För hälsans skull - hur lögner blir politik

Vänsterpartiet har som så många gånger förr förirrat sig in i politikens utmarker. Den här gången handlar det om fostrande genusvillfarelser som under falska förespeglingar om bättre hälsa skall tvinga män att sitta ner när de tömmer blåsan på en offentlig toalett.

Strukturen i tanken känns så väl igen; partiet som gömde undan bokstaven K härbärgerar så många förespråkare av tvång och förmynderi att vän av ordning frågar sig om de ändå inte gör sig till. För sådana här vansinnigheter går man väl inte ut med på riktigt, det måste ju vara på skoj?

Nej, vänsterns behov av att lägga sten på medborgarnas börda är omättligt. Den goda föresatsen skulle vara att mannens hälsa blir så oregerligt mycket bättre om han bara var så god och satte sig ner innan blåsans tömning. Enligt Viggo Hansen i Sörmlands landstingsfullmäktige är förtjänsten en ökad tömningsgrad av urinblåsan, vilket menas leda till färre besvär med både blåsa och prostata på ålderns höst. Källa på det? "Vissa läkare".

Låt oss leka med tanken att vetenskapen är välgrundad och att detta förslag blir verklighet. Hur skall kontrollmekanismerna se ut? Kommer dessa hentoaletter att byggas om så att det blir fysiskt omöjligt att stå upp? Skall våra offentliga toaletter utrustas med sofistikerad övervakningsutrustning; kameror och ljuddetektorer som reagerar på allt för kraftfullt plaskande? Eller tänker Vänsterpartiet att vi bygger upp en underrättelseverksamhet inte helt olik Stasi i forna DDR, där medborgare anger varandra? Ja bevare oss för vänsterns deprimerande syn på människan.

Hur ligger det då till med tömningsgraden vid olika tömningspositioner?
Choudhury S et al har tittat på flödeshastigheten och kvarvarande urinvolym i blåsan hos män vid olika positioner, och de fann att flödeshastigheten var signifikant lägre vid sittande än vid stående och hukande, för personer som inte är vana vid sittkissning. Kvarvarande volym var liknande vid samtliga tre positioner. Slutsatsen blir att man skall tömma blåsan i den position man är van vid.
Unsal A et al tittade också på både flödeshastighet och kvarvarande volym vid olika tömningspositioner, hos både män och kvinnor. Här kom de fram till att det inte verkar finnas någon signifikant skillnad i varken flödeshastighet eller kvarvarande volym hos vare sig kvinnor eller män, utifrån tömningsposition.

Så nu vet vi att vänsterpolitiker använder vilka dubiösa svepskäl som helst bara de kan tvinga människor och berätta för dem hur de skall leva sina liv, ända in i det mest privata. Borde inte våra landstingspolitiker ägna sig lite mer åt att få hälso- och sjukvården att fungera bättre? Det känns väl ändå lite mer som deras huvudsakliga uppgift?

Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk

Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.

L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.

De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.

Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.

Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.

Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.

Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.

Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.

Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...

Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.

Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.

Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se

Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.

Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.

Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.

Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.

För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.

Medicinsk expertokrati - vem vet bäst?

Svensk sjukvård präglas av ett politiskt herravälde med ständigt utvidgad kontroll av vårdfunktionen, och en ständigt förfinad socialorganisatorisk förvaltning av människor och deras liv. Svensk sjukvård är en expertokrati.

 
På toppen sitter politiker och tekniskt sakkunniga i olika forum; riksdagen som lagstiftande församling med sina idéer om hur man bäst kan styra medborgarna med olika dekret och förbud, socialstyrelsen som i sann nyspråksanda säger sig värna individen, arbeta för medborgarna och social välfärd genom att berätta för vårdpersonalen hur den skall agera i varje upptänklig situation, samt SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, vars objektiva, upplysta och allvetande experter granskar de senaste vetenskapliga rönen och utvärderar hur dessa kan appliceras i den offentliga vården, så att du slipper. Styrningen fortsätter sedan nedåt i hierarkin, med landstingspolitiker och sjukhuschefer som naturligtvis vet bättre än de nedanför.

Som enskild läkare fråntas du således ansvaret att själv hålla dig uppdaterad inom ditt ämnesområde, att själv fundera över diagnostisering och behandlingsalternativ och ditt arbete kan processifieras så till den milda grad att all kreativ gnista kan tryggt kvävas i sin linda. Som läkare reduceras du till en drönare, en arbetsmyra i kollektivets tjänst som lojalt och trofast förväntas verkställa ledningens direktiv med god precision.

Alla skall få lika vård, och då duger det inte att individer tänker själva. Då kan någon få olika, och det är det samma som orättvist. Vem kan möjligen veta bättre än staten vad som är bäst för både vårdpersonal och patienter; staten har ju trots allt tillgång till experter.

I Sverige har vi stor tilltro till experter, och det räcker att någon tituleras expert för att personen snabbt skall vinna allmänhetens förtroende. Vi litar på etiketter, och vi känner att det är tryggt att veta att även om det skulle bli fel, så blir det i alla fall lika fel för alla. Genom det socialdemokratiska arvet har vi under generationer fostrats till att förstå att olikhet är orättvisa, oavsett absoluta utfall.

Livet på vår planet uppvisar en enorm rikedom och mångfald. Från den enorma elefanten, till den lilla myran, de små encelliga bakterierna, igelkotten och dess piggar, fiskarna i haven, och förstås vi människor. Charles Darwin beskrev för styvt 150 år sedan hur denna enorma diversitet uppkommit; genom dels blandning av två individers genetiska kod vid fortplantningen och dels slumpmässiga ändringar i arvsmassan mellan generationer och därpå genom ett naturligt urval av de resulterande fenotypiska egenskaper som för stunden bäst lämpar sig i den omgivning individen befinner sig i. Evolution uppstår genom att naturen ständigt ändrar sina ritningar, och den ritning som ger upphov till en förändring som är gynnsam ges förmånen att få utvecklas vidare. Ett sinnrikt system som bygger på autonoma enheter som växelverkar utan central styrning. Om arternas utveckling hade styrts medelst auktoritär överhöghet, med en från början färdig plan, hade vi inte haft den motståndskraft mot omvärldsförändringar vi har nu. Nyckeln i den naturliga evolutionen är den ständiga anpassningen till miljön genom urval, och att det ständigt uppkommer variation på individnivå.

Vår sjukvård är en kompromiss mellan naturens sätt att skapa gynnsamma förändringar, och en byråkratisk, centralstyrd paradigm där någon menar sig veta bättre än andra. Genom SBU kan man skapa en illusion av att vården är vetenskapligt förankrad, och ny forskning tillåts ge genomslag i vården; en anpassning till omgivningen utifrån ny kunskap. Genom socialstyrelsens regelverk kan man tillgodose kontrollbehovet; många regler är tvingande, storebror vet bäst. Planen är god, och planen håller. Gör som vi säger.

Medicin är en vetenskap; det går att formulera teorier som kan falsifieras med empiriska experiment, experiment som går att upprepa och som då ger samma resultat. Medicin är en förhållandevis ung vetenskap, och det finns fortfarande stora kunskapsluckor. Medicin som vetenskap använder heller inte alltid kvantitativa metoder, i många fall måste man be patienten skatta ett tillstånd. Ett sådant tillstånd är smärta; vi har ingen metod för att objektivt mäta smärta och tillskriva den ett absolut värde. Medicin är en evidensbaserad vetenskap, såtillvida att de empiriska metoder som används inte ger absoluta bevis för en hypotes, utan man hänvisas istället till termer som korrelation, validitet och reliabilitet.

Politiker behandlar ofta medicin och vård som vore de matematik. Matematik bygger på axiom och deduktion, alltså logisk härledning och slutsatser. Inom matematik är bevisen absoluta, eftersom premisserna är givna. Sådana kvaliteter kan man inte finna inom medicinen, utan man blir sittande med teorier som inte ännu är falsifierade, och inom den behandlande delen av medicinen är många aspekter beroende av patientens subjektiva uppfattning.

Den paternalistiska syn på medicinen som genom 1900-talet präglat relationen mellan läkare och patient, och som idag istället genomsyrar politiken, där allting skall detalj- och toppstyras för att uppnå målen kan omöjligt vara mänskligheten till gagn. När läkaren släpps fri tvingas han istället att självständigt utifrån sin gedigna kunskapsbank, sitt vetenskapliga tankesätt, sitt kollegiala nätverk och genom att observera sina patienter att dra slutsatser om vilka behandlingsregimer som bäst lämpar sig för den enskilda patienten. I samråd med patienten kan man sedan välja den behandling som bäst är avpassad till patientens önskemål. Man får aldrig glömma att patienten är en individ, med högst personliga preferenser om hur livets behov och förutsättningar skall se ut, och att beröva henne makten över det egna livet är högst omoraliskt.

Yrket som ett kall

Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.

Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.

Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.

Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.

Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.

Lön för mödan - om varför en yrkesgrupp känner sig lönemässigt förfördelad

Över landet sveper som bäst sjuksköterskestudenternas protestvåg; ingen nyutexaminerad skall behöva förnedras och tvingas till slaveri är det underförstådda budskapet när man kräver 24 000 kronor i ingångslön. Är protestvågen rättfärdigad?

Det verkar råda en slags både folklig och intraprofessionell enighet kring att sjuksköterskor i allmänhet har för låg kompensation i förhållande till det arbete de utför. Så vad är då rätt kompensation?

Ett fritt samhälle utgår från individens rättigheter, alltså rätten att agera för att upprätthålla sitt eget liv, för sin egen skull och inte som ett medel för andras ändamål, och rätten att behålla frukten av sin egen ansträngning. En individ med dessa rättigheter intakta har ett självändamål och kan handla utifrån sitt eget rationella egenintresse.

Tyvärr sätts dessa rättigheter ur spel av dels det inflytande som fackföreningar utövar på lagstiftaren och dels den monopsoni som arbetsgivaren för sjuksköterskor innehar. 
Arbetsmarknaden är tyvärr ingen fri marknad, så några tydliga prissignaler kan vi inte förvänta oss. Marknaden är inte fri för att den är hårt reglerad av politiker och fackföreningar, och i fallet med sjuksköterskorna även arbetsgivarens monopsoni.

Fackföreningarnas inflytande över arbetsmarknaden sker dels genom att påverka politiker att stifta lagar som gynnar fackföreningarna (men inte nödvändigtvis arbetstagarna) och dels genom direkt lönekartellbildning. Fackföreningarnas uppgift är att begränsa utbudet av arbetskraft för att på så sätt kunna kräva högre löner. Detta görs genom att ta bort all form av lönekonkurrens från arbetslösa, som hade kunnat tänka sig att utföra arbetet till lägre kompensation. Vi har ingen lagstiftad minimilön i Sverige, men i praktiken ser fackföreningarna till att etablera en de facto sådan genom lagar som medbestämmandelagen. Detta ger att personer som inte är produktiva nog att matcha eller överträffa minimilönen inte kan konkurrera genom att erbjuda sin arbetskraft till en lägre lön. Dessa personer är naturligtvis oftast unga utan erfarenhet. På nyspråk kallas fenomenet "solidarisk lönepolitik".

De flesta arbetstillfällen för sjuksköterskor återfinns i den offentliga sektorn, och där framförallt i landstingens regi. Uppgifterna kommer från Vårdförbundets statistik 2010. Lönestatistiken för den privata sektorn baseras på den andel av sjuksköterskorna som är ansluta till VF, alltså ungefär hälften av de privatanställda.

Sjuksköterskor per sektor

Vad vi kan se omsluter landsting och kommun 89% av samtliga yrkesverksamma sjuksköterskor, och det är också i dessa sektorer medianlönen ligger lägst. När arbetsgivaren konkurrensutsätts i den privata sektorn ser vi att lönen generellt går upp. Av de statligt anställda sjuksköterskorna arbetar 60% i en utbildande befattning.

Medianlön per sektor, exklusive ledare

Vi kan också se att arbetslösheten bland sjuksköterskor är låg, under 1%. Detta betyder att det antingen föreligger en arbetskraftsbrist, något som borde utöva ett tryck uppåt på de nominella lönerna, eller att det föreligger en jämvikt, vilket då skulle innebära att korrekt lön är satt.

Arbetslöshet för sjuksköterskor

Men eftersom sjuksköterskorna inte agerar på en fri marknad kan vi inte dra dessa slutsatser. Vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att lönen inte upplevs som rättvis från de arbetstagande, och vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att arbetsgivarna inte har det arbetskraftsutbud de skulle önska. Om man skall dra slutsatser av detta kan man konstatera att sjuksköterskor är underbetalda. Problemet som är kvar är då vilken påverkan arbetsgivarens monopsonisituation har. Ett möjligt och rimligt antagande är att en enda arbetsgivare har möjlighet att kontrollera löneläget genom att konsekvent vägra att höja lönerna och istället låta produktionen vara underbemannad och på så vis upprätthålla en högre jämviktsarbetslöshet. Det som talar emot detta är den låga arbetslöshet som råder för yrkeskategorin. Det som talar för att den monokulturella arbetsgivarsituationen ändock har en påverkan är det faktum att den privata sektorn erbjuder högre löner. En vanlig förklaring till att den privata sektorn erbjuder högre löner är att anställningen är tryggare i offentlig sektor, på bekostnad av kompensationen. För en yrkeskategori där arbetslösheten är i det närmaste obefintlig kan detta inte vara en avgörande faktor.

Har då sjuksköterskor rätt kompensation redan? Faktorer som spelar in vid lönesättning i ett yrke är tillgång på arbetskraft och efterfrågan på densamma. För sjuksköterskor ökar efterfrågan något mer än tillväxten i samhället, då samhällen tenderar att öka andel av BNP som spenderas på hälso- och sjukvård i takt med att levnadsstandard och välstånd ökar. (OECD Health Data 2011, OECD.Stat, EU KOM/2001/723 Hälso- och sjukvårdens och äldreomsorgens framtid)

Efterfrågan på och utbudet av hälso- och sjukvård beror i hög grad på levnadsstandarden och utbildningsnivån, som dessutom bestämmer människors levnadssätt. Det kan sålunda noteras att efterfrågan på hälso- och sjukvård sedan ett halvsekel tenderar att öka mer än proportionellt mot inkomsten per capita.

Tillgången på arbetskraft i ett yrke (fri marknad, monopsoni) påverkas av ett antal faktorer, som exempelvis lönenivå, skaderisk, ingångströskel, arbetstider, arbetsmiljö, jobbtrygghet, karriärmöjligheter, ansvarsnivå, intellektuell stimulans osv. Dessa faktorer kommer att påverka hur många individer som anser att yrket lockar och är lockelsen tillräckligt hög i förhållande till hur mycket som krävs för att göra sig tillgänglig (dvs att utbilda sig) kommer fler individer konkurrera om arbetstillfällena. Den faktor som är avsevärt lättast att påverka för arbetsgivaren är lönenivån, upp till den nivå där produktiviteten hos den anställde matchar de intäkter som kan uppnås. Med offentlig, skattefinansierad verksamhet blir det ju lite annorlunda, men det är fortfarande fullt mätbart. Ovanstående gäller för övrigt för alla yrken, så det kan ju vara bra att ha i åtanke när man jämför lön mellan yrkeskategorier. Men det enda sättet att veta huruvida sjuksköterskor är rätt kompenserade är om de får verka på en fri arbetsmarknad; det finns inget sätt att räkna ut rätt lön. Så bort med alla fackföreningar, alla lagar som reglerar arbetsmarknaden, och all skattefinansierad hälso- och sjukvård, så kommer alla sjuksköterskor få precis den lön de förtjänar.
Ring din fackliga representant redan idag!

Samtidigt skall sägas att det vanligaste sättet att höja sin lön är att byta arbetsgivare; och det är också så det fungerar i övriga branscher. En civilingenjör som arbetar för samma arbetsgivare i 10 år kommer att ha lägre lön än en civilingenjör som byter arbetsgivare 3-4 gånger under samma period. Rimligtvis föreligger samma förhållande för sjuksköterskor, och att ängsla sig över orättvisan i detta är bara att sticka sin offerkofta med allt finare maskor. En del i problemet är förvisso återigen bristen på alternativa arbetsgivare.

Så det här med ingångslöner. Idag är den fackligt reglerade ingångslönen ungefär 21 500 kr/mån och medianlönen ligger runt 25 000 kr/mån. Facebookupprorets syfte är att höja ingångslönen till 24 000, och naturligtvis finns en underliggande förhoppning om att även medianlönen kryper uppåt (med mer än den direkta effekten av höjd ingångslön). Frågan är dock om inte sjuksköterskor i allmänhet (tänk medianlön och tänk livslön) skulle tjäna mer på att öka lönespridningen för yrket. En lägre ingångslön, med krav på rättvisare löneutveckling skulle lyfta fram kompetens och öka produktiviteten, till gagn både för arbetstagare och arbetsgivare. Rättvisan i löneutvecklingen skulle då utgöras i att den som är till störst nytta för sin arbetsgivare också kompenseras mer för detta. Upp till en viss lönenivå fungerar denna reglering, men bortanför den punkten är nyttan för arbetsgivaren underordnad den att anställa en nyutexaminerad eller med mindre erfarenhet eller lägre produktivitet av annan orsak, till en lägre kostnad. Om någon annan med lägre produktivitet kan utföra ditt arbete nästan lika bra, men till en avsevärt lägre kostnad kommer den personen ha en stor konkurrensfördel. Det är här vi har den springande punkten, det absoluta taket i en yrkeskategoris löneutveckling. Eftersom vi kan konstatera att det föreligger ett absolut tak, och att det ligger i absoluta tal förhållandevis nära medianlönen, så finns det ingen vinst för arbetstagaren att förorda en högre lönespridning, om man inte samtidigt är beredd att erkänna att arbetets art och karaktär inte låter sig processifieras och att individuell kompetens och produktivitet kan variera stort. Mot detta finns ett enormt fackligt motstånd, då detta skulle ske på bekostnad av mindre produktiva medlemmar.

Sammantaget utgör detta förklaringen till varför lönebildningen för sjuksköterskor ser ut som den gör.

GP CW CW DN

Läs mer om yrket som ett kall.

Sluta slösa våra skattepengar!

Vissa människor är så ängsliga över att uppfattas som kränkande att de snubblar över sina egna fötter i sin iver att slösa våra gemensamma pengar. Pengar som skulle ha gått till att producera välfärd till alla, men som nu trillar rakt ner i fickan på särintressen och ideologiskt styrda organisationer. Våra gemensamma medel ligger inte i en bottenlös brunn i väntan på att dirigeras till lekprojekt du jour, det är inte ett ymnighetshorn där man bara kan hämta mer hela tiden. Det är riktiga pengar, som riktiga människor har arbetat ihop i sitt anletes svett. Det är frukten av någons ansträngning, och det är en begränsad resurs. Tillsammans har vi bestämt att pengarna skall gå till att producera ökat välmående för oss alla, till att producera god hälso- och sjukvård och till kommunala tjänster som idrottsanläggningar och att hålla våra gator och parker rena och gästvänliga.

På debattutrymme i GöteborgsPosten framhåller regionöverläkare med ansvar för prevention sv STI och hiv Karin Stenqvist och sjuksköterska och HBT-ansvarig verksamhetsutvecklare Lennie Hammarstedt sin egenupplevda förträfflighet när de basunerar ut hur de ämnar slösa med våra skattepengar för att HBT-certifiera samtliga mottagningar i regionen. Syftet är tydligen att stärka HBT-personers rättigheter, och att ingen HBT-person skall uppleva kränkningar i hälso- och sjukvården. Certifieringen utförs av RFSL, och är en process som tar 6-8 månader, och efter två år är det dags att förnya certifieringen. Enligt det underlag som Göteborgs Stad tagit fram för att besluta om HBTQ-diplomering av sina verksamheter kan vi läsa att kostnaden för en tvåårsperiod för en verksamhet med 25 personer uppgår till 95 000:- plus moms, fördelat på en fast del på 49 000:- och en tillkommande kostnad på 1850:- per anställd, alltså totalt 3800:- per anställd. Idrott & föreningsförvaltningen uppskattar kostnaden för hela den egna förvaltningens diplomering till drygt 500 000 kronor, baserat på ungefär 250 årsanställda; dvs. ungefär 2000:- per anställd. Till detta kommer kostnader för vikarier under utbildningstiden. Vore man att certifiera samtliga drygt 33 000 anställda inom stadsdelsförvaltningarna landar vi alltså på ungefär 66 miljoner kronor, och här räknar vi med det låga värdet per anställd. 66 miljoner kronor är mycket pengar. Skulle man även inkludera fackförvaltningarna och de kommunala bolagen landar vi med 48 600 anställda på ofantliga 97 miljoner kronor, vilket då löpande skulle bli drygt 48 miljoner kronor varje år, i tid och evighet. Certifieringen måste naturligtvis göras om vartannat år.

Rimligen kan vi skattebetalare få bättre valuta för pengarna. Park- och Naturförvaltningen lägger i år till exempel 10 miljoner på tillgänglighetsanpassning av badplatser och ytterligare 10 miljoner på ett trädplanteringsprogram.

Som tydligt framgår är detta en riktig kassako för lobbyorganisationen RFSL, en stadig inkomstkälla vars enda hot är förnuftet. Hade RFSL haft ärligt uppsåt hade man naturligtvis låtit medlemmarna stå för kalaset, istället för att medverka till stöld av allmänhetens tillgångar.

Självklart har alla människor ett grundlagsskydd som skall garantera vissa rättigheter, och när dessa blir kränkta ringer man polisen. Sedan är det upp till vår rättsapparat att avgöra huruvida en kränkning har skett. Subjektiva kränkningar utanför lagens utrymme går inte att skydda sig emot utan ganska stora inskränkningar i människors åsikts- och yttrandefrihet. Arbetsgivare som har problem med anställda som har problem med att respektera andra människors rättigheter har möjlighet att avsluta anställningen. Bortanför detta behövs inga särskilda insatser för att skydda särintressen.

Vad hände med alla skattebetalares rätt att slippa bli kränkta av slöseri i offentlig förvaltning?

Sumpan LN VI EK FTV NLL GP