Yrket som ett kall

Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.

Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.

Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.

Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.

Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.