Klädd i vitt - post scriptum

Vi hade den stora glädjen att få ta del av Klädd i vitt, en teaterföreställning om attityder och fördomar i vården. Jag bar på en uppsättning tankar inför denna begivelse, och det var med stor förväntan jag bänkade mig i auditoriet, fylld av spänning inför en förmodat intressant tillställning.

Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.

Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.

När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.

Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.

Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?