För hälsans skull - hur lögner blir politik

Vänsterpartiet har som så många gånger förr förirrat sig in i politikens utmarker. Den här gången handlar det om fostrande genusvillfarelser som under falska förespeglingar om bättre hälsa skall tvinga män att sitta ner när de tömmer blåsan på en offentlig toalett.

Strukturen i tanken känns så väl igen; partiet som gömde undan bokstaven K härbärgerar så många förespråkare av tvång och förmynderi att vän av ordning frågar sig om de ändå inte gör sig till. För sådana här vansinnigheter går man väl inte ut med på riktigt, det måste ju vara på skoj?

Nej, vänsterns behov av att lägga sten på medborgarnas börda är omättligt. Den goda föresatsen skulle vara att mannens hälsa blir så oregerligt mycket bättre om han bara var så god och satte sig ner innan blåsans tömning. Enligt Viggo Hansen i Sörmlands landstingsfullmäktige är förtjänsten en ökad tömningsgrad av urinblåsan, vilket menas leda till färre besvär med både blåsa och prostata på ålderns höst. Källa på det? "Vissa läkare".

Låt oss leka med tanken att vetenskapen är välgrundad och att detta förslag blir verklighet. Hur skall kontrollmekanismerna se ut? Kommer dessa hentoaletter att byggas om så att det blir fysiskt omöjligt att stå upp? Skall våra offentliga toaletter utrustas med sofistikerad övervakningsutrustning; kameror och ljuddetektorer som reagerar på allt för kraftfullt plaskande? Eller tänker Vänsterpartiet att vi bygger upp en underrättelseverksamhet inte helt olik Stasi i forna DDR, där medborgare anger varandra? Ja bevare oss för vänsterns deprimerande syn på människan.

Hur ligger det då till med tömningsgraden vid olika tömningspositioner?
Choudhury S et al har tittat på flödeshastigheten och kvarvarande urinvolym i blåsan hos män vid olika positioner, och de fann att flödeshastigheten var signifikant lägre vid sittande än vid stående och hukande, för personer som inte är vana vid sittkissning. Kvarvarande volym var liknande vid samtliga tre positioner. Slutsatsen blir att man skall tömma blåsan i den position man är van vid.
Unsal A et al tittade också på både flödeshastighet och kvarvarande volym vid olika tömningspositioner, hos både män och kvinnor. Här kom de fram till att det inte verkar finnas någon signifikant skillnad i varken flödeshastighet eller kvarvarande volym hos vare sig kvinnor eller män, utifrån tömningsposition.

Så nu vet vi att vänsterpolitiker använder vilka dubiösa svepskäl som helst bara de kan tvinga människor och berätta för dem hur de skall leva sina liv, ända in i det mest privata. Borde inte våra landstingspolitiker ägna sig lite mer åt att få hälso- och sjukvården att fungera bättre? Det känns väl ändå lite mer som deras huvudsakliga uppgift?

Vårdvalet och ekonomistyrning

Statsradions samhällsprogram Kaliber har gjort en osaklig och vinklad serie om vårdvalet. Den rödgröna Fria Radion förnekar sig minsann inte. Vi skall ledas att förstå att valfriheten, LOV, är roten till de missförhållanden man pekar på, med en implicit antydan om att allt var bättre förr, när all vård bedrevs i offentlig regi.

För att ekonomin på en vårdcentral ska gå ihop måste personalen hålla reda på vad landstinget betalar för olika moment, som patientbesök, recept och remisser. Alla landsting har skapat sina egna prislistor. Och för att se vilka konsekvenser de har ska vi nu göra en resa till några av Sveriges landsting.

Man radar upp ett antal exempel där resursslöseri och girighet avbildas som legio, man hör ekot av vänsterns mantra om giriga riskkapitalister som gottar sig åt alla skattepengar man lurar av staten. Kaliber missar dock målet här; problemet är inte kapitalismen som skulle göda en påstådd roffarmentalitet och låta några få berika sig på de många på ett ohederligt sätt. De näringsidkare som bedriver vårdverksamhet spelar enligt reglerna, och gör precis det som är deras uppgift; att tillhandahålla den upphandlade tjänsten så kostnadseffektivt som möjligt.

Problemet ligger naturligtvis i ekonomistyrningen. Landstingen har aldrig varit några duktiga förvaltare av pundet; pundet är ju någon annans. I LOV, lagen om valfrihetssystem, finns inga krav på landstingen att detaljstyra verksamheter eller ägna sig åt att skapa undermåliga och kontraproduktiva ersättningssystem. Detta är naturligtvis dilemmat med den offentliga och subventionerade finansieringen av hälso- och sjukvård, som jag skrivit om förut.

I stort sett friska människor springer till doktorn i tid och otid och kräver behandling som tveksamt ger något snabbare tillfrisknande än naturalförloppet. Vårdproducenter producerar de tjänster som ger bäst betalt, för behandlingen är ju frikopplad från betalningsviljan hos konsumenten. Politiker agerar gärna alla goda gåvors givare och ser sig själv tvingade att vara inne och detaljstyra det ena och det andra och åsidosätter på så vis marknadens egna förmåga att styra tillgång och efterfrågan. De som bäst behöver den vård samhället förmår att producera blir istället utan.

Tokiga och vanvettiga incitament skapar en snedvridning i resursanvändandet, inte sällan baserat på hur många röster en politiker tänker sig att han kan köpa med en visst användande av våra skattemedel. Nej, ge människor makten att själva bestämma vilken vård de vill betala för; de är inte sämre än att de klarar av det.