Den riktiga anledningen till att manliga p-piller inte finns

Det sägs att manliga p-piller ligger 5-7 år bort, och kommer alltid att göra det.

Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.

En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.

Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.

Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.

Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.

Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.

Inför teaterföreställningen Klädd i vitt

Vi kommer att ges förmånen att få gå på teater, på föreställningen Klädd i vitt. Detta moment är precis som alla andra i den aktuella kursen obligatoriskt. Att samtliga moment är obligatoriska ser jag som symptomatiskt för min uppfattning av kursen, nämligen till brädden fylld med kollektivistisk ideologi och "normkritiskt" genushets, tydligt utanför kursplanens mandat. Vi tvingas regelbundet att doppa våra oprövade svalungsvingar i denna kladdiga sörja för att med tiden, likt den långsamt kokade grodan, fullständigt indoktrineras i detta dunkla tankegods.

Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.

Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?

Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.

Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?

Nåväl, vad står att finna om Klädd i vitt, vilka förväntningar skall vi bygga, vilka fördomar skall vi odla och nära? Pjäsen är skriven av en patientvägledare på Karolinska, och kommer att framföras av två kvinnor med tydliga genus- och regnbågsfokus. Det har dramatiserats om incestuösa, samkönade relationer "som får [...] Brokeback Mountain [att framstå som] subtil", om (manliga?) "härskartekniker" och "maktspel och machomaner". Men om man skall utöka med fler dimensioner träder en något djupare bild fram, med såväl funktionshinder-, invandrar- och religionsteman i repertoaren. Jag ser fram emot föreställningen, som trots efterforskningar fortfarande delvis är höljd i mystisk dimma för mig. Det här kan antingen bli spännande och genuint utmanande, eller så faller man in i invanda "normbrytande" mönster.

Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.

Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!

P1 Tendens

Personlig utveckling och värdegrundskrav på läkare

Vi hade en intressant seminariedag om mänskliga rättigheter och genus. Undervisning om just mänskliga rättigheter och genus ingår i utbildningsplanen; specifikt förväntas studenten efter avslutade studier ha kunskaper och medvetenhet om mänskliga rättigheter och genus, och förväntas kunna

- redogöra för svenskt och internationellt regelverk för mänskliga rättigheter och förhållandet mellan dessa regelverk
- redogöra översiktligt för den etiska, politiska och juridiska grunden för mänskliga rättigheter
- förklara vad rätt till bästa möjliga hälsa innebär och förstå samband mellan rätt till hälsa, fungerande hälsosystem och folkhälsa
- förklara vad ett genusperspektiv innebär i vården
- diskutera vårdens bemötande av patienter och närstående, och analysera fall ur olika människorättsperspektiv, däribland genusperspektivet
- diskutera hur tillgången till mänskliga rättigheter påverkar människors hälsa, såväl för den enskilde patienten som för olika grupper i samhället
- tillämpa svenskt och internationellt regelverk om mänskliga rättigheter
- behandla alla patienter, anhöriga och medarbetare med samma respekt för deras lika värde och rättigheter oavsett kön, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, ev funktionshinder, sexuell läggning, könsöverskridande identitet och ålder.
- analysera det bemötande och den behandling en patient får ur ett människorättsperspektiv med hjälp av begreppen tillgänglighet, åtkomlighet, acceptabiblitet [sic] och kvalitet (availability, accessibility, acceptability, quality)

Så långt allt gott och väl; en text förhållandevis fri från politiska förtecken. När man precis har lämnat gymnasiet är måhända inte dessa frågor de som fått mest uppmärksamhet från den unga individ som tar ytterligare ett kliv in i vuxenlivet och påbörjar sin eftergymnasiala utbildning. I de fall de har uppmärksammats är det ofta ur ett kollektivistiskt allt-till-alla-perspektiv, sprunget ur en ofta förment välvilja. Naturligtvis skall inte denna passus i en ung människas mognad förringas; den växer ofta fram som en reaktion på upplevda orättvisor och visar på att någon sorts kognitiv process pågår där individen ämnar förhålla sig till sin omgivning utifrån subjektiva observationer.

Den pluralism av åsikter vårt samhälle uppvisar är oerhört positiv, och både bredden och styrkan visar att demokratin är levande och inte beredd att kuvas.

Genusdelen av vårt seminarium inleddes med att seminarieledaren proklamerade sitt politiska ställningstagande, såsom varande feminist från födseln. Här hade kanske många stannat till och reagerat på hur utestängande och normerande ett sådant uttryck är, men vi som tänker steget längre inser naturligtvis att detta måste ha varit en medveten provokation, med avsikt att väcka vårt vetenskapliga förhållningssätt och kritiska tänkande.

Att säga sig vara feminist är förvisso ett ställningstagande, ett uttryck för att man prenumererar på ett av många möjliga tankegods. Det är också lite si och så med det vetenskapliga underlaget för det feministiska åsiktspaketet, men åsikter behöver inte nödvändigtvis vara grundade i fakta, logiskt resonemang och vetenskap. Lämpligheten i att visa sin politiska ståndpunkt i en undervisningssituation är dock tveksam.

Vad jag gissar att vi skulle med emfas invända mot var nog tidpunkten för ställningstagandet, alltså att vederbörande (vederbörande är för övrigt ett ord som betyder samma sak som nyspråkets hen, fast utan den politiska konnotationen) redan vid födseln var övertygad i sin bevekelsegrund. Personen är disputerad, och således skolad i vetenskaplig metodik och hederlighet. En sund skepsis mot såväl egna som andras teorier är grundläggande, och att ständigt och outtröttligt betrakta sina teorier med kritisk blick och utsätta dem för prövningar är förutsättningen för god vetenskap. Detta popperska förhållningssätt genomsyrar rimligen inte bara hållningen till forskningen, utan även den egna åsiktsbildningen. Vi får som publik alltså förutsätta att vederbörande har genom livets faser granskat och genomlyst sin egen politiska väv, även om det hade varit önskvärt att detta explicit kungjordes. Vi kan inte förutsätta att alla av de dryga hundratalet närvarande studenterna besitter den kvicka kognitiva förmågan att i stunden komma till dessa slutsatser. Jag tror att vi alla hade varit betjänta av ett tydliggörande här, det är ju ändå i utbildningssyfte.

GP SDS Dagen

Reduktionerna och villfarelserna avlöste sedan varandra, med tydligt vinklade scenarior där kvinnor kämpar mot glastak och blir förtryckta av patriarkala maktstrukturer. När en student vände på situationen, vilket var fullt realistiskt att göra, och män var de förtryckta, de icke sedda, där kvinnor lyftes fram av kvinnor, i en vad med samma nyspråktermer skulle kunna beskrivas som en matriarkal könsmaktsordning, ville seminarieledaren raskt gå vidare. Här passade inte världsbilden längre, och kognitiv dissonans uppstod. När en annan student påpekade vikten av att stå upp för sig själv och andra, oaktat vilken könstillhörighet vederbörande har, förstärktes tydligt känslan av obehag hos seminarieledaren, som nog hellre vill att man skall tyst krypa in i sin offerkofta. Jag tyckte på det stora hela att studentkroppen andades sund eftertänksamhet och ifrågasättande av problematiserande genuskonstruktioner.

In på scenen kliver så nästa rabulist, och när vi då bjöds en exposé av målande bilder från Sydafrika ackompanjerade av skakande skildringar av de miljöer människor tvingas kalla vardag blev ju misandrin nästan totalt. Vi fick se bilder på lemlestade och massakrerade unga män vars omgivning präglas av gängvåld och utsatthet, för att sedan få beskrivet för oss det behjärtansvärda hjälparbete som utförs till förmån för unga flickors skolgång. Arbetet går ut på att importera hantverk från sydafrikanska kvinnor i Khayelitsha (Wikipedia) för att sälja dem här i Sverige, en verksamhet som är finansiellt uppbackad med stipendiepengar från Iris stipendiet [sic]. Stiftelsen bakom Irisstipendiet har som ändamål att stödja utbildning av ”framåtsträvande kvinnor”. Försäljningspengarna går sedan tillbaka till Sydafrika, och bekostar gymnasieutbildning för flickor. Hur detta rimmar med läkarprogrammets utbildningsmål att "behandla alla [...] med samma respekt för deras lika värde och rättigheter oavsett kön, [...]" lämnas som en övning för seminariedeltagaren, men jag gissar att det återigen handlar om att stimulera kritiskt tänkande. Seminarieledaren pekar faktiskt själv på att behovet kanske kan tyckas större för de unga männen, så att de kan slippa växa upp i en miljö där våld och utsatthet är legio. Så jag tvingas då göra tolkningen att eftersom medvetenheten finns där så är det en aktiv mansdiskriminering som försiggår här, i strid med principen att behandla alla människor lika.

Vidare på ämnet Sydafrika fick vi proklamerat att de minsann har "världens bästa författning", och nu väntar vi bara på att de skall leva upp till den. Återigen fick man ta på sig hatten för kritiskt tänkande. Att det skulle vara världens bästa låter som en subjektiv uppfattning, hur man än vrider och vänder på det. Dels beskriver författningen både negativa och positiva rättigheter, vilket i sig är en ideologisk vattendelare, och dels är den ju uppenbarligen inte särskilt mycket värd om staten inte lever upp till innehållet i författningen.

SR SvD SvD

Sammanfattningsvis kan man konstatera att både kursledningen och inbjudna föreläsare måste ha arbetat riktigt intensivt med jämställdhetsarbetet; de var nästan 100% jämställda sånär som på en man i kursledningen som fortfarande inte klivit åt sidan för att släppa fram en duktig kvinna.

SvD