Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk

Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.

L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.

De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.

Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.

Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.

Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.

Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.

Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.

Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...

Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.

Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.

Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se

Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.

Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.

Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.

Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.

För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.

Läkarens etik är inte utan kontrovers

Sveriges läkarförbund är den enskilt största fackliga organisationen för läkare i Sverige; drygt 85% av läkarna är anslutna. Utöver de lagar, förordningar och föreskrifter som juridiskt reglerar läkarens yrkesutövning har Läkarförbundet publicerat en uppsättning etiska regler som den som blir medlem i Läkarförbundet skall följa.

En del av reglerna är självklara, men det är ändå positivt att de kommer på pränt. De flesta av reglerna är också neutrala eller möjligen humanistiskt vinklade; de flesta reglerna är inte alls kontroversiella.

Oftast ger de etiska reglerna inte någon större anledning att reflektera; de bygger på allmänmänskliga principer. Kort sagt skall man göra så gott man kan, försöka behandla patienterna så väl det går, behandla alla människor lika, respektera patienter och kollegor samt vara objektiv och saklig. För de allra flesta läkare går det nog att genomgå ett helt yrkesliv utan att friktion med de etiska reglerna uppstår.

Men det är ju inte därför man har etiska regler. Reglerna är ju till för att ha en genomtänkt utgångspunkt de gånger det uppstår ett dilemma. Reglerna skall då ge en färdriktning, en fingervisning om hur man skall agera, hur man skall handla.

Alla människor har också en mer eller mindre väl genomarbetad personlig etik, en mall för ens eget personliga handlande. Läkarförbundet tillhandahåller ett ramverk för yrkesetik. Mellan dessa kan också uppstå konflikter, och när dessa konflikter manifesteras i yrkesutövningen kan det vara bra att ha båda ramverken väl formulerade.

Jag vill rikta diskursen åt två i det närmaste diametrala riktningar med Läkarförbundets etiska regler som utgångspunkt.

Först vill jag resonera lite omkring regel #19:

Läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring och från att på annat olämpligt sätt fästa uppmärksamhet på sin person och läkargärning.

Denna regel uppfattas nog av många både som kontroversiell och otydlig. Den är till och med så otydlig att Läkarförbundet har valt att utveckla regeln till en hel uppsättning marknadsföringsrelaterade regler, och det är väl här det riktigt kontroversiella kommer in. Läkare får marknadsföra sin verksamhet, men inte sig själva. De får identifiera sin status endast såsom varande legitimerad samt innehavande specialistkompetens. Akademisk titel får endast användas när det är relevant för det marknadsförda området. Ej heller får läkaren framställa sig som skickligare än kollegor.

Det här kan och bör ses som både begränsande och verklighetsfrånvänt. Att någon skall förväntas tro på att så fort en läkare är utbildad så besitter den personen exakt samma kompetens, kunskap, färdighet och erfarenhet som alla andra läkare är ju helt befängt. Varför skall läkaren förväntas leva i en socialistutopisk fantasivärld, där alla är exakt samma och lika? Självklart är läkare människor, varken mer eller mindre, och precis som alla andra människor finns naturligtvis ett spektrum av produktivitet och kompetens inom ett expertområde. Det är min bestämda uppfattning att detta är en förlegad, unken och människofrämmande syn på både etiken och läkaren. Den naturliga variation som förekommer inom alla andra grupperingar av människor går ju inte om intet så fort urvalskriteriet är läkare. Självklart är det svårt att objektivt visa att en läkare är bättre än någon annan, men att explicit och med berått mod mångla ut en lögn till både en hel yrkeskår och en allmänhet som troligtvis förstår bättre framstår som väl magstarkt.

Incitamentet att ständigt bli bättre på det man gör är att det skall belönas på något sätt, om det så är i kompensation för ett utfört arbete, en uppskattning hos medmänniskor, en inre tillfredsställelse eller vad det nu än må vara för utövaren. Oavsett vad belöningen är, så kommer det inte an på vare sig mig eller en fackförening att bestämma över andra människors drivkraft.

SvD

Det andra jag vill doppa tårna i, och här förstår jag att det blir en smula kontroversiellt, är läkares ideologiska uppfattning visavi läkarens yrkesgärning. Det här blir ett resonemang i periferin av regel #7:

Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.

Regeln som sådan är ingenting att ifrågasätta, den är självklar så det förslår. Det man möjligen kan ifrågasätta är varför den kommer först på sjunde plats och inte tidigare. Dessutom är den ju redan reglerad i lagen, så lite grand överflödig i regelverket är den ju också. Lagen är juridiskt överordnad de etiska reglerna, även om vissa representanter för Läkarförbundet kanske hävdar att de etiska reglerna är moraliskt överordnade. Någon annan tolkning kan man ju inte göra eftersom regeln om icke-diskriminering nämns i det etiska ramverket.

Men nu är det ju så förslaget ordnat i åsiktsfrihetens Sverige att vi inte har något ideologitest, varken i grundskolan, i antagningen till läkarprogrammet eller någonstans i samhället i övrigt. Vi kallar det demokrati, och det innebär att vi skiter högaktningsfullt i vad någon tycker, vi är mer bekymrade över hur man faktiskt agerar. Yttrandefrihet är stort, och den är förutsättningen för vår parlamentariska demokrati. Även om man tycker "fel" så har man en grundlagsskyddad rättighet att göra det. Det innebär att vi tillåter att människor härbärgerar subversiva och demokratifrämmande tankegods som nazism, kommunism, fascism, anarkism eller religiös fanatism. Vi tillåter däremot inte att någon våldför sig på andra människor eller andras egendom.

Men kan vi tillåta människor med åsikter utanför mittfåran att utöva läkaryrket? Ja, det förutsätter ju att vi först tar reda på vad människor tycker, och det låter en smula odemokratiskt. Den vakne läsaren reagerar här kvickt och säger "Men om de själva ger uttryck för sina åsikter, då kan vi väl?". Är det någon större skillnad i sak, hur man varseblir någons uppfattning? Jag vill fortfarande mena att det endast är personens handlingar vi kan reglera, och åtskillnad på människor baserat på deras identitet, exempelvis könstillhörighet, etnicitet, trosuppfattning, sexuell preferens, social eller politisk hemvist, det skall läkaren hålla sig för god för. Fast det gäller naturligtvis alla andra också.

Arb AB

SvD GP AL

Lika vård för alla - till vilket pris?

I vårt land har vi subventionerad hälso- och sjukvård, och vi har subventionerade läkemedel. Det är resultatet av en fördelningspolitik som skall tillse att alla har tillgång till vård av god kvalitet, oavhängigt den egna plånbokens omfång.

Betyder det då att alla får den bästa möjliga vården som finns att tillgå, att man utan mannamån öser ur vår gemensamma kassa utan hejd med målet att göra alla friska så fort det bara går? Nej, fördelning i all ära; mängden resurser som faktiskt står att fördela är begränsad. Detta leder till ett prioriteringsproblem, där en del behov får stå tillbaka till förmån för andra. Politikens utmaning ligger i att skapa riktlinjer som skall se till att vården som produceras uppfattas som demokratisk och tillgänglig.

Ur SOU 2001:8 Prioriteringar i vården:

Solidariteten med systemet bygger mycket på det förhållandet att sjukvården finns till hands när den behövs. Så länge alla kan känna sig trygga i den vetskapen, så länge finns också en beredskap att acceptera att grupper som synes ha större vårdbehov ges företräde.
I ett läge där det krävs reella prioriteringar, blir det emellertid svårt att i längden försvara ett system som bara tillgodoser behoven hos de riktigt sjuka patienterna och de svaga grupperna medan andra, med mindre behov av insatser, antingen sorteras bort eller ställs i långa vårdköer.

En viktig spelare är PrioriteringsCentrum, ett nationellt kunskapscentrum för prioriteringar inom vård och omsorg. Centrumet bildades 2001 på uppdrag av socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting och huvudman är sedan 2010 Linköpings Universitet.

De fick 2005 uppdraget från socialstyrelsen att kartlägga hälso- och sjukvårdens arbete med prioriteringar och hur väl de lever upp till lagstiftarens intentioner. 2007 kunde de presentera sin rapport "Vårdens allt för svåra val?". Kritiken mot den föreslagna beslutsplattformen lät inte vänta på sig. I korthet kan man nog sammanfatta uppdateringarna av prioriteringsplattformen enligt följande:

Tidigare plattform

Tre principer i inbördes ordning

• människovärdesprincipen – alla människor har ett lika värde
• behovs- och solidaritetsprincipen – resurser bör fördelas efter behov
• kostnadseffektivitetsprincipen – det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt på hälsa och livskvalitet (med avseende på behandlingsalternativ för den aktuella åkomman, inte för jämförelse mellan sjukdomar)

 

Föreslagen plattform

Fem principer utan inbördes ordning

• människovärdesprincipen - alla människor har samma rätt till vad som är nödvändigt för ett gott liv samt respekt för sin värdighet.
• behovsprincipen - resurser bör fördelas efter hälsorelaterade behov och behoven bör rangordnas efter svårighetsgrad.
• solidaritetsprincipen - lika möjligheter till vård, ojämlikheter i förutsättningar för att leva ett gott liv bör utjämnas i så stor utsträckning som möjligt, åtgärder för att bedöma behov hos dem som inte kan uttrycka behoven ges en hög rangordning, att verksamma åtgärder för att bedöma behov hos alla människor ges en hög prioritet – även behov utan symptom.
• kostnadseffektivitetsprincipen - vid val mellan åtgärder mot olika typer av ohälsa bör man i första hand välja det som är mest kostnadseffektivt.
• ansvarsprincipen -
  (Individnivå) Om P:s hälsotillstånd är en följd av att P medvetet har tagit onödiga risker med sin hälsa bör P ges en lägre rangordning än den person som inte tagit onödiga risker.
  (Gruppnivå) Hälsotillstånd som typiskt är en följd av onödigt och medvetet risktagande bör ges en lägre rangordning jämfört med andra hälsotillstånd.

I socialstyrelsens analys av rapporten som överlämnades till regeringen innehåller bland annat följande kommentar till ansvarsprincipen:

Socialstyrelsen förordar att framtida utredning av prioriteringsprinciperna också inkluderar kriterier för generella begränsningar av det offentliga åtagandet.

Här öppnar man naturligtvis för angrepp från allt-till-alla-förespråkarna, de som inte förstått varifrån våra gemensamma pengar kommer. Rimligen bör riskfyllt leverne vara förknippat med högre egenkostnader, då det i en prioriteringssituation obligat är konkurrens om resurserna; annars vore prioriteringen inte meningsfull. (Även i en ekonomisk utopi där pengarna flödar ur ymnighetshornet har vi ett läge där läkarens tid är begränsad till 24 timmar varje dygn, så oavsett hur man vrider och vänder på det så arbetar hälso- och sjukvård i en bristsituation.) Problemet med en ansvarsprincip är dock att man alltid kommer hamna i en gråzon med vad som skall klassas som riskfyllt; ett område dynamiskt i karaktär i samspel med den medicinska kunskapskroppen. Ägnade sig patienten åt det riskfyllda beteendet innan det bedömdes som riskfyllt?

Statens medicinsk-etiska råd är inte lockad av tanken på en ny etisk plattform; de belyser att den föreslagna plattformen innebär en värdeförskjutning, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Rådet föreslår istället att man arbetar mer aktivt med den plattform som redan finns. Dock poängterar rådet att både kostnadseffektivitetsprincipen och ansvarsprincipen tarvar fortsatt utredning.

Som specifikt exempel på hur kostnadsfrågan och prioriteringar kan bli ett praktiskt problem vill jag rikta uppmärksamheten på cancerläkemedlet ipilimumab. Läkemedlet godkändes för knappt ett år sedan för indikationen malignt melanom, och är ett riktigt dyrt läkemedel; 800 000 kronor per behandling. Det som ytterligare anstränger det etiska ställningstagandet är att det endast är indicerat för inoperabelt eller metastaserande melanom där patienten genomgått tidigare behandling. Det är alltså endast aktuellt för långt gången sjukdom, där förväntad återstående livslängd är kort med konventionell vaccinbehandling (gp100), och med ipilimumab ökade medianöverlevnad från 6 till 10 månader. För 800 000:- kunde man köpa fyra månader.

Socialstyrelsen tillhandahåller en lista över de dyraste läkemedlen. Jag ställer samma fråga som de; vad gör vi med den?

En gammal artikel i SvD kan också bidra till eftertanke.

Vård till papperslösa - Vårduppropet

Idag överlämnas 12000 namnunderskrifter till Socialdepartementet. Det gäller papperslösas rätt till vård, och specifikt SOU 2011:48 Vård efter behov och på lika villkor - en mänsklig rättighet. Avsändare är nätverket Rätt till Vård-initiativet, och deras krav är att regeringen möjliggör nationell lagstiftning för subventionerad vård för samtliga människor som vistas i landet.

Det kan ju vid första anblick låta fantastiskt fint och ädelt, och kanske till och med självklart. Men smyger man lite närmare uppenbarar sig ett par frågeställningar som förtjänar att man stannar upp och funderar ett slag.

Skall vi ha papperslösa? Är det inte det egentliga problemet? Låt istället dessa människor stanna i vårt land och tjäna sitt eget uppehälle, betala skatt och bidra till en rikare nation för oss alla, på flera plan. Kan vi inte börja där istället? Låt mig dock påminna om att den lilla flickan med halsfluss är lika papperslös som vapenhandlaren med högt blodtryck. Lika för alla, ingen mannamån.

Är rätt till vård en mänsklig rättighet? Jag har tidigare redogjort för min ståndpunkt, och den står fortfarande. Man kan ha olika åsikter om hur våra gemensamma medel skall fördelas, men nog kan man väl kräva att det görs på rätt premisser. Argumentera gärna för varför våra skattemedel skall bekosta din hjärtefråga, men var inte rädd för att göra det utifrån sakliga grunder.

Rätt till vård, eller rätt till subventionerad vård? Vi lever i en värld med begränsade resurser. Resurserna må vara ojämnt fördelade i vår värld och om det kan man tycka olika, men att världen är ändlig och resurserna likaså torde inte vara särskilt kontroversiellt. Oavsett ideologi uppkommer så en situation där man måste hushålla, vilket leder till prioriteringar.

Var drar man gränsen? Vård om du betalar skatt. Vård om du är medborgare. Vård om du befinner dig inom nationens gränser. Vård i tre månader efter du avvisats. Vård i mottagarlandet resten av ditt liv. Någonstans måste gränsen dras.

- Detta är en vårdskandal, säger Anne Sjögren, sjuksköterska och teamledare på Rosengrenska/Röda Korsets Vård för papperslösa i Göteborg.

Privata initiativ där människor på olika sätt frivilligt ger av sina pengar, sin tid och sin kunskap för att möta och hjälpa andra människor och fylla den lucka de upplever existerar i vårt samhälle, är det verkligen en skandal? Är det kanske tvärtom, något så innerligt basalt mänskligt och fint, något som den allt mer växande staten egentligen tagit ifrån oss? Har vi blivit så indoktrinerade med att staten skall stå som garant för allting i våra liv, att vi inte förmår oss att uppskatta det goda i att enskilda individer bryr sig om varandra?

Jag tycker vi kan kosta på oss offentligt subventionerad vård till papperslösa; det skulle lätt kunna finansieras genom att entlediga några av våra tärande landstingspolitiker eller montera ner några av de skattefinansierade vansinnigheter de företar sig. Dock tycker jag gott vi alla skulle kunna visa mer tacksamhet för de människor som ger av sina pengar, sin tid och sin kunskap för vi alla skall ha tillgång till subventionerad vård av god kvalitet, det vill säga alla skattebetalare i allmänhet och alla som jobbar inom vården i synnerhet.

Dagen SR Röda Korset Smålandsposten GP GP

Vård är inte en mänsklig rättighet

Det finns en enda fundamental mänsklig rättighet, rätten till det egna livet. Alla andra rättigheter är konsekvenser eller följdsatser av denna rättighet. Livet är en process för upprätthållandet och bevarandet av jaget; rätten till det egna livet är friheten att vidtaga åtgärder för att upprätthålla och bevara det. Den kan inte skydda dig mot att dö av ålder, eller ens en för tidig död.

En rättighet gäller bara agerande, specifikt friheten att agera. Den innebär frihet från att bli hindrad, tvingad eller påverkad av någon annan. Denna rättighet innebär ingen positiv skyldighet för någon annan, den ställer inga krav på att andra agerar, endast en negativ skyldighet att inte hindra, tvinga eller påverka dig, alltså att avstå från att kränka din rättighet.

Rätten till liv är källan till alla andra rättigheter och rätten till egendom är en följd. Utan rätten till egendom kan man inte upprätthålla sitt liv genom sin egen ansträngning. Har man inte rätt till frukten av sin ansträngning kan man inte upprätthålla sitt eget liv. Den som producerar genom egen ansträngning medan andra konsumerar det som producerats är en slav. Märk väl att rätten till egendom är återigen friheten att agera, alltså rätten att anstränga sig och behålla frukten av ansträngningen. Rätten till egendom är i sig inte en garanti för att ansträngningen bär frukt, endast en garanti att man får behålla det som eventuellt producerats. Egendom kan sedan konsumeras eller omsättas i ett ömsesidigt frivilligt utbyte med andra. Frivilligheten här är essentiell.

Rätten till liv inte innebär att dina grannar har en skyldighet att ge dig tak över huvudet och mat på bordet, rätten ger dig bara en möjlighet att själv fritt agera för att förtjäna tak och mat, genom hårt arbete som så krävs, och att ingen med våld kan hindra dig i din strävan, eller stjäla dem från dig om och när du förtjänat dem. Med andra ord, du har rätt att agera, och du får behålla resultatet av ditt agerande, men du har inte rätt till resultatet av andras agerande.

Rätten till vård är något helt annat. Rätten till vård innebär att en person har rätt till det någon annan producerar, vilket obligat medför en positiv skyldighet för andra att ofrivilligt ge upp frukten av sin ansträngning till den personen.

En rättighet för någon medför alltid en plikt eller skyldighet för någon annan. Frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och egendom, medför en negativ skyldighet för andra att inte hindra eller tvinga. För att skydda dessa rättigheter har vi i vårt samhälle lagar mot mord, våldtäkt, misshandel, rån, bedrägeri och stöld. Välfärdsrättigheterna å andra sidan medför en positiv skyldighet att tillhandahålla de produkter och tjänster som rättigheten stipulerar.

Vård som produkt eller tjänst uppstår inte ur tomma intet. Antagandet att vård är en rättighet garanterar inte att det finns vård att distribuera. Förespråkare för vård som en rättighet kräver att vården är tillgänglig för alla. Men efterfrågan i sig skapar inte en tillgång. Vården måste produceras av någon, och betalas av någon.

I Sverige tillhandahåller samhället, genom skattebetalarnas försorg, någorlunda lika vård till alla medborgare. Det är en del av den välfärdsstat som byggts upp, genom demokratiskt fattade beslut, för att majoriteten av de röstberättigade medborgarna vill att det skall vara så. Majoriteten anser att vårt samhälle blir bättre om vi unnar oss den välfärdslyx det innebär att fördela frukten av människors tid, kunskap och arbete på det viset. På så sätt har vi skapat oss en juridisk rätt till vård. En mänsklig rättighet är det inte.