Vårdvalet och ekonomistyrning

Statsradions samhällsprogram Kaliber har gjort en osaklig och vinklad serie om vårdvalet. Den rödgröna Fria Radion förnekar sig minsann inte. Vi skall ledas att förstå att valfriheten, LOV, är roten till de missförhållanden man pekar på, med en implicit antydan om att allt var bättre förr, när all vård bedrevs i offentlig regi.

För att ekonomin på en vårdcentral ska gå ihop måste personalen hålla reda på vad landstinget betalar för olika moment, som patientbesök, recept och remisser. Alla landsting har skapat sina egna prislistor. Och för att se vilka konsekvenser de har ska vi nu göra en resa till några av Sveriges landsting.

Man radar upp ett antal exempel där resursslöseri och girighet avbildas som legio, man hör ekot av vänsterns mantra om giriga riskkapitalister som gottar sig åt alla skattepengar man lurar av staten. Kaliber missar dock målet här; problemet är inte kapitalismen som skulle göda en påstådd roffarmentalitet och låta några få berika sig på de många på ett ohederligt sätt. De näringsidkare som bedriver vårdverksamhet spelar enligt reglerna, och gör precis det som är deras uppgift; att tillhandahålla den upphandlade tjänsten så kostnadseffektivt som möjligt.

Problemet ligger naturligtvis i ekonomistyrningen. Landstingen har aldrig varit några duktiga förvaltare av pundet; pundet är ju någon annans. I LOV, lagen om valfrihetssystem, finns inga krav på landstingen att detaljstyra verksamheter eller ägna sig åt att skapa undermåliga och kontraproduktiva ersättningssystem. Detta är naturligtvis dilemmat med den offentliga och subventionerade finansieringen av hälso- och sjukvård, som jag skrivit om förut.

I stort sett friska människor springer till doktorn i tid och otid och kräver behandling som tveksamt ger något snabbare tillfrisknande än naturalförloppet. Vårdproducenter producerar de tjänster som ger bäst betalt, för behandlingen är ju frikopplad från betalningsviljan hos konsumenten. Politiker agerar gärna alla goda gåvors givare och ser sig själv tvingade att vara inne och detaljstyra det ena och det andra och åsidosätter på så vis marknadens egna förmåga att styra tillgång och efterfrågan. De som bäst behöver den vård samhället förmår att producera blir istället utan.

Tokiga och vanvettiga incitament skapar en snedvridning i resursanvändandet, inte sällan baserat på hur många röster en politiker tänker sig att han kan köpa med en visst användande av våra skattemedel. Nej, ge människor makten att själva bestämma vilken vård de vill betala för; de är inte sämre än att de klarar av det.