intrinsikalt värde och ställa det i bättre dager än vad det egentligen förtjänar. Genom att lägga på ytterligare en dimension hoppas man belysa något som tidigare varit höljt i dunkel och på så vis nå vetenskaplig höjd. Mer ofta än sällan blir det bara mer platt än någonsin, då uppdelningen i diskreta vetenskapliga discipliner faktiskt är funktionell.

Tendensen att introducera tvärvetenskapen kommer ofta från vänster, och har gett upphov till sådana vetenskapliga bastarder som genusvetenskap och humanekologi. Den springer ur en oförmåga att vinna hävd för sina förvridna och samhällsomstörtande vänsterideal om kollektivism och auktoritär människokontroll i de traditionella kanalerna politik och media, där demokrati och sunt förnuft står som motpol. Man väljer då en arena där propagandan på ett mer subtilt sätt kan prånglas ut i samhället genom universitets tredje uppgift, med en illusorisk fond av vetenskap som garant för opartiskhet och sanningshalt.

Med samma agenda förgiftas vår medicinska utbildning, med obligatorium där undermålig och irrelevant skönlitteratur skall avhandlas och problematiseras. Jag är av den bestämda uppfattningen att god skönlitteratur är varje individ till gagn, och att ta del av någon annans tankar via det skrivna ordet är ett gott sätt att både kittla den egna fantasin såväl som att ge sig själv förmånen att få uppleva något som annars vore endast författarens egna kognition förunnat. Det är min fasta övertygelse att god litteratur formar generationer på ett föredömligt sätt, att god litteratur likt den biologiska evolutionen väljs ut och konserveras på grunder av hur väl de bidrar till människors förståelse av sig själva och sin omvärld, i nutid och historia. Det är således inte med förakt för litteraturen i sig som jag ondgör mig över det litteraturseminarium vi likt en skock får vallades in i härförleden, utan formen för hur skönlitteratur tvingas på människor som frivilligt valt att skaffa sig en gedigen medicinsk utbildning.

För med samma argument som förs angående skönlitteratur visavi läkare kan man med tvångets medel styra in blivande civilingenjörer på exempelvis blomsterbindning. För hur viktigt är det inte för teknologer att se estetiska värden? Vår fantastiska natur med dess florala prakt bjuder på oöverträffad hänförelse i såväl färg som form; visst torde dessa fenomen formligen tryckas upp i ansiktet på dessa kalla, stela, företrädesvis unga gossar som snöat in på microchip, stålbalkar och reläer? Hur skall de annars begripa att vår värld också består av mjuka saker?

Ja, låt de ingenjörer som drivs av en förundran inför tulpaner, liljor och tussilago få nära sitt intresse på sin fritid. Visar sig detta intresse, eller någon resulterande aspekt av det, vara en komparativ fördel på arbetsmarknaden kommer nedlagd tid också att ge utdelning, men det kan omöjligen betraktas som en obligat komponent i en fullgod civilingenjörsutbildning. På samma sätt är det troligtvis till gagn för läkarens yrkesutövning att ha ett antal lästa klassiker i bagaget, men det är inte nödvändigt för att lindra, bota och trösta dennes patienter.

Ett sätt att vägleda läkarstudenter, och studenter i andra discipliner med för den delen, in i den skönlitterära djungeln skulle kunna vara en terminsuppdelad läslista; en lista med rekommenderad litteratur av god kvalitet. Listan skulle kunna härbärgera ett tiotal böcker per termin där studenten kunde både välja och vraka, för att sedan läsa av hjärtats lust utan krav på redovisning och problematisering. De flesta är inte intresserade av att analysera och dissekera böcker, utan vill bara läsa för nöjes skull, och låta tankarna vandra fritt utifrån den egna sinnesupplevelsen. Läkarstudenter bör rimligen inte uppvisa några större svårigheter att ta sig igenom fyra-fem böcker av genomsnittlig längd under en termin. De flesta har arbetat upp en förmåga att snabbt ta sig igenom långa och krävande facklitterära textmassor, så skönlitteratur torde rimligen utgöra ett välkommet miljöombyte vars konsumtion närmast kan ses som avkoppling.

I kontrast till gängse studentrelaterade och dekadenta aktiviteter såsom hävande av såväl maltdryck som punsch och därtill gycklande, som verkar vara legio för den student som råkar befinna sig inom några standardavvikelser av toppen på gausskurvan, är läsande en aktivitet som i bjärt kontrast är karaktärsdanande och vederkvickande. Det alldeles avgörande här är frivilligheten. Med ovanstående förslag till läkarkanon kommer det för varje student som överlämnar sig åt rekommendationerna att finnas säkerligen två kurskamrater som framhärdar i sina tidigare livsval. De kommer alla att bli precis lika medicinskt kompetenta när examensdagen närmar sig; det garanteras nämligen av utbildningens examinationsmoment. De olika livsval vi gör påverkar oss, och erfarenheter kan vinnas på många olika vis. Det är något grundläggande positivt, och vi måste lära oss att omfamna olikheterna, och inse att diversiteten är det som bygger vårt robusta samhälle.

söndag 13 maj 2012

Hippocampus och minne

Hippocampus är en väl beskriven anatomisk och funktionell struktur i den mänskliga hjärnan. Den är en del av det limbiska systemet, och har visat sig särdeles viktigt när det kommer till inlagring och framkallande av deklarativa minnen, alltså minnen för händelser och fakta.

Hippocampus är en bilateral sjöhästformad struktur i hjärnan. 


En viktig beskrivning som gjorde att man kunde konstatera hippocampus roll var den av patient HM, Henry Molaison. Vid 27 års ålder skar man bort hippocampus på båda sidor hos HM för att behandla vederbörandes epilepsi. Även om operationen var en framgång, med avseende på epilepsiattackerna, uppkom den synnerligt olyckliga bieffekten att HM inte kunde skapa nya deklarativa minnen; han drabbades av anterograd amnesi.

Cornalsnitt av hjärnan, den hippocampala formationen färgmarkerad.
Andra typer av hippocampusskador, såsom stroke som drabbar mediala temporalloben eller hippocampal skleros, har också visat sig vara associerat med nedsatt förmåga med avseende på deklarativa minnen.

Den rulltårtsformade hippocampala formationen uppförstorad. Här patientens vänstra, motsvarande höger i coronalsnittet ovan. CA: Cornu Ammonis; DG: Gyrus dentatus; EC: Entorinala kortex
De kliniska aspekterna av hippocampal skada undersöktes först bland patienter med minnesnedsättningar, som individer med Alzheimers, epilepsi eller bara normalt åldrande. På senare år har man även uppmärksammat hippocampal dysfunktion även hos patienter med psykiatriska nedsättningar, som depression, posttraumatiskt stresssyndrom, drogmissbruk och schizofreni.

Konjunktiv minnesbildning

En konjunktion förenar två händelser med den logiska operatorn AND (&, ), vilket alltså innebär att för att utrycket (A B C) skall vara sant så måste både A, B och C var för sig vara sanna.

Konjunktionen av A, B och C representerat i ett Venndiagram.
Den hippocampala strukturen är viktig för deklarativa minnen, men inte för andra typer av minnen, som motoriskt procedurminne, klassisk betingning eller habituering.
Hippocampus ansvarar för
  • Snabb ihopkoppling av indata från flera kortikala områden (konjunktiv kodning), där de ingående delarna utgör sinnesintrycken av en händelse, och som integreras till ett flexibelt och adresserbart minne.
  • Återkallande av tidigare inlärda indatamönster, där konjunktiva representationer kan tillåta associativ igenkänning, slutledning eller hågkomst av händelse genom mönsterkomplettering, som kan resultera i återkallandet av en utökad representation utifrån partiell indata.
Anatomin hos hippocampus kompletterar dess funktion.


Kortikala intryck konvergerar i entorinala kortex för att integreras till en konjunktiv representation i hippocampus.

Signalvägar i hippocampus

Den mediala temporalloben består av hippocampus; cornu ammonis 1-3 (CA1-3) som fått sitt namn från hornen på den egyptiske guden Ammon som hade en vädurs huvud, gyrus dentatus eller tandvindlingen samt subiculum eller hippocampusstödet, och de omgivande strukturerna peririnala, parahippocampala och entorinala kortex. Strukturerna är både hierarkiskt och topografiskt ordnade. Hippocampus är en konvergenszon, där projektioner från både enkla och polymodala kortexområden strålar samman. Specifikt projicerar polymodala kortexområden till peririnala och parahippocampala kortex, som i sin tur projicerar till entorinala kortex.
De primära projektionerna till hippocampus kommer från entorinala kortex, dels genom tractus perforans till gyrus dentatus, och dels genom direkta projektioner till understrukturerna CA3 och CA1. Tractus perforans är den första synapsen i hippocampus i huvudsak enkelriktade trisynaptiska kretslopp; entorinala kortex till gyrus dentatus till CA3 till CA1. Det är genom detta hierarkiskt organiserade system som information från neokortex konvergerar i hippocampus, där det snabbt bildar en konjunktiv representation, alltså en flexibel representation som fångar flera samtidiga sinnesintryck som utgör en händelse.
Även om varje anatomisk del i hierarkin troligtvis spelar en unik roll i informationshanteringen utgör deras samlade interaktioner och beräkningar basen för deklarativt minne.
Inom hippocampus utgörs stratum pyramidalis av glutamaterga exciterande neuron, och i det polymorfa lagret i gyrus dentatus ligger de inhiberande GABAerga interneuronen, som modulerar de pyramidala cellerna. De glutamaterga projektionerna inom hippocampus har låg aktionspotentialtröskel vilket ger strukturen en hög kapacitet för plasticitet, vilket är en fördel för inlärning och minnesfunktioner. CA3 har ett omfattande nätverk av återkopplande kolaterala projektioner; kopplingar som tros vara viktiga för konjunktiv kodning och mönsterkomplettering, centrala för deklarativa minnet. Dessutom verkar gyrus dentatus och i viss mån CA3 spela en fundamental roll för att mediera mönsterseparering, där nya händelser som liknar, men som inte är samma som, tidigare händelser etableras som unika (mönsterseparerade) hippocampala representationer.

Konjunktiv kodning

I de tidiga stadierna av händelsebearbetning ger extern sensorik och intern kognition upphov till flera neokortikala representationer som kodar för en händelse. De specifika neokortikala strukturer som rekryteras under händelsebearbetning beror på händelsens natur och graden av uppmärksamhet. Utdata från dessa neokortikala regioner projicerar till mediala temporalloben, för att till slut konvergera i hippocampus. Där skapas snabbt ett konjunktivt spår som fångar relationerna mellan händelseegenskaperna. Denna signalbehandling kräver konvergenta funktioner mellan neokortikala och frontoparietala nätverk å ena sidan, och regioner i mediala temporalloben å andra sidan.
Per definition behövs icke-repetitiv inlärning till episodminnet, vilket låter en organism återkalla detaljer av tidigare händelser. Konjunktiv kodning tros bero på de omfattande kolaterala kopplingarna inom CA3, vilka utgör en kraftfull autoassociativ inlärningsmekanism som tillåter snabb sammankoppling av samtida sensoriska stimuli distribuerat över flera neuron i CA3. Stöd för detta finns i att försöksdjur utan fungerande NMDA-receptor i CA3 har betydande inlärningssvårigheter vad gäller händelser som kräver snabb sammankoppling av relaterade, eller konjunktiva, delhändelser.
Hos människor har förståelse för funktioner i mediala temporalloben fåtts genom att studera strukturerna med fMRI och relatera neurala svar som utlösts av händelser. Exempelvis sker kodningsaktivering som svar på ny stimuli i hippocampus och omgivande peririnal, parahippocampal och entorinal kortex. Dessutom beror senare särskiljning mellan ny och tidigare upplevd stimuli åtminstone delvis på styrkan av den kodade minnet, som varierar och verkar bero på den subjektiva upplevelsen av hur bekant stimulansen är.

Mönsterkomplettering och mönsterseparering

Hippocampus-beroende konjunktiva representationer av en händelse tros koda för separata delar av en händelse, så att sammansättningen av elementen bevaras, och så att de organiseras i relation till varandra. Specifikt tilllåter den separerade kodningen av händelser att en händelse återkallas utifrån partiell indata (mönsterkomplettering), en process som tros lyda under minnesåterkallandet. Hippocampus verkar stödja bildandet och återkallande av relationer mellan delar av händelser, mer än minne för enskilda delar i sig.
Vid återkallandet av ett minne, verkar den konjunktiv representationen tillåta associativ igenkänning, dvs sammankopplandet av två stimuli som förekommit samtidigt tidigare; slutledning, dvs koppla ihop A med C för att båda tidigare har förekommit tillsammans med B tidigare; och hågkomst av händelse, dvs källminne, genom mekanismer för mönsterkomplettering som resulterar i hämtningen av en utökad representation från partiell indata. Mönsterkomplettering kan bero på mekanismer i CA3, CA1 och subiculum och på deras interaktioner. Mönsterkomplettering i CA3 tros utlösas av indata från entorinala kortex, genom att om dessa indata är tillräckligt lika delar av tidigare inkodade händelser kommer de att aktivera ett lagrat konjunktivt mönster.
Mönsterkomplettering kan ses som ett föredraget läge i hippocampus på grund av tidigare händelseinlagring. En utmaning för ett effektivt minnessystem är att dels kunna mönsterkomplettera när indata faktiskt är en del av en tidigare händelse, och dels kunna etablera ett ny minnesrepresentation när indata är lik, men inte samma som, en tidigare händelse. Eftersom entorinala kortex projicerar både till gyrus dentatus och CA3 tror man att gyrus dentatus möjliggör den senare, kritiska funktionen, mönsterseparering av liknande händelser, så att representationerna i CA3 är distinkta. Arkitekturen i gyrus dentatus såväl som dess projektioner till CA3 verkar väl lämpade utifrån beräkningsprinciper för att stödja mönsterseparering.