Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk

Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.

L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.

De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.

Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.

Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.

Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.

Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.

Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.

Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...

Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.

Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.

Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se

Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.

Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.

Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.

Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.

För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.

Medicinsk expertokrati - vem vet bäst?

Svensk sjukvård präglas av ett politiskt herravälde med ständigt utvidgad kontroll av vårdfunktionen, och en ständigt förfinad socialorganisatorisk förvaltning av människor och deras liv. Svensk sjukvård är en expertokrati.

 
På toppen sitter politiker och tekniskt sakkunniga i olika forum; riksdagen som lagstiftande församling med sina idéer om hur man bäst kan styra medborgarna med olika dekret och förbud, socialstyrelsen som i sann nyspråksanda säger sig värna individen, arbeta för medborgarna och social välfärd genom att berätta för vårdpersonalen hur den skall agera i varje upptänklig situation, samt SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, vars objektiva, upplysta och allvetande experter granskar de senaste vetenskapliga rönen och utvärderar hur dessa kan appliceras i den offentliga vården, så att du slipper. Styrningen fortsätter sedan nedåt i hierarkin, med landstingspolitiker och sjukhuschefer som naturligtvis vet bättre än de nedanför.

Som enskild läkare fråntas du således ansvaret att själv hålla dig uppdaterad inom ditt ämnesområde, att själv fundera över diagnostisering och behandlingsalternativ och ditt arbete kan processifieras så till den milda grad att all kreativ gnista kan tryggt kvävas i sin linda. Som läkare reduceras du till en drönare, en arbetsmyra i kollektivets tjänst som lojalt och trofast förväntas verkställa ledningens direktiv med god precision.

Alla skall få lika vård, och då duger det inte att individer tänker själva. Då kan någon få olika, och det är det samma som orättvist. Vem kan möjligen veta bättre än staten vad som är bäst för både vårdpersonal och patienter; staten har ju trots allt tillgång till experter.

I Sverige har vi stor tilltro till experter, och det räcker att någon tituleras expert för att personen snabbt skall vinna allmänhetens förtroende. Vi litar på etiketter, och vi känner att det är tryggt att veta att även om det skulle bli fel, så blir det i alla fall lika fel för alla. Genom det socialdemokratiska arvet har vi under generationer fostrats till att förstå att olikhet är orättvisa, oavsett absoluta utfall.

Livet på vår planet uppvisar en enorm rikedom och mångfald. Från den enorma elefanten, till den lilla myran, de små encelliga bakterierna, igelkotten och dess piggar, fiskarna i haven, och förstås vi människor. Charles Darwin beskrev för styvt 150 år sedan hur denna enorma diversitet uppkommit; genom dels blandning av två individers genetiska kod vid fortplantningen och dels slumpmässiga ändringar i arvsmassan mellan generationer och därpå genom ett naturligt urval av de resulterande fenotypiska egenskaper som för stunden bäst lämpar sig i den omgivning individen befinner sig i. Evolution uppstår genom att naturen ständigt ändrar sina ritningar, och den ritning som ger upphov till en förändring som är gynnsam ges förmånen att få utvecklas vidare. Ett sinnrikt system som bygger på autonoma enheter som växelverkar utan central styrning. Om arternas utveckling hade styrts medelst auktoritär överhöghet, med en från början färdig plan, hade vi inte haft den motståndskraft mot omvärldsförändringar vi har nu. Nyckeln i den naturliga evolutionen är den ständiga anpassningen till miljön genom urval, och att det ständigt uppkommer variation på individnivå.

Vår sjukvård är en kompromiss mellan naturens sätt att skapa gynnsamma förändringar, och en byråkratisk, centralstyrd paradigm där någon menar sig veta bättre än andra. Genom SBU kan man skapa en illusion av att vården är vetenskapligt förankrad, och ny forskning tillåts ge genomslag i vården; en anpassning till omgivningen utifrån ny kunskap. Genom socialstyrelsens regelverk kan man tillgodose kontrollbehovet; många regler är tvingande, storebror vet bäst. Planen är god, och planen håller. Gör som vi säger.

Medicin är en vetenskap; det går att formulera teorier som kan falsifieras med empiriska experiment, experiment som går att upprepa och som då ger samma resultat. Medicin är en förhållandevis ung vetenskap, och det finns fortfarande stora kunskapsluckor. Medicin som vetenskap använder heller inte alltid kvantitativa metoder, i många fall måste man be patienten skatta ett tillstånd. Ett sådant tillstånd är smärta; vi har ingen metod för att objektivt mäta smärta och tillskriva den ett absolut värde. Medicin är en evidensbaserad vetenskap, såtillvida att de empiriska metoder som används inte ger absoluta bevis för en hypotes, utan man hänvisas istället till termer som korrelation, validitet och reliabilitet.

Politiker behandlar ofta medicin och vård som vore de matematik. Matematik bygger på axiom och deduktion, alltså logisk härledning och slutsatser. Inom matematik är bevisen absoluta, eftersom premisserna är givna. Sådana kvaliteter kan man inte finna inom medicinen, utan man blir sittande med teorier som inte ännu är falsifierade, och inom den behandlande delen av medicinen är många aspekter beroende av patientens subjektiva uppfattning.

Den paternalistiska syn på medicinen som genom 1900-talet präglat relationen mellan läkare och patient, och som idag istället genomsyrar politiken, där allting skall detalj- och toppstyras för att uppnå målen kan omöjligt vara mänskligheten till gagn. När läkaren släpps fri tvingas han istället att självständigt utifrån sin gedigna kunskapsbank, sitt vetenskapliga tankesätt, sitt kollegiala nätverk och genom att observera sina patienter att dra slutsatser om vilka behandlingsregimer som bäst lämpar sig för den enskilda patienten. I samråd med patienten kan man sedan välja den behandling som bäst är avpassad till patientens önskemål. Man får aldrig glömma att patienten är en individ, med högst personliga preferenser om hur livets behov och förutsättningar skall se ut, och att beröva henne makten över det egna livet är högst omoraliskt.

Den riktiga anledningen till att manliga p-piller inte finns

Det sägs att manliga p-piller ligger 5-7 år bort, och kommer alltid att göra det.

Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.

En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.

Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.

Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.

Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.

Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.

Ett anspråkslöst förslag

Vård för papperslösa verkar ju locka fram de mest förment välvilliga människor vi har ur buskarna. De papperslösa, alltså de som av olika anledningar vistas i landet illegalt, är en icke-homogen grupp människor som är satta på undantag, och naturligtvis är deras situation ur ett humant perspektiv osedvanligt prekär.

Deras livsöden väcker lustar hos en del av våra medmänniskor, lustar som ej går att kuva, lustar som tar sig uttryck i en okuvlig vilja att ta fram statens grosshandlarplånbok och börja gödsla med andras pengar till såväl höger som vänster. Så kom det sig då i staten Sverige att det inte fanns obegränsat med resurser, och vi tvingas vara selektiva med hur pengar skall fördelas.

Men det starka engagemanget finns kvar hos förslagets proponenter; de när en brinnande längtan att få göra gott. Varje hinder på vägen tär på kraften, men den järnstarka viljan driver dessa människor framåt.

En del av dessa människor, speciellt de med relevant yrkeskunskap, går den extra milen och spenderar sin fritid med att arbeta på särskilda mottagningar för papperslösa. De känner sig naturligtvis extra godhjärtade och altruistiska, och bryr sig föga om varken uppskattning eller uppmärksamhet för detta. Det är nyhetsuppslag efter debattartikel, där de alla räds att figurera med såväl namn som bild, troligtvis enligt devisen "att verka utan att synas".

Innan vårt land folkhemifierades fanns naturligtvis ingen som helst sjukvård eller omsorg för de mindre bemedlade. Funktionshindrade och sjuka lämnades att dö vid vägkanterna, och våra gamla knuffades ut för stup när tiden var mogen och räkningen inte kunde betalas. Visst var det väl så? Nej, säger vän av ordning, visst måste det ha fungerat på något annat sätt? Vi var väl inte vildar för blott hundra år sedan?

För många hundra år sedan fanns en för tiden väl fungerande infrastruktur för privat fördelningspolitik. Basen utgjordes av kyrkans välgörenhetsarbete, och välbeställda medborgare kunde ge av både medel och tid för att mildra de umbäranden som drabbats samhällets olycksbarn. Så kom staten med sin uppfostrande attityd och gav sig in i denna bransch, och som alltid när staten skall driva verksamhet så försvinner all konkurrens. Sanden rinner genom timglaset och så försvinner alla minnen av en svunnen tid. Några generationer senare har man helt glömt av att man en gång gjorde på ett annat sätt.

Rosengrenska stiftelsen startade 1998 med främsta mål att göra sig själva onödiga, för sjukvård skall enligt Rosengrenska inte lita på ideella krafter. Det låter ju dock som ett särdeles människoföraktande synsätt. Enskilda människors välvilja är tydligen av sådan ondo att den bör utrotas. Istället skall man med statens våldsmonopol avkräva samhällets producenter en godtycklig del av deras ansträngnings skörd, på det att denna kan fördelas till de som inte producerar. Det är tydligen mer humant.

Nej, ett sådant hat mot människan skall man inte göda. Samtidigt vill jag gärna se att människor får tillgång till god hälso- och sjukvård närhelst behovet uppstår. Naturligtvis är det svårt att se hur en klinik byggd på socialistiska ideal skulle vara något under av effektivitet och konkurrenskraft, så rimligen skall dessa människor, som olovligen befinner sig inom nationens gränser, i nödens timme kunna ta del av kostnadseffektiv vård i annan regi.

Mitt förslag är således enligt följande:

• Gör Rosengrenska till en renodlad insamlingsstiftelse där monetära bidrag fonderas och förvaltas.
• Lägg ner verksamheten på Rosengrenskas kliniker. Om ni verkligen bryr er om andra människor mer än er själva behöver ni inte egoboosten och skrytvärdet.
• Ni som ger av er tid och arbetar oavlönat (för det gör ni väl?) ser till att arbeta extra med lön någon annanstans och skänker sedan hela lönen till Rosengrenska. Er kompetens är värdefull och omsätts bäst till produktivitet i en korrekt utrustad miljö.
• Sök inbringa de medel som brinner i fickorna på de som med hög stämma kräver politikers agerande, såväl som hos de som faktiskt vill väl på riktigt.
• Papperslösa begagnar vård i offentlig regi; hela notan, osubventionerat, betalas av Rosengrenska, möjligen med en egenavgift som styrmedel.

Dessa effektiviseringsråd resulterar i att papperslösa verkligen får vård på lika villkor, enligt samma prioriteringsregler som svenska medborgare, oavsett geografisk hemvist i landet, istället för undermålig vård i någon underbemannad lokal på udda tider i en förort till en storstad utan tillgång till den moderna sjukvårdens utrustning. Vårdpersonal behöver inte göra några etiska ställningstaganden, personer med rätt till subventionerad vård kan inte gnälla om att ha "jobbat och slitit i si och så många år och jag har minsann betalat skatt och ..."; de papperslösa bär sina egna kostnader fullt ut, och våra politiker behöver inte längre brottas med denna för dem uppenbart allt för komplexa fråga. De medborgare som är angelägna om att denna stödverksamhet finns och fungerar kan av sina egna intjänade slantar bidra till Rosengrenskas fond, och gotta sig i att ha hjälpt en medmänniska och samtidigt försöka att inte vara bitter över att ensam ha behövt bekosta hela kalaset.

Eftersom det finns ett så massivt stöd för "Rätt till vård" bör det ju inte vara några hinder att redan från dag ett få miljarderna att rulla, och så slipper man till på köpet den där omysiga känslan av tvång.

Yrket som ett kall

Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.

Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.

Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.

Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.

Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.

Kan en modern läkare vara en polyhistor?

 På 600-talet före vår tideräkning levde den grekiske skalden Archilochos. Han lär ha myntat uttrycket

Räven kan många små saker, igelkotten bara en stor sak.

Sentensen låg till grund för Aisopos fabel Räven och Katten, där räven skryter inför katten om alla sina förmågor för att undkomma deras gemensamma fiende, hunden. Katten replikerar godmodigt att han besitter blott en styrka. Så kommer en flock hundar rusande över fältet, skällandes och morrandes. Katten flyr snabbt upp i ett träd och säger sedan till räven, att detta var hennes enda förmåga och framför samtidigt sin undran om vilken förmåga räven tänkte begagna sig av. Räven funderar länge och väl över vilken listighet som bäst skulle passa, och bäst som han sitter där och klurar kommer hundarna och sliter räven i stycken.

Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.

En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:

Multa novit vulpes, verum echinus unum magnum

Vi spolar så fram ytterligare ett antal sekel. I mitten av förra århundradet skrev Isaiah Berlin en essä titulerad The Hedgehog and the Fox: An Essay on Tolstoy's View of History. Essän fick ett betydligt mer seriöst mottagande än Berlin räknat med. Andemeningen var precis som Archilochos uttryck; världens tänkare och författare är antingen igelkottar; som ser världen utifrån en enda definierande idé, eller rävar; som utifrån sin bredd i erfarenheter inte låter världen reduceras till blott en grundläggande tanke. Berlin använder detta synsätt för att sedan analysera Leo Tolstojs historiebeskrivning i Krig och fred.

Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.

Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.

De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.

Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.

Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.

– Man blir inte en bättre människa av litteratur, inte heller mer empatisk. Det vet jag inte minst utifrån egna erfarenheter av kolleger bland litteraturvetare. Men genom att läsa och framför allt diskutera skönlitteratur breddas perspektiven, det ger möjlighet till ett friare sätt att tänka än vad naturvetenskapens objektiva sanningar ger, säger Merete Mazzarella.

Vi kommer under våren att få stifta närmare bekantskap med Merete Mazzarellas arbete i samband med ett litteraturseminarium. Seminariet är obligatoriskt, som allt annat i kursen, men det hindrar ju inte att momentet har ett inneboende värde. Det är dock min övertygelse att läkarens breddning inom filosofi, litteraturvetenskap och kulturhistoria, såväl som inom matematik och fysik bör komma inifrån. Jag har inga föreställningar om att ett enda litteraturseminarium kommer att ge en gedigen och solid grund; det handlar i så fall snarare mer om att väcka ett latent intresse.

Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.

Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath