måndag 21 maj 2012

I händelsernas väntrum

Att vara student kan ibland upplevas som att man går och väntar på det som komma skall, att i praktiken få omsätta sina kunskaper som man under lång och mödosam tid förvärvat. Det finns stunder då det känns som om livet är satt på undantag, att man bidar sin tid och bara går och väntar på det där hägrande målet i fjärran.


Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.

Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.

Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.

För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.


Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar