Inför teaterföreställningen Klädd i vitt

Vi kommer att ges förmånen att få gå på teater, på föreställningen Klädd i vitt. Detta moment är precis som alla andra i den aktuella kursen obligatoriskt. Att samtliga moment är obligatoriska ser jag som symptomatiskt för min uppfattning av kursen, nämligen till brädden fylld med kollektivistisk ideologi och "normkritiskt" genushets, tydligt utanför kursplanens mandat. Vi tvingas regelbundet att doppa våra oprövade svalungsvingar i denna kladdiga sörja för att med tiden, likt den långsamt kokade grodan, fullständigt indoktrineras i detta dunkla tankegods.

Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.

Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?

Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.

Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?

Nåväl, vad står att finna om Klädd i vitt, vilka förväntningar skall vi bygga, vilka fördomar skall vi odla och nära? Pjäsen är skriven av en patientvägledare på Karolinska, och kommer att framföras av två kvinnor med tydliga genus- och regnbågsfokus. Det har dramatiserats om incestuösa, samkönade relationer "som får [...] Brokeback Mountain [att framstå som] subtil", om (manliga?) "härskartekniker" och "maktspel och machomaner". Men om man skall utöka med fler dimensioner träder en något djupare bild fram, med såväl funktionshinder-, invandrar- och religionsteman i repertoaren. Jag ser fram emot föreställningen, som trots efterforskningar fortfarande delvis är höljd i mystisk dimma för mig. Det här kan antingen bli spännande och genuint utmanande, eller så faller man in i invanda "normbrytande" mönster.

Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.

Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!

P1 Tendens