Räven kan många små saker, igelkotten bara en stor sak.Sentensen låg till grund för Aisopos fabel Räven och Katten, där räven skryter inför katten om alla sina förmågor för att undkomma deras gemensamma fiende, hunden. Katten replikerar godmodigt att han besitter blott en styrka. Så kommer en flock hundar rusande över fältet, skällandes och morrandes. Katten flyr snabbt upp i ett träd och säger sedan till räven, att detta var hennes enda förmåga och framför samtidigt sin undran om vilken förmåga räven tänkte begagna sig av. Räven funderar länge och väl över vilken listighet som bäst skulle passa, och bäst som han sitter där och klurar kommer hundarna och sliter räven i stycken.
Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.
En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:
Multa novit vulpes, verum echinus unum magnumVi spolar så fram ytterligare ett antal sekel. I mitten av förra århundradet skrev Isaiah Berlin en essä titulerad The Hedgehog and the Fox: An Essay on Tolstoy's View of History. Essän fick ett betydligt mer seriöst mottagande än Berlin räknat med. Andemeningen var precis som Archilochos uttryck; världens tänkare och författare är antingen igelkottar; som ser världen utifrån en enda definierande idé, eller rävar; som utifrån sin bredd i erfarenheter inte låter världen reduceras till blott en grundläggande tanke. Berlin använder detta synsätt för att sedan analysera Leo Tolstojs historiebeskrivning i Krig och fred.
Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.
Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.
De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.
Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.
Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.
– Man blir inte en bättre människa av litteratur, inte heller mer empatisk. Det vet jag inte minst utifrån egna erfarenheter av kolleger bland litteraturvetare. Men genom att läsa och framför allt diskutera skönlitteratur breddas perspektiven, det ger möjlighet till ett friare sätt att tänka än vad naturvetenskapens objektiva sanningar ger, säger Merete Mazzarella.Vi kommer under våren att få stifta närmare bekantskap med Merete Mazzarellas arbete i samband med ett litteraturseminarium. Seminariet är obligatoriskt, som allt annat i kursen, men det hindrar ju inte att momentet har ett inneboende värde. Det är dock min övertygelse att läkarens breddning inom filosofi, litteraturvetenskap och kulturhistoria, såväl som inom matematik och fysik bör komma inifrån. Jag har inga föreställningar om att ett enda litteraturseminarium kommer att ge en gedigen och solid grund; det handlar i så fall snarare mer om att väcka ett latent intresse.
Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.
Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar