Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk

Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.

L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.

De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.

Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.

Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.

Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.

Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.

Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.

Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...

Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.

Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.

Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se

Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.

Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.

Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.

Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.

För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.