Visar inlägg med etikett hormoner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett hormoner. Visa alla inlägg

måndag 9 april 2012

Den riktiga anledningen till att manliga p-piller inte finns

Det sägs att manliga p-piller ligger 5-7 år bort, och kommer alltid att göra det.


Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.

En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.

Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.

Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.


Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.

Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.

måndag 5 mars 2012

Insulin

Insulin är ett endokrint peptidhormon, 51 aminosyror långt, som produceras i beta-celler i de langerhanska öarna i pancreas, dvs. bukspottkörteln. Det är denna lokation som också gett hormonet dess namn, latinets insula, som betyder ö.


Insöndring stimuleras vid födointag, som ett svar på förhöjda glukosnivåer i blodplasma. Insulin är ett anabolt hormon vars svar leder till sänkning av cirkulerande glukoskoncentration. Mekanismerna för hur detta sker skiljer sig åt beroende på vävnadstyp.

Insulin och levern
I levern, hepar, stimulerar insulin upptag av glukos från blodet dels genom att aktivera enzymet glukokinas som omvandlar glukos till glukos-6-fosfat, och dels genom att inaktivera enzymet glukos-6-fosfatas, som då inte kommer att omvandla glukos-6-fosfat tillbaka till glukos. Då våra celler bara har transportmekanismer för fritt glukos kommer det omvandlade glukos-6-fosfat inte att bidra till en glukos-gradient över cellmembranet, och mer glukos kommer att transporteras över membranet från blodet till cellens cytosol, där det kommer att låsas upp i glukos-6-fosfat under inflytande av glukokinas.
Insulin kommer också att stimulera syntesen av glukogen i levern, och hämma nedbrytningen av glukogen. Glukos uppbundet i glykogen ger ingen osmotisk verkan, till skillnad från fritt glukos i cytoplasman.
Utöver detta kommer även glykolysen stimuleras av insulin, och hämma glukoneogenes, genom indirekt stimulering av det för glykolysen hastighetsbegränsande enzymet fosfofruktokinas, samt direkt stimulering av det sista steget i glykolysen, omvandlingen från fosfoenolpyruvat (PEP) till pyruvat genom enzymet pyruvatkinas.
Den indirekta stimuleringen av fosfofruktokinas sker genom att direkt stimulera syntesen av fruktos-2,6-bisfosfat, som i sin tur dels stimulerar fosfofruktokinas-1 som leder oss vidare i glykolysen, och dels hämmar fruktos-1,6-bisfosfatas, vars hämning ger en hämning av glukoneogenes, alltså nybildning av glukos.
Utöver den direkta stimuleringen av pyrovatkinas har insulin även en inhiberande verkan på det omvända steget. Pyruvatkinas faciliterar glykolysen, dvs nedbrytningen av glukos till pyruvat, mer specifikt det sista steget; omvandling från fosfoenolpyruvat till pyruvat. Det första steget i glukoneogenesen, dvs bildningen av glukos från olika substrat, i det här fallet specifikt pyrovat, faciliteras av enzymen pyruvat karboxylas och fosfoenolpyruvat karboxykinas, med den intermediära metaboliten oxaloacetat, hämmas alltså av insulin.

Överskottsenergi från glykolysen, i form av acetyl-CoA, kommer att, genom insulinets aktivering av acetyl-CoA karboxylas, kommer att lagras in som fett i form av TAG, triacylglycerol, och samtidigt inhiberas nedbrytningen av fett genom att beta-oxidationen hämmas.

Sammanfattningsvis utövar alltså insulin effekten att minska intracellulärt fritt glukos, för att på så vis skapa en gradient över cellmembranet vilket ökar sannolikheten av glukos diffunderar från blodbanan in i cellen, med hjälp av den faciliterade membrantransporten, vilket ger än lägre plasmakoncentration glukos, alltså sänkt blodsockernivå.

Insulin och muskelvävnad
I skelettmuskler stimulerar insulin upptaget, dvs transporten över cellmembranet, av glukos, fosforyleringen av glukos till glukos-6-fosfat, omvandlingen till fruktos-1,6-bisfosfat enligt mekanismen som beskrivits ovan, samt inlagringen av glukos i glukogen.
Den viktigaste effekten av insulin på muskelceller är upptag av glukos och ökad glykolysaktivitet.

Insulin och diabetes
Diabetes mellitus, i folkmun ibland sockersjuka, är en sjukdom där blodsockerhalten, dvs mängden fritt cirkulerande glukos, är förhöjt. Sjukdomen delas upp i två typer, beroende av rollen insulin spelar.
Typ I karaktäriseras av en brist på insulin, på grund av en autoimmun reaktion mot de insulinproducerande beta-cellerna i pancreas. Denna typ kallades tidigare juvenil diabetes, eller ungdomsdiabetes.
Typ II är tillståndet när cellernas känslighet för insulin är nedsatt, där plasmanivåerna av insulin är normala eller förhöjda, men effekten uteblir eller blir lägre, med förhöjd blodsockerhalt som resultat. Förr gick denna typ under namnet åldersdiabetes. Denna typ kan efter lång tid leda till minskad insulinproduktion, där en förklaringsmodell är att beta-cellerna helt enkelt tröttas ut av det konstanta påslaget.