En del av reglerna är självklara, men det är ändå positivt att de kommer på pränt. De flesta av reglerna är också neutrala eller möjligen humanistiskt vinklade; de flesta reglerna är inte alls kontroversiella.
Oftast ger de etiska reglerna inte någon större anledning att reflektera; de bygger på allmänmänskliga principer. Kort sagt skall man göra så gott man kan, försöka behandla patienterna så väl det går, behandla alla människor lika, respektera patienter och kollegor samt vara objektiv och saklig. För de allra flesta läkare går det nog att genomgå ett helt yrkesliv utan att friktion med de etiska reglerna uppstår.
Men det är ju inte därför man har etiska regler. Reglerna är ju till för att ha en genomtänkt utgångspunkt de gånger det uppstår ett dilemma. Reglerna skall då ge en färdriktning, en fingervisning om hur man skall agera, hur man skall handla.
Alla människor har också en mer eller mindre väl genomarbetad personlig etik, en mall för ens eget personliga handlande. Läkarförbundet tillhandahåller ett ramverk för yrkesetik. Mellan dessa kan också uppstå konflikter, och när dessa konflikter manifesteras i yrkesutövningen kan det vara bra att ha båda ramverken väl formulerade.
Jag vill rikta diskursen åt två i det närmaste diametrala riktningar med Läkarförbundets etiska regler som utgångspunkt.
Först vill jag resonera lite omkring regel #19:
Läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring och från att på annat olämpligt sätt fästa uppmärksamhet på sin person och läkargärning.Denna regel uppfattas nog av många både som kontroversiell och otydlig. Den är till och med så otydlig att Läkarförbundet har valt att utveckla regeln till en hel uppsättning marknadsföringsrelaterade regler, och det är väl här det riktigt kontroversiella kommer in. Läkare får marknadsföra sin verksamhet, men inte sig själva. De får identifiera sin status endast såsom varande legitimerad samt innehavande specialistkompetens. Akademisk titel får endast användas när det är relevant för det marknadsförda området. Ej heller får läkaren framställa sig som skickligare än kollegor.
Det här kan och bör ses som både begränsande och verklighetsfrånvänt. Att någon skall förväntas tro på att så fort en läkare är utbildad så besitter den personen exakt samma kompetens, kunskap, färdighet och erfarenhet som alla andra läkare är ju helt befängt. Varför skall läkaren förväntas leva i en socialistutopisk fantasivärld, där alla är exakt samma och lika? Självklart är läkare människor, varken mer eller mindre, och precis som alla andra människor finns naturligtvis ett spektrum av produktivitet och kompetens inom ett expertområde. Det är min bestämda uppfattning att detta är en förlegad, unken och människofrämmande syn på både etiken och läkaren. Den naturliga variation som förekommer inom alla andra grupperingar av människor går ju inte om intet så fort urvalskriteriet är läkare. Självklart är det svårt att objektivt visa att en läkare är bättre än någon annan, men att explicit och med berått mod mångla ut en lögn till både en hel yrkeskår och en allmänhet som troligtvis förstår bättre framstår som väl magstarkt.
Incitamentet att ständigt bli bättre på det man gör är att det skall belönas på något sätt, om det så är i kompensation för ett utfört arbete, en uppskattning hos medmänniskor, en inre tillfredsställelse eller vad det nu än må vara för utövaren. Oavsett vad belöningen är, så kommer det inte an på vare sig mig eller en fackförening att bestämma över andra människors drivkraft.
SvD
Det andra jag vill doppa tårna i, och här förstår jag att det blir en smula kontroversiellt, är läkares ideologiska uppfattning visavi läkarens yrkesgärning. Det här blir ett resonemang i periferin av regel #7:
Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.Regeln som sådan är ingenting att ifrågasätta, den är självklar så det förslår. Det man möjligen kan ifrågasätta är varför den kommer först på sjunde plats och inte tidigare. Dessutom är den ju redan reglerad i lagen, så lite grand överflödig i regelverket är den ju också. Lagen är juridiskt överordnad de etiska reglerna, även om vissa representanter för Läkarförbundet kanske hävdar att de etiska reglerna är moraliskt överordnade. Någon annan tolkning kan man ju inte göra eftersom regeln om icke-diskriminering nämns i det etiska ramverket.
Men nu är det ju så förslaget ordnat i åsiktsfrihetens Sverige att vi inte har något ideologitest, varken i grundskolan, i antagningen till läkarprogrammet eller någonstans i samhället i övrigt. Vi kallar det demokrati, och det innebär att vi skiter högaktningsfullt i vad någon tycker, vi är mer bekymrade över hur man faktiskt agerar. Yttrandefrihet är stort, och den är förutsättningen för vår parlamentariska demokrati. Även om man tycker "fel" så har man en grundlagsskyddad rättighet att göra det. Det innebär att vi tillåter att människor härbärgerar subversiva och demokratifrämmande tankegods som nazism, kommunism, fascism, anarkism eller religiös fanatism. Vi tillåter däremot inte att någon våldför sig på andra människor eller andras egendom.
Men kan vi tillåta människor med åsikter utanför mittfåran att utöva läkaryrket? Ja, det förutsätter ju att vi först tar reda på vad människor tycker, och det låter en smula odemokratiskt. Den vakne läsaren reagerar här kvickt och säger "Men om de själva ger uttryck för sina åsikter, då kan vi väl?". Är det någon större skillnad i sak, hur man varseblir någons uppfattning? Jag vill fortfarande mena att det endast är personens handlingar vi kan reglera, och åtskillnad på människor baserat på deras identitet, exempelvis könstillhörighet, etnicitet, trosuppfattning, sexuell preferens, social eller politisk hemvist, det skall läkaren hålla sig för god för. Fast det gäller naturligtvis alla andra också.
Arb AB
SvD GP AL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar