Ett anspråkslöst förslag

Vård för papperslösa verkar ju locka fram de mest förment välvilliga människor vi har ur buskarna. De papperslösa, alltså de som av olika anledningar vistas i landet illegalt, är en icke-homogen grupp människor som är satta på undantag, och naturligtvis är deras situation ur ett humant perspektiv osedvanligt prekär.

Deras livsöden väcker lustar hos en del av våra medmänniskor, lustar som ej går att kuva, lustar som tar sig uttryck i en okuvlig vilja att ta fram statens grosshandlarplånbok och börja gödsla med andras pengar till såväl höger som vänster. Så kom det sig då i staten Sverige att det inte fanns obegränsat med resurser, och vi tvingas vara selektiva med hur pengar skall fördelas.

Men det starka engagemanget finns kvar hos förslagets proponenter; de när en brinnande längtan att få göra gott. Varje hinder på vägen tär på kraften, men den järnstarka viljan driver dessa människor framåt.

En del av dessa människor, speciellt de med relevant yrkeskunskap, går den extra milen och spenderar sin fritid med att arbeta på särskilda mottagningar för papperslösa. De känner sig naturligtvis extra godhjärtade och altruistiska, och bryr sig föga om varken uppskattning eller uppmärksamhet för detta. Det är nyhetsuppslag efter debattartikel, där de alla räds att figurera med såväl namn som bild, troligtvis enligt devisen "att verka utan att synas".

Innan vårt land folkhemifierades fanns naturligtvis ingen som helst sjukvård eller omsorg för de mindre bemedlade. Funktionshindrade och sjuka lämnades att dö vid vägkanterna, och våra gamla knuffades ut för stup när tiden var mogen och räkningen inte kunde betalas. Visst var det väl så? Nej, säger vän av ordning, visst måste det ha fungerat på något annat sätt? Vi var väl inte vildar för blott hundra år sedan?

För många hundra år sedan fanns en för tiden väl fungerande infrastruktur för privat fördelningspolitik. Basen utgjordes av kyrkans välgörenhetsarbete, och välbeställda medborgare kunde ge av både medel och tid för att mildra de umbäranden som drabbats samhällets olycksbarn. Så kom staten med sin uppfostrande attityd och gav sig in i denna bransch, och som alltid när staten skall driva verksamhet så försvinner all konkurrens. Sanden rinner genom timglaset och så försvinner alla minnen av en svunnen tid. Några generationer senare har man helt glömt av att man en gång gjorde på ett annat sätt.

Rosengrenska stiftelsen startade 1998 med främsta mål att göra sig själva onödiga, för sjukvård skall enligt Rosengrenska inte lita på ideella krafter. Det låter ju dock som ett särdeles människoföraktande synsätt. Enskilda människors välvilja är tydligen av sådan ondo att den bör utrotas. Istället skall man med statens våldsmonopol avkräva samhällets producenter en godtycklig del av deras ansträngnings skörd, på det att denna kan fördelas till de som inte producerar. Det är tydligen mer humant.

Nej, ett sådant hat mot människan skall man inte göda. Samtidigt vill jag gärna se att människor får tillgång till god hälso- och sjukvård närhelst behovet uppstår. Naturligtvis är det svårt att se hur en klinik byggd på socialistiska ideal skulle vara något under av effektivitet och konkurrenskraft, så rimligen skall dessa människor, som olovligen befinner sig inom nationens gränser, i nödens timme kunna ta del av kostnadseffektiv vård i annan regi.

Mitt förslag är således enligt följande:

• Gör Rosengrenska till en renodlad insamlingsstiftelse där monetära bidrag fonderas och förvaltas.
• Lägg ner verksamheten på Rosengrenskas kliniker. Om ni verkligen bryr er om andra människor mer än er själva behöver ni inte egoboosten och skrytvärdet.
• Ni som ger av er tid och arbetar oavlönat (för det gör ni väl?) ser till att arbeta extra med lön någon annanstans och skänker sedan hela lönen till Rosengrenska. Er kompetens är värdefull och omsätts bäst till produktivitet i en korrekt utrustad miljö.
• Sök inbringa de medel som brinner i fickorna på de som med hög stämma kräver politikers agerande, såväl som hos de som faktiskt vill väl på riktigt.
• Papperslösa begagnar vård i offentlig regi; hela notan, osubventionerat, betalas av Rosengrenska, möjligen med en egenavgift som styrmedel.

Dessa effektiviseringsråd resulterar i att papperslösa verkligen får vård på lika villkor, enligt samma prioriteringsregler som svenska medborgare, oavsett geografisk hemvist i landet, istället för undermålig vård i någon underbemannad lokal på udda tider i en förort till en storstad utan tillgång till den moderna sjukvårdens utrustning. Vårdpersonal behöver inte göra några etiska ställningstaganden, personer med rätt till subventionerad vård kan inte gnälla om att ha "jobbat och slitit i si och så många år och jag har minsann betalat skatt och ..."; de papperslösa bär sina egna kostnader fullt ut, och våra politiker behöver inte längre brottas med denna för dem uppenbart allt för komplexa fråga. De medborgare som är angelägna om att denna stödverksamhet finns och fungerar kan av sina egna intjänade slantar bidra till Rosengrenskas fond, och gotta sig i att ha hjälpt en medmänniska och samtidigt försöka att inte vara bitter över att ensam ha behövt bekosta hela kalaset.

Eftersom det finns ett så massivt stöd för "Rätt till vård" bör det ju inte vara några hinder att redan från dag ett få miljarderna att rulla, och så slipper man till på köpet den där omysiga känslan av tvång.