Yrket som ett kall

Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.

Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.

Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.

Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.

Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.

Lön för mödan - om varför en yrkesgrupp känner sig lönemässigt förfördelad

Över landet sveper som bäst sjuksköterskestudenternas protestvåg; ingen nyutexaminerad skall behöva förnedras och tvingas till slaveri är det underförstådda budskapet när man kräver 24 000 kronor i ingångslön. Är protestvågen rättfärdigad?

Det verkar råda en slags både folklig och intraprofessionell enighet kring att sjuksköterskor i allmänhet har för låg kompensation i förhållande till det arbete de utför. Så vad är då rätt kompensation?

Ett fritt samhälle utgår från individens rättigheter, alltså rätten att agera för att upprätthålla sitt eget liv, för sin egen skull och inte som ett medel för andras ändamål, och rätten att behålla frukten av sin egen ansträngning. En individ med dessa rättigheter intakta har ett självändamål och kan handla utifrån sitt eget rationella egenintresse.

Tyvärr sätts dessa rättigheter ur spel av dels det inflytande som fackföreningar utövar på lagstiftaren och dels den monopsoni som arbetsgivaren för sjuksköterskor innehar. 
Arbetsmarknaden är tyvärr ingen fri marknad, så några tydliga prissignaler kan vi inte förvänta oss. Marknaden är inte fri för att den är hårt reglerad av politiker och fackföreningar, och i fallet med sjuksköterskorna även arbetsgivarens monopsoni.

Fackföreningarnas inflytande över arbetsmarknaden sker dels genom att påverka politiker att stifta lagar som gynnar fackföreningarna (men inte nödvändigtvis arbetstagarna) och dels genom direkt lönekartellbildning. Fackföreningarnas uppgift är att begränsa utbudet av arbetskraft för att på så sätt kunna kräva högre löner. Detta görs genom att ta bort all form av lönekonkurrens från arbetslösa, som hade kunnat tänka sig att utföra arbetet till lägre kompensation. Vi har ingen lagstiftad minimilön i Sverige, men i praktiken ser fackföreningarna till att etablera en de facto sådan genom lagar som medbestämmandelagen. Detta ger att personer som inte är produktiva nog att matcha eller överträffa minimilönen inte kan konkurrera genom att erbjuda sin arbetskraft till en lägre lön. Dessa personer är naturligtvis oftast unga utan erfarenhet. På nyspråk kallas fenomenet "solidarisk lönepolitik".

De flesta arbetstillfällen för sjuksköterskor återfinns i den offentliga sektorn, och där framförallt i landstingens regi. Uppgifterna kommer från Vårdförbundets statistik 2010. Lönestatistiken för den privata sektorn baseras på den andel av sjuksköterskorna som är ansluta till VF, alltså ungefär hälften av de privatanställda.

Sjuksköterskor per sektor

Vad vi kan se omsluter landsting och kommun 89% av samtliga yrkesverksamma sjuksköterskor, och det är också i dessa sektorer medianlönen ligger lägst. När arbetsgivaren konkurrensutsätts i den privata sektorn ser vi att lönen generellt går upp. Av de statligt anställda sjuksköterskorna arbetar 60% i en utbildande befattning.

Medianlön per sektor, exklusive ledare

Vi kan också se att arbetslösheten bland sjuksköterskor är låg, under 1%. Detta betyder att det antingen föreligger en arbetskraftsbrist, något som borde utöva ett tryck uppåt på de nominella lönerna, eller att det föreligger en jämvikt, vilket då skulle innebära att korrekt lön är satt.

Arbetslöshet för sjuksköterskor

Men eftersom sjuksköterskorna inte agerar på en fri marknad kan vi inte dra dessa slutsatser. Vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att lönen inte upplevs som rättvis från de arbetstagande, och vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att arbetsgivarna inte har det arbetskraftsutbud de skulle önska. Om man skall dra slutsatser av detta kan man konstatera att sjuksköterskor är underbetalda. Problemet som är kvar är då vilken påverkan arbetsgivarens monopsonisituation har. Ett möjligt och rimligt antagande är att en enda arbetsgivare har möjlighet att kontrollera löneläget genom att konsekvent vägra att höja lönerna och istället låta produktionen vara underbemannad och på så vis upprätthålla en högre jämviktsarbetslöshet. Det som talar emot detta är den låga arbetslöshet som råder för yrkeskategorin. Det som talar för att den monokulturella arbetsgivarsituationen ändock har en påverkan är det faktum att den privata sektorn erbjuder högre löner. En vanlig förklaring till att den privata sektorn erbjuder högre löner är att anställningen är tryggare i offentlig sektor, på bekostnad av kompensationen. För en yrkeskategori där arbetslösheten är i det närmaste obefintlig kan detta inte vara en avgörande faktor.

Har då sjuksköterskor rätt kompensation redan? Faktorer som spelar in vid lönesättning i ett yrke är tillgång på arbetskraft och efterfrågan på densamma. För sjuksköterskor ökar efterfrågan något mer än tillväxten i samhället, då samhällen tenderar att öka andel av BNP som spenderas på hälso- och sjukvård i takt med att levnadsstandard och välstånd ökar. (OECD Health Data 2011, OECD.Stat, EU KOM/2001/723 Hälso- och sjukvårdens och äldreomsorgens framtid)

Efterfrågan på och utbudet av hälso- och sjukvård beror i hög grad på levnadsstandarden och utbildningsnivån, som dessutom bestämmer människors levnadssätt. Det kan sålunda noteras att efterfrågan på hälso- och sjukvård sedan ett halvsekel tenderar att öka mer än proportionellt mot inkomsten per capita.

Tillgången på arbetskraft i ett yrke (fri marknad, monopsoni) påverkas av ett antal faktorer, som exempelvis lönenivå, skaderisk, ingångströskel, arbetstider, arbetsmiljö, jobbtrygghet, karriärmöjligheter, ansvarsnivå, intellektuell stimulans osv. Dessa faktorer kommer att påverka hur många individer som anser att yrket lockar och är lockelsen tillräckligt hög i förhållande till hur mycket som krävs för att göra sig tillgänglig (dvs att utbilda sig) kommer fler individer konkurrera om arbetstillfällena. Den faktor som är avsevärt lättast att påverka för arbetsgivaren är lönenivån, upp till den nivå där produktiviteten hos den anställde matchar de intäkter som kan uppnås. Med offentlig, skattefinansierad verksamhet blir det ju lite annorlunda, men det är fortfarande fullt mätbart. Ovanstående gäller för övrigt för alla yrken, så det kan ju vara bra att ha i åtanke när man jämför lön mellan yrkeskategorier. Men det enda sättet att veta huruvida sjuksköterskor är rätt kompenserade är om de får verka på en fri arbetsmarknad; det finns inget sätt att räkna ut rätt lön. Så bort med alla fackföreningar, alla lagar som reglerar arbetsmarknaden, och all skattefinansierad hälso- och sjukvård, så kommer alla sjuksköterskor få precis den lön de förtjänar.
Ring din fackliga representant redan idag!

Samtidigt skall sägas att det vanligaste sättet att höja sin lön är att byta arbetsgivare; och det är också så det fungerar i övriga branscher. En civilingenjör som arbetar för samma arbetsgivare i 10 år kommer att ha lägre lön än en civilingenjör som byter arbetsgivare 3-4 gånger under samma period. Rimligtvis föreligger samma förhållande för sjuksköterskor, och att ängsla sig över orättvisan i detta är bara att sticka sin offerkofta med allt finare maskor. En del i problemet är förvisso återigen bristen på alternativa arbetsgivare.

Så det här med ingångslöner. Idag är den fackligt reglerade ingångslönen ungefär 21 500 kr/mån och medianlönen ligger runt 25 000 kr/mån. Facebookupprorets syfte är att höja ingångslönen till 24 000, och naturligtvis finns en underliggande förhoppning om att även medianlönen kryper uppåt (med mer än den direkta effekten av höjd ingångslön). Frågan är dock om inte sjuksköterskor i allmänhet (tänk medianlön och tänk livslön) skulle tjäna mer på att öka lönespridningen för yrket. En lägre ingångslön, med krav på rättvisare löneutveckling skulle lyfta fram kompetens och öka produktiviteten, till gagn både för arbetstagare och arbetsgivare. Rättvisan i löneutvecklingen skulle då utgöras i att den som är till störst nytta för sin arbetsgivare också kompenseras mer för detta. Upp till en viss lönenivå fungerar denna reglering, men bortanför den punkten är nyttan för arbetsgivaren underordnad den att anställa en nyutexaminerad eller med mindre erfarenhet eller lägre produktivitet av annan orsak, till en lägre kostnad. Om någon annan med lägre produktivitet kan utföra ditt arbete nästan lika bra, men till en avsevärt lägre kostnad kommer den personen ha en stor konkurrensfördel. Det är här vi har den springande punkten, det absoluta taket i en yrkeskategoris löneutveckling. Eftersom vi kan konstatera att det föreligger ett absolut tak, och att det ligger i absoluta tal förhållandevis nära medianlönen, så finns det ingen vinst för arbetstagaren att förorda en högre lönespridning, om man inte samtidigt är beredd att erkänna att arbetets art och karaktär inte låter sig processifieras och att individuell kompetens och produktivitet kan variera stort. Mot detta finns ett enormt fackligt motstånd, då detta skulle ske på bekostnad av mindre produktiva medlemmar.

Sammantaget utgör detta förklaringen till varför lönebildningen för sjuksköterskor ser ut som den gör.

GP CW CW DN

Läs mer om yrket som ett kall.

Arbetsmarknaden för läkare under lågkonjunktur

Under nittiotalskrisen steg arbetslösheten bland läkare till runt tre procent. Efter 1994 har arbetslösheten sjunkit till att idag asymptotiskt närma sig noll. Efter krisåren steg landstingens skatteunderlag och så även budgetutrymme. Därtill har även landstingets monopson reducerats och marknaden har öppnats för privata arbetsgivare, även om dessas verksamhetsomfång är tätt knutet till landstingets budget, samtidigt som produktivitetsökningar i form av processförbättringar och tekniska samt medicinska landvinningar givit oss mer vård per krona.

Det närmsta årtiondet kan vi räkna med stora pensionsavgångar inom läkarkåren och en åldrande befolkning som kommer att kräva större vårdresurser. Våra universitet producerar inte nyexaminerade läkare i tillräcklig takt för att matcha pensioneringar, samtidigt som befolkiningsmängden ökar.

Detta ger vid handen att läkare befinner sig på en trygg arbetsmarknad. Även om det på marknaden förekommer en del tveksamma anställningsformer i form av vikariat och en varierande tillgång på både AT och ST, så är det få läkare som är ofrivilligt utan arbete och förvärvsinkomst.

Det sägs ibland att vårdsektorn är konjunkturokänslig, men vad händer om en djup långkonjunktur drabbar landet, med massarbetslöshet och minskat skatteunderlag som följd? Hur kommer människors behov av vård harmoniera med en minskad gemensam pengapåse? Vad händer om vi får en långvarig ekonomisk kontraktion i vårt tillväxtberoende samhälle? Scenariot är inte helt gripet ur luften om man betänker faktorer som sinande tillgång på billig energi, skuldkriser på nationell nivå i utvecklade länder, hotet mot klimatet, global mat- och vattenbrist, demokratirevolutioner med risk för eskalerande väpnade konflikter, långsiktigt ekonomiskt ohållbara välfärdssystem, med mera. Kommer vårdsektorn prioriteras när pengarna är slut, och inga mer finns att låna?

Kanske är en anställning ganska sekundärt om ovanstående punkter spelar ut i någon slags delikat samklang. Om skiten träffar fläkten står man hur som helst med en uppsättning färdigheter som garanterat kommer att efterfrågas oavsett hur ekonomin ser ut.