Det finns en enda fundamental mänsklig rättighet, rätten till det egna livet. Alla andra rättigheter är konsekvenser eller följdsatser av denna rättighet. Livet är en process för upprätthållandet och bevarandet av jaget; rätten till det egna livet är friheten att vidtaga åtgärder för att upprätthålla och bevara det. Den kan inte skydda dig mot att dö av ålder, eller ens en för tidig död.
En rättighet gäller bara agerande, specifikt friheten att agera. Den innebär frihet från att bli hindrad, tvingad eller påverkad av någon annan. Denna rättighet innebär ingen positiv skyldighet för någon annan, den ställer inga krav på att andra agerar, endast en negativ skyldighet att inte hindra, tvinga eller påverka dig, alltså att avstå från att kränka din rättighet.
Rätten till liv är källan till alla andra rättigheter och rätten till egendom är en följd. Utan rätten till egendom kan man inte upprätthålla sitt liv genom sin egen ansträngning. Har man inte rätt till frukten av sin ansträngning kan man inte upprätthålla sitt eget liv. Den som producerar genom egen ansträngning medan andra konsumerar det som producerats är en slav. Märk väl att rätten till egendom är återigen friheten att agera, alltså rätten att anstränga sig och behålla frukten av ansträngningen. Rätten till egendom är i sig inte en garanti för att ansträngningen bär frukt, endast en garanti att man får behålla det som eventuellt producerats. Egendom kan sedan konsumeras eller omsättas i ett ömsesidigt frivilligt utbyte med andra. Frivilligheten här är essentiell.
Rätten till liv inte innebär att dina grannar har en skyldighet att ge dig tak över huvudet och mat på bordet, rätten ger dig bara en möjlighet att själv fritt agera för att förtjäna tak och mat, genom hårt arbete som så krävs, och att ingen med våld kan hindra dig i din strävan, eller stjäla dem från dig om och när du förtjänat dem. Med andra ord, du har rätt att agera, och du får behålla resultatet av ditt agerande, men du har inte rätt till resultatet av andras agerande.
Rätten till vård är något helt annat. Rätten till vård innebär att en person har rätt till det någon annan producerar, vilket obligat medför en positiv skyldighet för andra att ofrivilligt ge upp frukten av sin ansträngning till den personen.
En rättighet för någon medför alltid en plikt eller skyldighet för någon annan. Frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och egendom, medför en negativ skyldighet för andra att inte hindra eller tvinga. För att skydda dessa rättigheter har vi i vårt samhälle lagar mot mord, våldtäkt, misshandel, rån, bedrägeri och stöld. Välfärdsrättigheterna å andra sidan medför en positiv skyldighet att tillhandahålla de produkter och tjänster som rättigheten stipulerar.
Vård som produkt eller tjänst uppstår inte ur tomma intet. Antagandet att vård är en rättighet garanterar inte att det finns vård att distribuera. Förespråkare för vård som en rättighet kräver att vården är tillgänglig för alla. Men efterfrågan i sig skapar inte en tillgång. Vården måste produceras av någon, och betalas av någon.
I Sverige tillhandahåller samhället, genom skattebetalarnas försorg, någorlunda lika vård till alla medborgare. Det är en del av den välfärdsstat som byggts upp, genom demokratiskt fattade beslut, för att majoriteten av de röstberättigade medborgarna vill att det skall vara så. Majoriteten anser att vårt samhälle blir bättre om vi unnar oss den välfärdslyx det innebär att fördela frukten av människors tid, kunskap och arbete på det viset. På så sätt har vi skapat oss en juridisk rätt till vård. En mänsklig rättighet är det inte.
