Vård är inte en mänsklig rättighet

Det finns en enda fundamental mänsklig rättighet, rätten till det egna livet. Alla andra rättigheter är konsekvenser eller följdsatser av denna rättighet. Livet är en process för upprätthållandet och bevarandet av jaget; rätten till det egna livet är friheten att vidtaga åtgärder för att upprätthålla och bevara det. Den kan inte skydda dig mot att dö av ålder, eller ens en för tidig död.

En rättighet gäller bara agerande, specifikt friheten att agera. Den innebär frihet från att bli hindrad, tvingad eller påverkad av någon annan. Denna rättighet innebär ingen positiv skyldighet för någon annan, den ställer inga krav på att andra agerar, endast en negativ skyldighet att inte hindra, tvinga eller påverka dig, alltså att avstå från att kränka din rättighet.

Rätten till liv är källan till alla andra rättigheter och rätten till egendom är en följd. Utan rätten till egendom kan man inte upprätthålla sitt liv genom sin egen ansträngning. Har man inte rätt till frukten av sin ansträngning kan man inte upprätthålla sitt eget liv. Den som producerar genom egen ansträngning medan andra konsumerar det som producerats är en slav. Märk väl att rätten till egendom är återigen friheten att agera, alltså rätten att anstränga sig och behålla frukten av ansträngningen. Rätten till egendom är i sig inte en garanti för att ansträngningen bär frukt, endast en garanti att man får behålla det som eventuellt producerats. Egendom kan sedan konsumeras eller omsättas i ett ömsesidigt frivilligt utbyte med andra. Frivilligheten här är essentiell.

Rätten till liv inte innebär att dina grannar har en skyldighet att ge dig tak över huvudet och mat på bordet, rätten ger dig bara en möjlighet att själv fritt agera för att förtjäna tak och mat, genom hårt arbete som så krävs, och att ingen med våld kan hindra dig i din strävan, eller stjäla dem från dig om och när du förtjänat dem. Med andra ord, du har rätt att agera, och du får behålla resultatet av ditt agerande, men du har inte rätt till resultatet av andras agerande.

Rätten till vård är något helt annat. Rätten till vård innebär att en person har rätt till det någon annan producerar, vilket obligat medför en positiv skyldighet för andra att ofrivilligt ge upp frukten av sin ansträngning till den personen.

En rättighet för någon medför alltid en plikt eller skyldighet för någon annan. Frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och egendom, medför en negativ skyldighet för andra att inte hindra eller tvinga. För att skydda dessa rättigheter har vi i vårt samhälle lagar mot mord, våldtäkt, misshandel, rån, bedrägeri och stöld. Välfärdsrättigheterna å andra sidan medför en positiv skyldighet att tillhandahålla de produkter och tjänster som rättigheten stipulerar.

Vård som produkt eller tjänst uppstår inte ur tomma intet. Antagandet att vård är en rättighet garanterar inte att det finns vård att distribuera. Förespråkare för vård som en rättighet kräver att vården är tillgänglig för alla. Men efterfrågan i sig skapar inte en tillgång. Vården måste produceras av någon, och betalas av någon.

I Sverige tillhandahåller samhället, genom skattebetalarnas försorg, någorlunda lika vård till alla medborgare. Det är en del av den välfärdsstat som byggts upp, genom demokratiskt fattade beslut, för att majoriteten av de röstberättigade medborgarna vill att det skall vara så. Majoriteten anser att vårt samhälle blir bättre om vi unnar oss den välfärdslyx det innebär att fördela frukten av människors tid, kunskap och arbete på det viset. På så sätt har vi skapat oss en juridisk rätt till vård. En mänsklig rättighet är det inte.

Hur rörben blir till

Mesenkymala celler samlas och tillväxer på platsen för det framtida benet. Genom påverkan av tillväxtfaktorer uttrycker cellerna först kollagen typ II, för att sedan differentiera till kondroblaster, som i sin tur producerar broskmatrix. Detta resulterar sedemera i en modell av det framtida benet, bestående av hyalint brosk. Modellen tillväxer på både bredden och på längden. Längdtillväxten sker genom att gamla kondrocyter delar sig och bildar ny matrix (interstitiell tillväxt), och tillväxten på bredden är resultatet av den matrix som bildas av nya kondrocyter som differentierar från det kondrogena lagret av broskets omgivande perikondrium (apositionell tillväxt).

Första tecknet på benbildning är uppkomsten av en benkrage runt broskmodellen. Mitt på broskmodellen, runt diafysen, ger perikondriet inte längre upphov till kondrocyter, utan istället osteoblaster. Därför byter också bindvävslagret som omger brosket namn från perikondrium till periosteum, för att bättre avspegla dess nya roll och funktion. Det ben som de nya osteoblasterna skapar kallas intramembranöst ben och sättet på vilket det bildas kallas direkt benbildning.

Kondrocyter i brosket börjar nu tillväxa i storlek, och utsöndrar inte längre kollagen utan istället alkaliskt fosfatas vilket leder till kalcifiering av brosket, vilket inte skall förväxlas med biomineralisering vid benbildning. Kalcifieringen leder i sin tur till att syre och näring inte längre kan diffundera in i den avasculära broskvävnaden. Kondrocyterna dör, och matrix börjar brytas ned. Håligheter som uppstår på grund av detta ger en möjlighet för nya blodkärl att växa in.

Mesenkymala stamceller från periosteum migrerar in i håligheten via växande blodkärl, och differentierar till osteoprogenitorceller. Hemopoietiska stamceller får också tillgång till benmärgshålan via kärlen, vilket kommer ge upphov till märgvävnaden, inklusive alla blodlinjer.

När osteoprogenitorcellerna kommer i kontakt med det kalcifierade brosket blir de osteoblaster och börjar producera extracellulär matrix; osteoid. Osteoiden genomgår biomineralisering varvid ben uppstår. Osteoblaster som helt omges av ben kallas osteocyter. Kalcifierat brosk innehåller inga celler. Det första stället i ett rörben där detta sker kallas för primärt benbildningscenter, och processen kallas endokondral benbildning.

Ovanstående är en beskrivning av det första stadiet i endokondral benbildning, en process som sker i fostret, och påbörjas runt tolfte graviditetsveckan.

Arbetsmarknaden för läkare under lågkonjunktur

Under nittiotalskrisen steg arbetslösheten bland läkare till runt tre procent. Efter 1994 har arbetslösheten sjunkit till att idag asymptotiskt närma sig noll. Efter krisåren steg landstingens skatteunderlag och så även budgetutrymme. Därtill har även landstingets monopson reducerats och marknaden har öppnats för privata arbetsgivare, även om dessas verksamhetsomfång är tätt knutet till landstingets budget, samtidigt som produktivitetsökningar i form av processförbättringar och tekniska samt medicinska landvinningar givit oss mer vård per krona.

Det närmsta årtiondet kan vi räkna med stora pensionsavgångar inom läkarkåren och en åldrande befolkning som kommer att kräva större vårdresurser. Våra universitet producerar inte nyexaminerade läkare i tillräcklig takt för att matcha pensioneringar, samtidigt som befolkiningsmängden ökar.

Detta ger vid handen att läkare befinner sig på en trygg arbetsmarknad. Även om det på marknaden förekommer en del tveksamma anställningsformer i form av vikariat och en varierande tillgång på både AT och ST, så är det få läkare som är ofrivilligt utan arbete och förvärvsinkomst.

Det sägs ibland att vårdsektorn är konjunkturokänslig, men vad händer om en djup långkonjunktur drabbar landet, med massarbetslöshet och minskat skatteunderlag som följd? Hur kommer människors behov av vård harmoniera med en minskad gemensam pengapåse? Vad händer om vi får en långvarig ekonomisk kontraktion i vårt tillväxtberoende samhälle? Scenariot är inte helt gripet ur luften om man betänker faktorer som sinande tillgång på billig energi, skuldkriser på nationell nivå i utvecklade länder, hotet mot klimatet, global mat- och vattenbrist, demokratirevolutioner med risk för eskalerande väpnade konflikter, långsiktigt ekonomiskt ohållbara välfärdssystem, med mera. Kommer vårdsektorn prioriteras när pengarna är slut, och inga mer finns att låna?

Kanske är en anställning ganska sekundärt om ovanstående punkter spelar ut i någon slags delikat samklang. Om skiten träffar fläkten står man hur som helst med en uppsättning färdigheter som garanterat kommer att efterfrågas oavsett hur ekonomin ser ut.

Läkarstudier och hypokondri

Är jag inte lite andfådd? Det är troligtvis lungfibros.

Att ta in ny kunskap innebär ofta att sortera och kategorisera utifrån personliga erfarenheter och referensramar. När det gäller medicinsk kunskap specifikt blir det lätt att man projicerar symptom på den egna gestalten, hur osannolika och främmande de än må vara.

En redogörelse av sjukdomsbilden för systemisk skleros har väckt tankar hos mig. Det är inte så att jag på allvar tror att jag är sjuk, särskilt inte i en reumatisk åkomma. Låt gå för att jag blev andfådd när jag cyklade hem efter min dag på sjukhuset, och visst ligger mitt Hb högt inom intervallet. Jag har ju alltid haft varma händer med full rörlighet, så nej, verkligen inte.

Men, det väcker ju frågan; hur vet man när man är sjuk? Jag kan inte vara nog tacksam för att jag aldrig varit sjuk på riktigt; en vanlig förkylning räknas liksom inte i sammanhanget. Jag har således inte någon större benägenhet att springa till vårdcentralen i tid och otid, vilket väl i sig får ses som en tydlig avsaknad på hypokondri. Då och då får man ju ändock huvudvärk, trötthet, ont i bröstkorgen, smärta i knät eller ont i magen. Kommer man varefter studierna fortskrider att länka samman symptom, högst påtagliga eller inbillade, med sjukdomen du jour, och på så vis hitta saker som egentligen inte finns där, och falla i den klassiska läkarstudentshypokondrigropen?