I händelsernas väntrum

Att vara student kan ibland upplevas som att man går och väntar på det som komma skall, att i praktiken få omsätta sina kunskaper som man under lång och mödosam tid förvärvat. Det finns stunder då det känns som om livet är satt på undantag, att man bidar sin tid och bara går och väntar på det där hägrande målet i fjärran.

Att bli färdig specialistläkare tar från första introduktionsveckan på läkarprogrammet i runda slängar tolv år, under helt optimala förhållanden. Utöver detta kan en del behöva ägna någon eller några terminer på att bättra på sina betyg eller högskoleprovsresultat innan de får ett positivt antagningsbesked. Mellan examen och påbörjan av allmäntjänstgöring (AT) kan det finnas skäl att vikariera som underläkare under en tid, i väntan på att den önskade AT-orten skall erbjuda tjänst, och för den tvehågsne som trots sju års utbildning fortfarande går runt och är vankelmodig och ängslig över val av specialitet kanske ytterligare vikariat fordras innan påbörjan av specialisttjänstgöring (ST). I helhet kan dessa olyckliga vedermödor resultera i att tolv år blir femton eller mer.

Bör man då rimligen lyfta livet åt sidan tills dess att man som färdig läkare äntligen kan ägna sig åt att leva? Naturligtvis är svaret nej, men det är lätt att frestas att sikta på ett mål långt borta, och med skygglapparna på gå miste om allt som står längs vägkanten. Att under de första terminerna allt för intensivt längta och sukta efter examen är nog en vanlig företeelse bland läkarstudenter, när man stundvis finner sig brista i fokus på anatomi, fysiologi och cellbiologi.

Bland vissa längre utbildningar, som leder till yrken med jämförelsevis hög status, och där utövaren vore betjänt av en viss mognad, förekommer det att en inte oansenlig andel av studenterna i en årskull har uppnått en viss aktningsvärd ålder. Helt naturligt har merparten av dessa studenter med sig ett bagage som består i en karriär, som i sig kanske kräver en tidigare högskoleutbildning; familj med barn, hus och bil; och viss social status. Att då byta en någorlunda trygg och anständig inkomst och en inrutad vardag mot ett studentliv präglat av knappa eller inga studiemedel, en social nystart och ett nollat utgångsläge vad gäller branschspecifik kompetens och aktning kan nog stundvis upplevas både betungande och kognitivt dissonerande. De livsval som fört en in på den nu aktuella stigen var kanske inte en del av Den Stora Planen som ritades upp under tonåren, och att då finna sig själv redan halvvägs till pension i en smått galen situation, där man frivilligt släppt allt och börjat om på nytt, kan säkerligen av omvärlden uppfattas som hart när sinnesförvirrat och oförståndigt.

För en sådan person duger det naturligtvis inte att lägga livet åt sidan under fem till femton år. Att bibehålla och utveckla sitt umgänge, att tillse att eventuella barn och familj ges både tid och resurser, att säkerställa ekonomisk bärighet, kanske förvisso på en ny nivå, men ändock, men också längta och drömma om vad som komma skall; de är alla viktiga och nödvändiga komponenter i balansen mellan läkarutbildning och ett etablerat liv.


Det är avgörande att ha delmål; första kursen, första terminen, första året, 25% avklarat, preklin, första klinkursen, 50% avklarat, första vikariatet, etc. För glädje och lycka kommer i små doser. Att tröstlöst kämpa mot ett avlägset mål utan att ibland stanna till vid kanten och lukta på blommorna leder bara i fördärvet. Att då och då få bocka av ett delmål, att klappa sig själv på ryggen och gratulera sig själv för ett väl utfört arbete, det är något som lyfter en person och ger styrka att fortsätta till nästa mål.

Klädd i vitt - post scriptum

Vi hade den stora glädjen att få ta del av Klädd i vitt, en teaterföreställning om attityder och fördomar i vården. Jag bar på en uppsättning tankar inför denna begivelse, och det var med stor förväntan jag bänkade mig i auditoriet, fylld av spänning inför en förmodat intressant tillställning.

Det visade sig vara ett proverbialt sömnkalas, där de två kvinnorna ägnade sig åt att manifestera dåligt underbyggda plattityder och att under allt för lång tid sparka in öppna dörrar. Plågan verkade aldrig ta slut. Scen på scen utspelas framför oss, där allt för tydliga karaktärer begår det ena uppdiktade övergreppet efter det andra.

Med självinsikten hos två åttaåringar övergår sedan arrangemanget i ett interaktivt rollspel där vi studenter erbjuds deltaga i precis de scener vi just fått avnjuta. Om och om igen ges vi i uppgift att agera föreställningen på ett alternativt sätt som då skulle vara bättre anpassat till det normala beteendet hos normalt fungerande människor i normala sociala situationer.

När man så tänker att detta vansinne pågått allt för länge; att vid det här laget har budskapet gått hem även hos de mest klent begåvade i publiken, så väljer den dynamiska duon att låta samma skiva gå ytterligare några varv, utan att tillföra andra dimensioner. Här är det upprepningen som får stå i centrum och agera läromästare.

Summa summarum kan vi konstatera att vi skall behandla patienter med respekt. Vi skall inte svara i telefon när vi talar med patienten, såvida det inte är absolut nödvändigt. Vi skall titta på patienten när vi talar med vederbörande. Vi skall tala till patienten så att denne förstår, men inte på ett nedlåtande sätt.

Detta budskap bankas in genom att behandla oss studenter med total brist på respekt för våra intellekt. Omvänd psykologi?

Medicin och tvärvetenskapliga ansatser

Tvärvetenskaplighet används ofta för att krydda någonting som saknar i intrinsikalt värde och ställa det i bättre dager än vad det egentligen förtjänar. Genom att lägga på ytterligare en dimension hoppas man belysa något som tidigare varit höljt i dunkel och på så vis nå vetenskaplig höjd. Mer ofta än sällan blir det bara mer platt än någonsin, då uppdelningen i diskreta vetenskapliga discipliner faktiskt är funktionell.

Tendensen att introducera tvärvetenskapen kommer ofta från vänster, och har gett upphov till sådana vetenskapliga bastarder som genusvetenskap och humanekologi. Den springer ur en oförmåga att vinna hävd för sina förvridna och samhällsomstörtande vänsterideal om kollektivism och auktoritär människokontroll i de traditionella kanalerna politik och media, där demokrati och sunt förnuft står som motpol. Man väljer då en arena där propagandan på ett mer subtilt sätt kan prånglas ut i samhället genom universitets tredje uppgift, med en illusorisk fond av vetenskap som garant för opartiskhet och sanningshalt.

Med samma agenda förgiftas vår medicinska utbildning, med obligatorium där undermålig och irrelevant skönlitteratur skall avhandlas och problematiseras. Jag är av den bestämda uppfattningen att god skönlitteratur är varje individ till gagn, och att ta del av någon annans tankar via det skrivna ordet är ett gott sätt att både kittla den egna fantasin såväl som att ge sig själv förmånen att få uppleva något som annars vore endast författarens egna kognition förunnat. Det är min fasta övertygelse att god litteratur formar generationer på ett föredömligt sätt, att god litteratur likt den biologiska evolutionen väljs ut och konserveras på grunder av hur väl de bidrar till människors förståelse av sig själva och sin omvärld, i nutid och historia. Det är således inte med förakt för litteraturen i sig som jag ondgör mig över det litteraturseminarium vi likt en skock får vallades in i härförleden, utan formen för hur skönlitteratur tvingas på människor som frivilligt valt att skaffa sig en gedigen medicinsk utbildning.

För med samma argument som förs angående skönlitteratur visavi läkare kan man med tvångets medel styra in blivande civilingenjörer på exempelvis blomsterbindning. För hur viktigt är det inte för teknologer att se estetiska värden? Vår fantastiska natur med dess florala prakt bjuder på oöverträffad hänförelse i såväl färg som form; visst torde dessa fenomen formligen tryckas upp i ansiktet på dessa kalla, stela, företrädesvis unga gossar som snöat in på microchip, stålbalkar och reläer? Hur skall de annars begripa att vår värld också består av mjuka saker?

Ja, låt de ingenjörer som drivs av en förundran inför tulpaner, liljor och tussilago få nära sitt intresse på sin fritid. Visar sig detta intresse, eller någon resulterande aspekt av det, vara en komparativ fördel på arbetsmarknaden kommer nedlagd tid också att ge utdelning, men det kan omöjligen betraktas som en obligat komponent i en fullgod civilingenjörsutbildning. På samma sätt är det troligtvis till gagn för läkarens yrkesutövning att ha ett antal lästa klassiker i bagaget, men det är inte nödvändigt för att lindra, bota och trösta dennes patienter.

Ett sätt att vägleda läkarstudenter, och studenter i andra discipliner med för den delen, in i den skönlitterära djungeln skulle kunna vara en terminsuppdelad läslista; en lista med rekommenderad litteratur av god kvalitet. Listan skulle kunna härbärgera ett tiotal böcker per termin där studenten kunde både välja och vraka, för att sedan läsa av hjärtats lust utan krav på redovisning och problematisering. De flesta är inte intresserade av att analysera och dissekera böcker, utan vill bara läsa för nöjes skull, och låta tankarna vandra fritt utifrån den egna sinnesupplevelsen. Läkarstudenter bör rimligen inte uppvisa några större svårigheter att ta sig igenom fyra-fem böcker av genomsnittlig längd under en termin. De flesta har arbetat upp en förmåga att snabbt ta sig igenom långa och krävande facklitterära textmassor, så skönlitteratur torde rimligen utgöra ett välkommet miljöombyte vars konsumtion närmast kan ses som avkoppling.

I kontrast till gängse studentrelaterade och dekadenta aktiviteter såsom hävande av såväl maltdryck som punsch och därtill gycklande, som verkar vara legio för den student som råkar befinna sig inom några standardavvikelser av toppen på gausskurvan, är läsande en aktivitet som i bjärt kontrast är karaktärsdanande och vederkvickande. Det alldeles avgörande här är frivilligheten. Med ovanstående förslag till läkarkanon kommer det för varje student som överlämnar sig åt rekommendationerna att finnas säkerligen två kurskamrater som framhärdar i sina tidigare livsval. De kommer alla att bli precis lika medicinskt kompetenta när examensdagen närmar sig; det garanteras nämligen av utbildningens examinationsmoment. De olika livsval vi gör påverkar oss, och erfarenheter kan vinnas på många olika vis. Det är något grundläggande positivt, och vi måste lära oss att omfamna olikheterna, och inse att diversiteten är det som bygger vårt robusta samhälle.

Kan en modern läkare vara en polyhistor?

 På 600-talet före vår tideräkning levde den grekiske skalden Archilochos. Han lär ha myntat uttrycket

Räven kan många små saker, igelkotten bara en stor sak.

Sentensen låg till grund för Aisopos fabel Räven och Katten, där räven skryter inför katten om alla sina förmågor för att undkomma deras gemensamma fiende, hunden. Katten replikerar godmodigt att han besitter blott en styrka. Så kommer en flock hundar rusande över fältet, skällandes och morrandes. Katten flyr snabbt upp i ett träd och säger sedan till räven, att detta var hennes enda förmåga och framför samtidigt sin undran om vilken förmåga räven tänkte begagna sig av. Räven funderar länge och väl över vilken listighet som bäst skulle passa, och bäst som han sitter där och klurar kommer hundarna och sliter räven i stycken.

Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.

En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:

Multa novit vulpes, verum echinus unum magnum

Vi spolar så fram ytterligare ett antal sekel. I mitten av förra århundradet skrev Isaiah Berlin en essä titulerad The Hedgehog and the Fox: An Essay on Tolstoy's View of History. Essän fick ett betydligt mer seriöst mottagande än Berlin räknat med. Andemeningen var precis som Archilochos uttryck; världens tänkare och författare är antingen igelkottar; som ser världen utifrån en enda definierande idé, eller rävar; som utifrån sin bredd i erfarenheter inte låter världen reduceras till blott en grundläggande tanke. Berlin använder detta synsätt för att sedan analysera Leo Tolstojs historiebeskrivning i Krig och fred.

Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.

Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.

De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.

Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.

Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.

– Man blir inte en bättre människa av litteratur, inte heller mer empatisk. Det vet jag inte minst utifrån egna erfarenheter av kolleger bland litteraturvetare. Men genom att läsa och framför allt diskutera skönlitteratur breddas perspektiven, det ger möjlighet till ett friare sätt att tänka än vad naturvetenskapens objektiva sanningar ger, säger Merete Mazzarella.

Vi kommer under våren att få stifta närmare bekantskap med Merete Mazzarellas arbete i samband med ett litteraturseminarium. Seminariet är obligatoriskt, som allt annat i kursen, men det hindrar ju inte att momentet har ett inneboende värde. Det är dock min övertygelse att läkarens breddning inom filosofi, litteraturvetenskap och kulturhistoria, såväl som inom matematik och fysik bör komma inifrån. Jag har inga föreställningar om att ett enda litteraturseminarium kommer att ge en gedigen och solid grund; det handlar i så fall snarare mer om att väcka ett latent intresse.

Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.

Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath

Inför teaterföreställningen Klädd i vitt

Vi kommer att ges förmånen att få gå på teater, på föreställningen Klädd i vitt. Detta moment är precis som alla andra i den aktuella kursen obligatoriskt. Att samtliga moment är obligatoriska ser jag som symptomatiskt för min uppfattning av kursen, nämligen till brädden fylld med kollektivistisk ideologi och "normkritiskt" genushets, tydligt utanför kursplanens mandat. Vi tvingas regelbundet att doppa våra oprövade svalungsvingar i denna kladdiga sörja för att med tiden, likt den långsamt kokade grodan, fullständigt indoktrineras i detta dunkla tankegods.

Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.

Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?

Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.

Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?

Nåväl, vad står att finna om Klädd i vitt, vilka förväntningar skall vi bygga, vilka fördomar skall vi odla och nära? Pjäsen är skriven av en patientvägledare på Karolinska, och kommer att framföras av två kvinnor med tydliga genus- och regnbågsfokus. Det har dramatiserats om incestuösa, samkönade relationer "som får [...] Brokeback Mountain [att framstå som] subtil", om (manliga?) "härskartekniker" och "maktspel och machomaner". Men om man skall utöka med fler dimensioner träder en något djupare bild fram, med såväl funktionshinder-, invandrar- och religionsteman i repertoaren. Jag ser fram emot föreställningen, som trots efterforskningar fortfarande delvis är höljd i mystisk dimma för mig. Det här kan antingen bli spännande och genuint utmanande, eller så faller man in i invanda "normbrytande" mönster.

Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.

Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!

P1 Tendens

Läkarstudier och hypokondri

Är jag inte lite andfådd? Det är troligtvis lungfibros.

Att ta in ny kunskap innebär ofta att sortera och kategorisera utifrån personliga erfarenheter och referensramar. När det gäller medicinsk kunskap specifikt blir det lätt att man projicerar symptom på den egna gestalten, hur osannolika och främmande de än må vara.

En redogörelse av sjukdomsbilden för systemisk skleros har väckt tankar hos mig. Det är inte så att jag på allvar tror att jag är sjuk, särskilt inte i en reumatisk åkomma. Låt gå för att jag blev andfådd när jag cyklade hem efter min dag på sjukhuset, och visst ligger mitt Hb högt inom intervallet. Jag har ju alltid haft varma händer med full rörlighet, så nej, verkligen inte.

Men, det väcker ju frågan; hur vet man när man är sjuk? Jag kan inte vara nog tacksam för att jag aldrig varit sjuk på riktigt; en vanlig förkylning räknas liksom inte i sammanhanget. Jag har således inte någon större benägenhet att springa till vårdcentralen i tid och otid, vilket väl i sig får ses som en tydlig avsaknad på hypokondri. Då och då får man ju ändock huvudvärk, trötthet, ont i bröstkorgen, smärta i knät eller ont i magen. Kommer man varefter studierna fortskrider att länka samman symptom, högst påtagliga eller inbillade, med sjukdomen du jour, och på så vis hitta saker som egentligen inte finns där, och falla i den klassiska läkarstudentshypokondrigropen?