Lön för mödan - om varför en yrkesgrupp känner sig lönemässigt förfördelad

Över landet sveper som bäst sjuksköterskestudenternas protestvåg; ingen nyutexaminerad skall behöva förnedras och tvingas till slaveri är det underförstådda budskapet när man kräver 24 000 kronor i ingångslön. Är protestvågen rättfärdigad?

Det verkar råda en slags både folklig och intraprofessionell enighet kring att sjuksköterskor i allmänhet har för låg kompensation i förhållande till det arbete de utför. Så vad är då rätt kompensation?

Ett fritt samhälle utgår från individens rättigheter, alltså rätten att agera för att upprätthålla sitt eget liv, för sin egen skull och inte som ett medel för andras ändamål, och rätten att behålla frukten av sin egen ansträngning. En individ med dessa rättigheter intakta har ett självändamål och kan handla utifrån sitt eget rationella egenintresse.

Tyvärr sätts dessa rättigheter ur spel av dels det inflytande som fackföreningar utövar på lagstiftaren och dels den monopsoni som arbetsgivaren för sjuksköterskor innehar. 
Arbetsmarknaden är tyvärr ingen fri marknad, så några tydliga prissignaler kan vi inte förvänta oss. Marknaden är inte fri för att den är hårt reglerad av politiker och fackföreningar, och i fallet med sjuksköterskorna även arbetsgivarens monopsoni.

Fackföreningarnas inflytande över arbetsmarknaden sker dels genom att påverka politiker att stifta lagar som gynnar fackföreningarna (men inte nödvändigtvis arbetstagarna) och dels genom direkt lönekartellbildning. Fackföreningarnas uppgift är att begränsa utbudet av arbetskraft för att på så sätt kunna kräva högre löner. Detta görs genom att ta bort all form av lönekonkurrens från arbetslösa, som hade kunnat tänka sig att utföra arbetet till lägre kompensation. Vi har ingen lagstiftad minimilön i Sverige, men i praktiken ser fackföreningarna till att etablera en de facto sådan genom lagar som medbestämmandelagen. Detta ger att personer som inte är produktiva nog att matcha eller överträffa minimilönen inte kan konkurrera genom att erbjuda sin arbetskraft till en lägre lön. Dessa personer är naturligtvis oftast unga utan erfarenhet. På nyspråk kallas fenomenet "solidarisk lönepolitik".

De flesta arbetstillfällen för sjuksköterskor återfinns i den offentliga sektorn, och där framförallt i landstingens regi. Uppgifterna kommer från Vårdförbundets statistik 2010. Lönestatistiken för den privata sektorn baseras på den andel av sjuksköterskorna som är ansluta till VF, alltså ungefär hälften av de privatanställda.

Sjuksköterskor per sektor

Vad vi kan se omsluter landsting och kommun 89% av samtliga yrkesverksamma sjuksköterskor, och det är också i dessa sektorer medianlönen ligger lägst. När arbetsgivaren konkurrensutsätts i den privata sektorn ser vi att lönen generellt går upp. Av de statligt anställda sjuksköterskorna arbetar 60% i en utbildande befattning.

Medianlön per sektor, exklusive ledare

Vi kan också se att arbetslösheten bland sjuksköterskor är låg, under 1%. Detta betyder att det antingen föreligger en arbetskraftsbrist, något som borde utöva ett tryck uppåt på de nominella lönerna, eller att det föreligger en jämvikt, vilket då skulle innebära att korrekt lön är satt.

Arbetslöshet för sjuksköterskor

Men eftersom sjuksköterskorna inte agerar på en fri marknad kan vi inte dra dessa slutsatser. Vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att lönen inte upplevs som rättvis från de arbetstagande, och vi har anekdotiska redogörelser (1, 2, 3, 4) för att arbetsgivarna inte har det arbetskraftsutbud de skulle önska. Om man skall dra slutsatser av detta kan man konstatera att sjuksköterskor är underbetalda. Problemet som är kvar är då vilken påverkan arbetsgivarens monopsonisituation har. Ett möjligt och rimligt antagande är att en enda arbetsgivare har möjlighet att kontrollera löneläget genom att konsekvent vägra att höja lönerna och istället låta produktionen vara underbemannad och på så vis upprätthålla en högre jämviktsarbetslöshet. Det som talar emot detta är den låga arbetslöshet som råder för yrkeskategorin. Det som talar för att den monokulturella arbetsgivarsituationen ändock har en påverkan är det faktum att den privata sektorn erbjuder högre löner. En vanlig förklaring till att den privata sektorn erbjuder högre löner är att anställningen är tryggare i offentlig sektor, på bekostnad av kompensationen. För en yrkeskategori där arbetslösheten är i det närmaste obefintlig kan detta inte vara en avgörande faktor.

Har då sjuksköterskor rätt kompensation redan? Faktorer som spelar in vid lönesättning i ett yrke är tillgång på arbetskraft och efterfrågan på densamma. För sjuksköterskor ökar efterfrågan något mer än tillväxten i samhället, då samhällen tenderar att öka andel av BNP som spenderas på hälso- och sjukvård i takt med att levnadsstandard och välstånd ökar. (OECD Health Data 2011, OECD.Stat, EU KOM/2001/723 Hälso- och sjukvårdens och äldreomsorgens framtid)

Efterfrågan på och utbudet av hälso- och sjukvård beror i hög grad på levnadsstandarden och utbildningsnivån, som dessutom bestämmer människors levnadssätt. Det kan sålunda noteras att efterfrågan på hälso- och sjukvård sedan ett halvsekel tenderar att öka mer än proportionellt mot inkomsten per capita.

Tillgången på arbetskraft i ett yrke (fri marknad, monopsoni) påverkas av ett antal faktorer, som exempelvis lönenivå, skaderisk, ingångströskel, arbetstider, arbetsmiljö, jobbtrygghet, karriärmöjligheter, ansvarsnivå, intellektuell stimulans osv. Dessa faktorer kommer att påverka hur många individer som anser att yrket lockar och är lockelsen tillräckligt hög i förhållande till hur mycket som krävs för att göra sig tillgänglig (dvs att utbilda sig) kommer fler individer konkurrera om arbetstillfällena. Den faktor som är avsevärt lättast att påverka för arbetsgivaren är lönenivån, upp till den nivå där produktiviteten hos den anställde matchar de intäkter som kan uppnås. Med offentlig, skattefinansierad verksamhet blir det ju lite annorlunda, men det är fortfarande fullt mätbart. Ovanstående gäller för övrigt för alla yrken, så det kan ju vara bra att ha i åtanke när man jämför lön mellan yrkeskategorier. Men det enda sättet att veta huruvida sjuksköterskor är rätt kompenserade är om de får verka på en fri arbetsmarknad; det finns inget sätt att räkna ut rätt lön. Så bort med alla fackföreningar, alla lagar som reglerar arbetsmarknaden, och all skattefinansierad hälso- och sjukvård, så kommer alla sjuksköterskor få precis den lön de förtjänar.
Ring din fackliga representant redan idag!

Samtidigt skall sägas att det vanligaste sättet att höja sin lön är att byta arbetsgivare; och det är också så det fungerar i övriga branscher. En civilingenjör som arbetar för samma arbetsgivare i 10 år kommer att ha lägre lön än en civilingenjör som byter arbetsgivare 3-4 gånger under samma period. Rimligtvis föreligger samma förhållande för sjuksköterskor, och att ängsla sig över orättvisan i detta är bara att sticka sin offerkofta med allt finare maskor. En del i problemet är förvisso återigen bristen på alternativa arbetsgivare.

Så det här med ingångslöner. Idag är den fackligt reglerade ingångslönen ungefär 21 500 kr/mån och medianlönen ligger runt 25 000 kr/mån. Facebookupprorets syfte är att höja ingångslönen till 24 000, och naturligtvis finns en underliggande förhoppning om att även medianlönen kryper uppåt (med mer än den direkta effekten av höjd ingångslön). Frågan är dock om inte sjuksköterskor i allmänhet (tänk medianlön och tänk livslön) skulle tjäna mer på att öka lönespridningen för yrket. En lägre ingångslön, med krav på rättvisare löneutveckling skulle lyfta fram kompetens och öka produktiviteten, till gagn både för arbetstagare och arbetsgivare. Rättvisan i löneutvecklingen skulle då utgöras i att den som är till störst nytta för sin arbetsgivare också kompenseras mer för detta. Upp till en viss lönenivå fungerar denna reglering, men bortanför den punkten är nyttan för arbetsgivaren underordnad den att anställa en nyutexaminerad eller med mindre erfarenhet eller lägre produktivitet av annan orsak, till en lägre kostnad. Om någon annan med lägre produktivitet kan utföra ditt arbete nästan lika bra, men till en avsevärt lägre kostnad kommer den personen ha en stor konkurrensfördel. Det är här vi har den springande punkten, det absoluta taket i en yrkeskategoris löneutveckling. Eftersom vi kan konstatera att det föreligger ett absolut tak, och att det ligger i absoluta tal förhållandevis nära medianlönen, så finns det ingen vinst för arbetstagaren att förorda en högre lönespridning, om man inte samtidigt är beredd att erkänna att arbetets art och karaktär inte låter sig processifieras och att individuell kompetens och produktivitet kan variera stort. Mot detta finns ett enormt fackligt motstånd, då detta skulle ske på bekostnad av mindre produktiva medlemmar.

Sammantaget utgör detta förklaringen till varför lönebildningen för sjuksköterskor ser ut som den gör.

GP CW CW DN

Läs mer om yrket som ett kall.

Lika vård för alla - till vilket pris?

I vårt land har vi subventionerad hälso- och sjukvård, och vi har subventionerade läkemedel. Det är resultatet av en fördelningspolitik som skall tillse att alla har tillgång till vård av god kvalitet, oavhängigt den egna plånbokens omfång.

Betyder det då att alla får den bästa möjliga vården som finns att tillgå, att man utan mannamån öser ur vår gemensamma kassa utan hejd med målet att göra alla friska så fort det bara går? Nej, fördelning i all ära; mängden resurser som faktiskt står att fördela är begränsad. Detta leder till ett prioriteringsproblem, där en del behov får stå tillbaka till förmån för andra. Politikens utmaning ligger i att skapa riktlinjer som skall se till att vården som produceras uppfattas som demokratisk och tillgänglig.

Ur SOU 2001:8 Prioriteringar i vården:

Solidariteten med systemet bygger mycket på det förhållandet att sjukvården finns till hands när den behövs. Så länge alla kan känna sig trygga i den vetskapen, så länge finns också en beredskap att acceptera att grupper som synes ha större vårdbehov ges företräde.
I ett läge där det krävs reella prioriteringar, blir det emellertid svårt att i längden försvara ett system som bara tillgodoser behoven hos de riktigt sjuka patienterna och de svaga grupperna medan andra, med mindre behov av insatser, antingen sorteras bort eller ställs i långa vårdköer.

En viktig spelare är PrioriteringsCentrum, ett nationellt kunskapscentrum för prioriteringar inom vård och omsorg. Centrumet bildades 2001 på uppdrag av socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting och huvudman är sedan 2010 Linköpings Universitet.

De fick 2005 uppdraget från socialstyrelsen att kartlägga hälso- och sjukvårdens arbete med prioriteringar och hur väl de lever upp till lagstiftarens intentioner. 2007 kunde de presentera sin rapport "Vårdens allt för svåra val?". Kritiken mot den föreslagna beslutsplattformen lät inte vänta på sig. I korthet kan man nog sammanfatta uppdateringarna av prioriteringsplattformen enligt följande:

Tidigare plattform

Tre principer i inbördes ordning

• människovärdesprincipen – alla människor har ett lika värde
• behovs- och solidaritetsprincipen – resurser bör fördelas efter behov
• kostnadseffektivitetsprincipen – det bör finnas en rimlig relation mellan kostnader och effekt på hälsa och livskvalitet (med avseende på behandlingsalternativ för den aktuella åkomman, inte för jämförelse mellan sjukdomar)

 

Föreslagen plattform

Fem principer utan inbördes ordning

• människovärdesprincipen - alla människor har samma rätt till vad som är nödvändigt för ett gott liv samt respekt för sin värdighet.
• behovsprincipen - resurser bör fördelas efter hälsorelaterade behov och behoven bör rangordnas efter svårighetsgrad.
• solidaritetsprincipen - lika möjligheter till vård, ojämlikheter i förutsättningar för att leva ett gott liv bör utjämnas i så stor utsträckning som möjligt, åtgärder för att bedöma behov hos dem som inte kan uttrycka behoven ges en hög rangordning, att verksamma åtgärder för att bedöma behov hos alla människor ges en hög prioritet – även behov utan symptom.
• kostnadseffektivitetsprincipen - vid val mellan åtgärder mot olika typer av ohälsa bör man i första hand välja det som är mest kostnadseffektivt.
• ansvarsprincipen -
  (Individnivå) Om P:s hälsotillstånd är en följd av att P medvetet har tagit onödiga risker med sin hälsa bör P ges en lägre rangordning än den person som inte tagit onödiga risker.
  (Gruppnivå) Hälsotillstånd som typiskt är en följd av onödigt och medvetet risktagande bör ges en lägre rangordning jämfört med andra hälsotillstånd.

I socialstyrelsens analys av rapporten som överlämnades till regeringen innehåller bland annat följande kommentar till ansvarsprincipen:

Socialstyrelsen förordar att framtida utredning av prioriteringsprinciperna också inkluderar kriterier för generella begränsningar av det offentliga åtagandet.

Här öppnar man naturligtvis för angrepp från allt-till-alla-förespråkarna, de som inte förstått varifrån våra gemensamma pengar kommer. Rimligen bör riskfyllt leverne vara förknippat med högre egenkostnader, då det i en prioriteringssituation obligat är konkurrens om resurserna; annars vore prioriteringen inte meningsfull. (Även i en ekonomisk utopi där pengarna flödar ur ymnighetshornet har vi ett läge där läkarens tid är begränsad till 24 timmar varje dygn, så oavsett hur man vrider och vänder på det så arbetar hälso- och sjukvård i en bristsituation.) Problemet med en ansvarsprincip är dock att man alltid kommer hamna i en gråzon med vad som skall klassas som riskfyllt; ett område dynamiskt i karaktär i samspel med den medicinska kunskapskroppen. Ägnade sig patienten åt det riskfyllda beteendet innan det bedömdes som riskfyllt?

Statens medicinsk-etiska råd är inte lockad av tanken på en ny etisk plattform; de belyser att den föreslagna plattformen innebär en värdeförskjutning, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Rådet föreslår istället att man arbetar mer aktivt med den plattform som redan finns. Dock poängterar rådet att både kostnadseffektivitetsprincipen och ansvarsprincipen tarvar fortsatt utredning.

Som specifikt exempel på hur kostnadsfrågan och prioriteringar kan bli ett praktiskt problem vill jag rikta uppmärksamheten på cancerläkemedlet ipilimumab. Läkemedlet godkändes för knappt ett år sedan för indikationen malignt melanom, och är ett riktigt dyrt läkemedel; 800 000 kronor per behandling. Det som ytterligare anstränger det etiska ställningstagandet är att det endast är indicerat för inoperabelt eller metastaserande melanom där patienten genomgått tidigare behandling. Det är alltså endast aktuellt för långt gången sjukdom, där förväntad återstående livslängd är kort med konventionell vaccinbehandling (gp100), och med ipilimumab ökade medianöverlevnad från 6 till 10 månader. För 800 000:- kunde man köpa fyra månader.

Socialstyrelsen tillhandahåller en lista över de dyraste läkemedlen. Jag ställer samma fråga som de; vad gör vi med den?

En gammal artikel i SvD kan också bidra till eftertanke.

Sluta slösa våra skattepengar!

Vissa människor är så ängsliga över att uppfattas som kränkande att de snubblar över sina egna fötter i sin iver att slösa våra gemensamma pengar. Pengar som skulle ha gått till att producera välfärd till alla, men som nu trillar rakt ner i fickan på särintressen och ideologiskt styrda organisationer. Våra gemensamma medel ligger inte i en bottenlös brunn i väntan på att dirigeras till lekprojekt du jour, det är inte ett ymnighetshorn där man bara kan hämta mer hela tiden. Det är riktiga pengar, som riktiga människor har arbetat ihop i sitt anletes svett. Det är frukten av någons ansträngning, och det är en begränsad resurs. Tillsammans har vi bestämt att pengarna skall gå till att producera ökat välmående för oss alla, till att producera god hälso- och sjukvård och till kommunala tjänster som idrottsanläggningar och att hålla våra gator och parker rena och gästvänliga.

På debattutrymme i GöteborgsPosten framhåller regionöverläkare med ansvar för prevention sv STI och hiv Karin Stenqvist och sjuksköterska och HBT-ansvarig verksamhetsutvecklare Lennie Hammarstedt sin egenupplevda förträfflighet när de basunerar ut hur de ämnar slösa med våra skattepengar för att HBT-certifiera samtliga mottagningar i regionen. Syftet är tydligen att stärka HBT-personers rättigheter, och att ingen HBT-person skall uppleva kränkningar i hälso- och sjukvården. Certifieringen utförs av RFSL, och är en process som tar 6-8 månader, och efter två år är det dags att förnya certifieringen. Enligt det underlag som Göteborgs Stad tagit fram för att besluta om HBTQ-diplomering av sina verksamheter kan vi läsa att kostnaden för en tvåårsperiod för en verksamhet med 25 personer uppgår till 95 000:- plus moms, fördelat på en fast del på 49 000:- och en tillkommande kostnad på 1850:- per anställd, alltså totalt 3800:- per anställd. Idrott & föreningsförvaltningen uppskattar kostnaden för hela den egna förvaltningens diplomering till drygt 500 000 kronor, baserat på ungefär 250 årsanställda; dvs. ungefär 2000:- per anställd. Till detta kommer kostnader för vikarier under utbildningstiden. Vore man att certifiera samtliga drygt 33 000 anställda inom stadsdelsförvaltningarna landar vi alltså på ungefär 66 miljoner kronor, och här räknar vi med det låga värdet per anställd. 66 miljoner kronor är mycket pengar. Skulle man även inkludera fackförvaltningarna och de kommunala bolagen landar vi med 48 600 anställda på ofantliga 97 miljoner kronor, vilket då löpande skulle bli drygt 48 miljoner kronor varje år, i tid och evighet. Certifieringen måste naturligtvis göras om vartannat år.

Rimligen kan vi skattebetalare få bättre valuta för pengarna. Park- och Naturförvaltningen lägger i år till exempel 10 miljoner på tillgänglighetsanpassning av badplatser och ytterligare 10 miljoner på ett trädplanteringsprogram.

Som tydligt framgår är detta en riktig kassako för lobbyorganisationen RFSL, en stadig inkomstkälla vars enda hot är förnuftet. Hade RFSL haft ärligt uppsåt hade man naturligtvis låtit medlemmarna stå för kalaset, istället för att medverka till stöld av allmänhetens tillgångar.

Självklart har alla människor ett grundlagsskydd som skall garantera vissa rättigheter, och när dessa blir kränkta ringer man polisen. Sedan är det upp till vår rättsapparat att avgöra huruvida en kränkning har skett. Subjektiva kränkningar utanför lagens utrymme går inte att skydda sig emot utan ganska stora inskränkningar i människors åsikts- och yttrandefrihet. Arbetsgivare som har problem med anställda som har problem med att respektera andra människors rättigheter har möjlighet att avsluta anställningen. Bortanför detta behövs inga särskilda insatser för att skydda särintressen.

Vad hände med alla skattebetalares rätt att slippa bli kränkta av slöseri i offentlig förvaltning?

Sumpan LN VI EK FTV NLL GP

Personlig utveckling och värdegrundskrav på läkare

Vi hade en intressant seminariedag om mänskliga rättigheter och genus. Undervisning om just mänskliga rättigheter och genus ingår i utbildningsplanen; specifikt förväntas studenten efter avslutade studier ha kunskaper och medvetenhet om mänskliga rättigheter och genus, och förväntas kunna

- redogöra för svenskt och internationellt regelverk för mänskliga rättigheter och förhållandet mellan dessa regelverk
- redogöra översiktligt för den etiska, politiska och juridiska grunden för mänskliga rättigheter
- förklara vad rätt till bästa möjliga hälsa innebär och förstå samband mellan rätt till hälsa, fungerande hälsosystem och folkhälsa
- förklara vad ett genusperspektiv innebär i vården
- diskutera vårdens bemötande av patienter och närstående, och analysera fall ur olika människorättsperspektiv, däribland genusperspektivet
- diskutera hur tillgången till mänskliga rättigheter påverkar människors hälsa, såväl för den enskilde patienten som för olika grupper i samhället
- tillämpa svenskt och internationellt regelverk om mänskliga rättigheter
- behandla alla patienter, anhöriga och medarbetare med samma respekt för deras lika värde och rättigheter oavsett kön, etnicitet, religion eller annan trosuppfattning, ev funktionshinder, sexuell läggning, könsöverskridande identitet och ålder.
- analysera det bemötande och den behandling en patient får ur ett människorättsperspektiv med hjälp av begreppen tillgänglighet, åtkomlighet, acceptabiblitet [sic] och kvalitet (availability, accessibility, acceptability, quality)

Så långt allt gott och väl; en text förhållandevis fri från politiska förtecken. När man precis har lämnat gymnasiet är måhända inte dessa frågor de som fått mest uppmärksamhet från den unga individ som tar ytterligare ett kliv in i vuxenlivet och påbörjar sin eftergymnasiala utbildning. I de fall de har uppmärksammats är det ofta ur ett kollektivistiskt allt-till-alla-perspektiv, sprunget ur en ofta förment välvilja. Naturligtvis skall inte denna passus i en ung människas mognad förringas; den växer ofta fram som en reaktion på upplevda orättvisor och visar på att någon sorts kognitiv process pågår där individen ämnar förhålla sig till sin omgivning utifrån subjektiva observationer.

Den pluralism av åsikter vårt samhälle uppvisar är oerhört positiv, och både bredden och styrkan visar att demokratin är levande och inte beredd att kuvas.

Genusdelen av vårt seminarium inleddes med att seminarieledaren proklamerade sitt politiska ställningstagande, såsom varande feminist från födseln. Här hade kanske många stannat till och reagerat på hur utestängande och normerande ett sådant uttryck är, men vi som tänker steget längre inser naturligtvis att detta måste ha varit en medveten provokation, med avsikt att väcka vårt vetenskapliga förhållningssätt och kritiska tänkande.

Att säga sig vara feminist är förvisso ett ställningstagande, ett uttryck för att man prenumererar på ett av många möjliga tankegods. Det är också lite si och så med det vetenskapliga underlaget för det feministiska åsiktspaketet, men åsikter behöver inte nödvändigtvis vara grundade i fakta, logiskt resonemang och vetenskap. Lämpligheten i att visa sin politiska ståndpunkt i en undervisningssituation är dock tveksam.

Vad jag gissar att vi skulle med emfas invända mot var nog tidpunkten för ställningstagandet, alltså att vederbörande (vederbörande är för övrigt ett ord som betyder samma sak som nyspråkets hen, fast utan den politiska konnotationen) redan vid födseln var övertygad i sin bevekelsegrund. Personen är disputerad, och således skolad i vetenskaplig metodik och hederlighet. En sund skepsis mot såväl egna som andras teorier är grundläggande, och att ständigt och outtröttligt betrakta sina teorier med kritisk blick och utsätta dem för prövningar är förutsättningen för god vetenskap. Detta popperska förhållningssätt genomsyrar rimligen inte bara hållningen till forskningen, utan även den egna åsiktsbildningen. Vi får som publik alltså förutsätta att vederbörande har genom livets faser granskat och genomlyst sin egen politiska väv, även om det hade varit önskvärt att detta explicit kungjordes. Vi kan inte förutsätta att alla av de dryga hundratalet närvarande studenterna besitter den kvicka kognitiva förmågan att i stunden komma till dessa slutsatser. Jag tror att vi alla hade varit betjänta av ett tydliggörande här, det är ju ändå i utbildningssyfte.

GP SDS Dagen

Reduktionerna och villfarelserna avlöste sedan varandra, med tydligt vinklade scenarior där kvinnor kämpar mot glastak och blir förtryckta av patriarkala maktstrukturer. När en student vände på situationen, vilket var fullt realistiskt att göra, och män var de förtryckta, de icke sedda, där kvinnor lyftes fram av kvinnor, i en vad med samma nyspråktermer skulle kunna beskrivas som en matriarkal könsmaktsordning, ville seminarieledaren raskt gå vidare. Här passade inte världsbilden längre, och kognitiv dissonans uppstod. När en annan student påpekade vikten av att stå upp för sig själv och andra, oaktat vilken könstillhörighet vederbörande har, förstärktes tydligt känslan av obehag hos seminarieledaren, som nog hellre vill att man skall tyst krypa in i sin offerkofta. Jag tyckte på det stora hela att studentkroppen andades sund eftertänksamhet och ifrågasättande av problematiserande genuskonstruktioner.

In på scenen kliver så nästa rabulist, och när vi då bjöds en exposé av målande bilder från Sydafrika ackompanjerade av skakande skildringar av de miljöer människor tvingas kalla vardag blev ju misandrin nästan totalt. Vi fick se bilder på lemlestade och massakrerade unga män vars omgivning präglas av gängvåld och utsatthet, för att sedan få beskrivet för oss det behjärtansvärda hjälparbete som utförs till förmån för unga flickors skolgång. Arbetet går ut på att importera hantverk från sydafrikanska kvinnor i Khayelitsha (Wikipedia) för att sälja dem här i Sverige, en verksamhet som är finansiellt uppbackad med stipendiepengar från Iris stipendiet [sic]. Stiftelsen bakom Irisstipendiet har som ändamål att stödja utbildning av ”framåtsträvande kvinnor”. Försäljningspengarna går sedan tillbaka till Sydafrika, och bekostar gymnasieutbildning för flickor. Hur detta rimmar med läkarprogrammets utbildningsmål att "behandla alla [...] med samma respekt för deras lika värde och rättigheter oavsett kön, [...]" lämnas som en övning för seminariedeltagaren, men jag gissar att det återigen handlar om att stimulera kritiskt tänkande. Seminarieledaren pekar faktiskt själv på att behovet kanske kan tyckas större för de unga männen, så att de kan slippa växa upp i en miljö där våld och utsatthet är legio. Så jag tvingas då göra tolkningen att eftersom medvetenheten finns där så är det en aktiv mansdiskriminering som försiggår här, i strid med principen att behandla alla människor lika.

Vidare på ämnet Sydafrika fick vi proklamerat att de minsann har "världens bästa författning", och nu väntar vi bara på att de skall leva upp till den. Återigen fick man ta på sig hatten för kritiskt tänkande. Att det skulle vara världens bästa låter som en subjektiv uppfattning, hur man än vrider och vänder på det. Dels beskriver författningen både negativa och positiva rättigheter, vilket i sig är en ideologisk vattendelare, och dels är den ju uppenbarligen inte särskilt mycket värd om staten inte lever upp till innehållet i författningen.

SR SvD SvD

Sammanfattningsvis kan man konstatera att både kursledningen och inbjudna föreläsare måste ha arbetat riktigt intensivt med jämställdhetsarbetet; de var nästan 100% jämställda sånär som på en man i kursledningen som fortfarande inte klivit åt sidan för att släppa fram en duktig kvinna.

SvD

Insulin

Insulin är ett endokrint peptidhormon, 51 aminosyror långt, som produceras i beta-celler i de langerhanska öarna i pancreas, dvs. bukspottkörteln. Det är denna lokation som också gett hormonet dess namn, latinets insula, som betyder ö.

Insöndring stimuleras vid födointag, som ett svar på förhöjda glukosnivåer i blodplasma. Insulin är ett anabolt hormon vars svar leder till sänkning av cirkulerande glukoskoncentration. Mekanismerna för hur detta sker skiljer sig åt beroende på vävnadstyp.

Insulin och levern
I levern, hepar, stimulerar insulin upptag av glukos från blodet dels genom att aktivera enzymet glukokinas som omvandlar glukos till glukos-6-fosfat, och dels genom att inaktivera enzymet glukos-6-fosfatas, som då inte kommer att omvandla glukos-6-fosfat tillbaka till glukos. Då våra celler bara har transportmekanismer för fritt glukos kommer det omvandlade glukos-6-fosfat inte att bidra till en glukos-gradient över cellmembranet, och mer glukos kommer att transporteras över membranet från blodet till cellens cytosol, där det kommer att låsas upp i glukos-6-fosfat under inflytande av glukokinas.
Insulin kommer också att stimulera syntesen av glukogen i levern, och hämma nedbrytningen av glukogen. Glukos uppbundet i glykogen ger ingen osmotisk verkan, till skillnad från fritt glukos i cytoplasman.
Utöver detta kommer även glykolysen stimuleras av insulin, och hämma glukoneogenes, genom indirekt stimulering av det för glykolysen hastighetsbegränsande enzymet fosfofruktokinas, samt direkt stimulering av det sista steget i glykolysen, omvandlingen från fosfoenolpyruvat (PEP) till pyruvat genom enzymet pyruvatkinas.
Den indirekta stimuleringen av fosfofruktokinas sker genom att direkt stimulera syntesen av fruktos-2,6-bisfosfat, som i sin tur dels stimulerar fosfofruktokinas-1 som leder oss vidare i glykolysen, och dels hämmar fruktos-1,6-bisfosfatas, vars hämning ger en hämning av glukoneogenes, alltså nybildning av glukos.
Utöver den direkta stimuleringen av pyrovatkinas har insulin även en inhiberande verkan på det omvända steget. Pyruvatkinas faciliterar glykolysen, dvs nedbrytningen av glukos till pyruvat, mer specifikt det sista steget; omvandling från fosfoenolpyruvat till pyruvat. Det första steget i glukoneogenesen, dvs bildningen av glukos från olika substrat, i det här fallet specifikt pyrovat, faciliteras av enzymen pyruvat karboxylas och fosfoenolpyruvat karboxykinas, med den intermediära metaboliten oxaloacetat, hämmas alltså av insulin.

Överskottsenergi från glykolysen, i form av acetyl-CoA, kommer att, genom insulinets aktivering av acetyl-CoA karboxylas, kommer att lagras in som fett i form av TAG, triacylglycerol, och samtidigt inhiberas nedbrytningen av fett genom att beta-oxidationen hämmas.

Sammanfattningsvis utövar alltså insulin effekten att minska intracellulärt fritt glukos, för att på så vis skapa en gradient över cellmembranet vilket ökar sannolikheten av glukos diffunderar från blodbanan in i cellen, med hjälp av den faciliterade membrantransporten, vilket ger än lägre plasmakoncentration glukos, alltså sänkt blodsockernivå.

Insulin och muskelvävnad
I skelettmuskler stimulerar insulin upptaget, dvs transporten över cellmembranet, av glukos, fosforyleringen av glukos till glukos-6-fosfat, omvandlingen till fruktos-1,6-bisfosfat enligt mekanismen som beskrivits ovan, samt inlagringen av glukos i glukogen.
Den viktigaste effekten av insulin på muskelceller är upptag av glukos och ökad glykolysaktivitet.

Insulin och diabetes
Diabetes mellitus, i folkmun ibland sockersjuka, är en sjukdom där blodsockerhalten, dvs mängden fritt cirkulerande glukos, är förhöjt. Sjukdomen delas upp i två typer, beroende av rollen insulin spelar.
Typ I karaktäriseras av en brist på insulin, på grund av en autoimmun reaktion mot de insulinproducerande beta-cellerna i pancreas. Denna typ kallades tidigare juvenil diabetes, eller ungdomsdiabetes.
Typ II är tillståndet när cellernas känslighet för insulin är nedsatt, där plasmanivåerna av insulin är normala eller förhöjda, men effekten uteblir eller blir lägre, med förhöjd blodsockerhalt som resultat. Förr gick denna typ under namnet åldersdiabetes. Denna typ kan efter lång tid leda till minskad insulinproduktion, där en förklaringsmodell är att beta-cellerna helt enkelt tröttas ut av det konstanta påslaget.