Yrket som ett kall

Läkare, sjuksköterskor, lärare, präster. Flera är de yrken som setts som ett kall genom historien. Detta har också i vissa fall setts som utgångspunkt vid lönesättning.

Idag förkastar man denna förnuftsvidriga tanke, och det på mycket goda grunder. Sjuksköterskor vågar öppet stå för att de vill göra karriär. De ser nyktert på sin yrke såsom varande ett kompetenskrävande, intressant och ansträngande arbete, med krav på kompensation därefter.

Att ett yrke ses som ett kall är en rest från en förlegad människosyn, först skapad i den lutheranska föreställningsvärlden. Martin Luther beskrev två typer av kall; den inre kallelsen som beskriver människans relation till Gud, och den yttre kallelsen som behandlar relationen till omvärlden. Från 1500-talet till 1900-talet hände nog inte så särdeles mycket på kallelse-området. 1910 bildas Svensk sjuksköterskeförening med syftet att samla kvalificerat utbildade kvinnor för att utveckla yrket. Olika sätt att beskriva kallelsen användes; diakonissans kristna kall, rödakorssköterskans humanitära kall eller sophiasysterns kristna, vårdande och moralhöjande kall. Gemensamt för dessa var att de strävade att beskriva typiskt kvinnliga egenskaper och förmågor, i syfte att göra arbetsmarknaden mer attraktiv för kvinnor. Det var alltså inte en del i en "patriarkal könsmaktsordning", utan snarare en del i kvinnans frigörelse från hemmet. Ändamålen helgar medlen? Liknande kallelse-beskrivningar, men med andra förtecken hittar man även hos journalister och ingenjörer.

Nu så här ett sekel senare lever denna syn på yrket i mångt och mycket kvar. Det är för en del människor upprörande och kränkande att höra unga människor på väg in i yrkeslivet ställa krav, att ägna sig åt åsiktsbildning, att utmana förhärskande synsätt. Men det är ju något så vansinnigt härligt att se människor leva för sin egen skull och för sina egna syften att det värmer mig ända in i själen. Jag gläds med de unga människor som vågar ställa krav och som lyckas rucka på de stelbenta kartellorganisationer som utgör enda arbetsgivaren på sjuksköterskornas arbetsmarknad. De som hittat sitt intresse i livet, som arbetsamt och flitigt utbildar sig och skaffar sig kompetens och kunskap för att i sin yrkesroll bli allt vad de kan bli. Inte skall man då skämmas och stå med mössan i hand när det är dags att bli produktiv och skapa värden för andra människor.

Problemet är arbetsmarknadens förutsättningar; jag har skrivit om dem förut. Vi behöver en friare marknad för vårdyrkena. Vi ser redan idag hur konkurrensen från Norge förändrar lönebildningen. Vi behöver arbetsgivare som har förmågan att ta tillvara duktiga sjuksköterskor och läkare. Vi behöver öka lönespridningen och vi måste våga säga att alla faktiskt inte är lika bra! Låt duktiga och produktiva människor få vara duktiga och produktiva, och låt de kompenseras för det.

Kan en modern läkare vara en polyhistor?

 På 600-talet före vår tideräkning levde den grekiske skalden Archilochos. Han lär ha myntat uttrycket

Räven kan många små saker, igelkotten bara en stor sak.

Sentensen låg till grund för Aisopos fabel Räven och Katten, där räven skryter inför katten om alla sina förmågor för att undkomma deras gemensamma fiende, hunden. Katten replikerar godmodigt att han besitter blott en styrka. Så kommer en flock hundar rusande över fältet, skällandes och morrandes. Katten flyr snabbt upp i ett träd och säger sedan till räven, att detta var hennes enda förmåga och framför samtidigt sin undran om vilken förmåga räven tänkte begagna sig av. Räven funderar länge och väl över vilken listighet som bäst skulle passa, och bäst som han sitter där och klurar kommer hundarna och sliter räven i stycken.

Aisopos nedtecknade även en fabel om Räven och Igelkotten, som inte alls har samma sensmoral, men som vänsterigelkotten Katrine Kielos så mammalievilset fabulerar och människoföraktande sorterar utifrån, fastän hon egentligen menar antingen Archilochos igelkott, eller Aisopos katt.

En man som förstod vikten av akademisk bildning var Erasmus av Rotterdam (som gav upphov till utbytesprogrammet (visst är det mysigt med alla dessa obskyra myndigheter) med samma namn). Under 1500-talet gav han ut en samling grekiska och latinska ordspråk; Adagia (från latinets adagium, "ordspråk"). Här återfinner vi från Archilochos:

Multa novit vulpes, verum echinus unum magnum

Vi spolar så fram ytterligare ett antal sekel. I mitten av förra århundradet skrev Isaiah Berlin en essä titulerad The Hedgehog and the Fox: An Essay on Tolstoy's View of History. Essän fick ett betydligt mer seriöst mottagande än Berlin räknat med. Andemeningen var precis som Archilochos uttryck; världens tänkare och författare är antingen igelkottar; som ser världen utifrån en enda definierande idé, eller rävar; som utifrån sin bredd i erfarenheter inte låter världen reduceras till blott en grundläggande tanke. Berlin använder detta synsätt för att sedan analysera Leo Tolstojs historiebeskrivning i Krig och fred.

Vi ser hur man genom historien gör en uppdelning i generalister och specialister. Jag vill rikta uppmärksamheten på en speciellt typ av generalister; inte dilettanten som blott doppar sin kunskapsveke i många kärl, utan renässansmänniskan som utmärker sig som specialist inom många vetenskaper och konster. Det hyllade universalgeniet, den månglärde, och här hittar vi exempel som Egyptens Imhotep, arketypen för renässansen Leonardo da Vinci, vår egen Carl von Linné eller varför inte den brittiske Thomas Young. Listan kan göras lång. De går alla under epitetet polyhistor, eller på engelska polymath.

Av någon anledning var polyhistorn ofta läkare. Läkaren har traditionellt i sin natur varit klyftig, nyfiken och väl beläst. För att begripa sin omvärld räcker det inte att studera ett ämne till det yttersta, man behöver integrera flera kunskapsområden för att se sambanden. Idag kallas detta att arbeta tvärvetenskapligt; förr var det legio att berika sitt liv med såväl vetenskaperna som konsten.

De senaste hundra åren har det skett en karriärisering av högre utbildning. Man lär sig för ett yrke, för ett förvärv. Man begränsar och gör smalare det ämne som behöver behärskas för att studenten skall bedömas mogen att ta sig an och utföra den uppgift samhället dikterat, som sedan skall resultera i en månatlig kompensation. Ju snabbare man kan komma bort från utbildningens fort och in i ekorrhjulet desto bättre. Det råder ett veritabelt kunskapsförakt i samhället, och det är mycket degenererande för mänskligheten.

Med risk för att tvingas äta upp mina ord, som så många före mig, vill jag även hävda att de lågt hängande kunskapsfrukterna i de stora vetenskaperna har plockats, och dagens forskning är oerhört specialiserad och konkurrensutsatt. Detta ger att en forskare måste fokuserat och målmedvetet gräva riktigt djupt ner i sitt ämne och inte för en sekund avvika från uppgiften. En divergens kan resultera i att någon annan hinner publicera resultaten, och många års arbete kan gå förlorat. Således tillåts inte tvärvetenskapliga deviationer; att vara universalgeni idag tarvar mer än för 500 år sedan.

Karriäriseringen och de lågt hängande frukterna försvårar för dagens läkare som begåvats med nyfikenheten att vilja upptäcka sin omvärld och ambitionen att förstå den. Att idag utvecklas till polyhistor, med breda expertkunskaper och kunskapsvidning inom flera fält är en krävande uppgift. Det kommer an på den blivande läkaren att själv bemäktiga sig den vitterhet som måste ligga till grund för vidare kunskapsberikning. En författare och litteraturvetare som ägnat mycken möda och kraft åt att bistå blivande läkare med både skrivarkurser och litteraturdiskussioner är Merete Mazzarella.

– Man blir inte en bättre människa av litteratur, inte heller mer empatisk. Det vet jag inte minst utifrån egna erfarenheter av kolleger bland litteraturvetare. Men genom att läsa och framför allt diskutera skönlitteratur breddas perspektiven, det ger möjlighet till ett friare sätt att tänka än vad naturvetenskapens objektiva sanningar ger, säger Merete Mazzarella.

Vi kommer under våren att få stifta närmare bekantskap med Merete Mazzarellas arbete i samband med ett litteraturseminarium. Seminariet är obligatoriskt, som allt annat i kursen, men det hindrar ju inte att momentet har ett inneboende värde. Det är dock min övertygelse att läkarens breddning inom filosofi, litteraturvetenskap och kulturhistoria, såväl som inom matematik och fysik bör komma inifrån. Jag har inga föreställningar om att ett enda litteraturseminarium kommer att ge en gedigen och solid grund; det handlar i så fall snarare mer om att väcka ett latent intresse.

Vi behöver inte fler obligatoriska tvärvetenskapliga inslag i utbildningen. Vad vi behöver är fler studenter med ett tvärvetenskapligt intresse.

Vidare läsning
The Last Days of the Polymath
The Golden Age of the Polymath

Inför teaterföreställningen Klädd i vitt

Vi kommer att ges förmånen att få gå på teater, på föreställningen Klädd i vitt. Detta moment är precis som alla andra i den aktuella kursen obligatoriskt. Att samtliga moment är obligatoriska ser jag som symptomatiskt för min uppfattning av kursen, nämligen till brädden fylld med kollektivistisk ideologi och "normkritiskt" genushets, tydligt utanför kursplanens mandat. Vi tvingas regelbundet att doppa våra oprövade svalungsvingar i denna kladdiga sörja för att med tiden, likt den långsamt kokade grodan, fullständigt indoktrineras i detta dunkla tankegods.

Det sorgliga och monologartade första seminariet föranledde mig att göra lite förhandsgranskning av ett av de moment som väntar oss, teatern Klädd i vitt, för att hitta en eventuell röd tråd, och om den månne utgör en väv av dels oskäliga och vetenskapsfrämmande genusvinklar och dels politiserande och ideologiserande av en kurs som i allra högsta grad borde förhålla sig neutral.

Redan i upplägget kan vi konstatera att det är lite si och så med jämställdheten, om man med jämställdhet avser könsfördelning, både i kursledningen och bland inbjudna deltagare. Fyra av fem i kursledningen är kvinnor, fem av fem externa deltagare är kvinnor, 90:10 alltså. Jag lägger egentligen inte alls någon värdering i fördelningen; jag förutsätter att meriterna fått styra tillsättningen. Men rätta mig om jag har fel, visst finns det en gruppering som skriker efter kvotering så fort det är mer än 50% män i något sammanhang (fast kanske inte riktigt alla sammanhang...)?

Jag vill här passa på att poängtera, och det med emfas, att jag är för jämställdhet, i betydelsen likhet i möjligheter. Varken för män eller kvinnor skall könet vara en begränsning i vad man vill företa sig. Ha dock i åtankte att likhet i möjligheter garanterar inte på något sätt likhet i utfall. Förvillelser som patriarkala könsmaktsordningar, osynliga strukturer samt glastak är däremot begrepp som vi å det snaraste bör förpassa till den vetenskapliga gödselstacken. Feminismen hade sin mycket viktiga roll i förra seklets begynnelse och framåt, men upphörde för några decennier sedan att verka för ökad jämställdhet.

Det här med att allting skall vara obligatoriskt; litar ni inte på att innehållet i sig lockar? Tvånget är kollektivismens verktyg, för att fostra befolkningen in i "rätt" åsikter. Det är så främmande för det samhälle vi menar är eftersträvansvärt. Är det den självupplevda föreställningen att dessa dogmer är av så stor vikt, att de inte går att tillgodogöra sig på något annat sätt än genom er åsiktsskola som gör att ni fjättrar oss vid detta proverbiala Ekibastuz? Varför ses vi mogna ansvaret att själva avgöra hur vi bäst lär oss om hur människokroppen fungerar, men när det kommer till mänskliga rättigheter behövs det plötsligt en orwelliansk политический руководитель? Visst luktar det lite unket?

Nåväl, vad står att finna om Klädd i vitt, vilka förväntningar skall vi bygga, vilka fördomar skall vi odla och nära? Pjäsen är skriven av en patientvägledare på Karolinska, och kommer att framföras av två kvinnor med tydliga genus- och regnbågsfokus. Det har dramatiserats om incestuösa, samkönade relationer "som får [...] Brokeback Mountain [att framstå som] subtil", om (manliga?) "härskartekniker" och "maktspel och machomaner". Men om man skall utöka med fler dimensioner träder en något djupare bild fram, med såväl funktionshinder-, invandrar- och religionsteman i repertoaren. Jag ser fram emot föreställningen, som trots efterforskningar fortfarande delvis är höljd i mystisk dimma för mig. Det här kan antingen bli spännande och genuint utmanande, eller så faller man in i invanda "normbrytande" mönster.

Pro tip: Vill man väcka uppseende idag sker det lättast genom att porträttera "vita, heterosexuella män"; då kan man lita på att genusreaktionerna kommer haglande. Normkritik är inte radikalt eller ens kontroversiellt längre; det enda som finns kvar är irritationen över de ängsliga normbrytarnas aggressiva ovilja att acceptera andra åsikter än sina egna. I sådana här sammanhang blir det ju heller sällan något annat än en tävling om vem som tydligast kan nicka instämmande och vem som är mest politiskt korrekt i sitt förfasande över avvikande åsikter. Möjligen kommer det att förekomma kritiska viskningar i publiken, en illa dold subtilitet som sällskapet postumt kan förfasas över i sin iver att bryta normer.

Vi får väl se hur utfallet blir. Jag ställer här upp ett diorama av fördomar som jag låter utgöra min förväntan på vad som komma skall. Snälla, överraska mig, låt mig ha fel!

P1 Tendens

Läkarens etik är inte utan kontrovers

Sveriges läkarförbund är den enskilt största fackliga organisationen för läkare i Sverige; drygt 85% av läkarna är anslutna. Utöver de lagar, förordningar och föreskrifter som juridiskt reglerar läkarens yrkesutövning har Läkarförbundet publicerat en uppsättning etiska regler som den som blir medlem i Läkarförbundet skall följa.

En del av reglerna är självklara, men det är ändå positivt att de kommer på pränt. De flesta av reglerna är också neutrala eller möjligen humanistiskt vinklade; de flesta reglerna är inte alls kontroversiella.

Oftast ger de etiska reglerna inte någon större anledning att reflektera; de bygger på allmänmänskliga principer. Kort sagt skall man göra så gott man kan, försöka behandla patienterna så väl det går, behandla alla människor lika, respektera patienter och kollegor samt vara objektiv och saklig. För de allra flesta läkare går det nog att genomgå ett helt yrkesliv utan att friktion med de etiska reglerna uppstår.

Men det är ju inte därför man har etiska regler. Reglerna är ju till för att ha en genomtänkt utgångspunkt de gånger det uppstår ett dilemma. Reglerna skall då ge en färdriktning, en fingervisning om hur man skall agera, hur man skall handla.

Alla människor har också en mer eller mindre väl genomarbetad personlig etik, en mall för ens eget personliga handlande. Läkarförbundet tillhandahåller ett ramverk för yrkesetik. Mellan dessa kan också uppstå konflikter, och när dessa konflikter manifesteras i yrkesutövningen kan det vara bra att ha båda ramverken väl formulerade.

Jag vill rikta diskursen åt två i det närmaste diametrala riktningar med Läkarförbundets etiska regler som utgångspunkt.

Först vill jag resonera lite omkring regel #19:

Läkaren ska avhålla sig från påträngande marknadsföring och från att på annat olämpligt sätt fästa uppmärksamhet på sin person och läkargärning.

Denna regel uppfattas nog av många både som kontroversiell och otydlig. Den är till och med så otydlig att Läkarförbundet har valt att utveckla regeln till en hel uppsättning marknadsföringsrelaterade regler, och det är väl här det riktigt kontroversiella kommer in. Läkare får marknadsföra sin verksamhet, men inte sig själva. De får identifiera sin status endast såsom varande legitimerad samt innehavande specialistkompetens. Akademisk titel får endast användas när det är relevant för det marknadsförda området. Ej heller får läkaren framställa sig som skickligare än kollegor.

Det här kan och bör ses som både begränsande och verklighetsfrånvänt. Att någon skall förväntas tro på att så fort en läkare är utbildad så besitter den personen exakt samma kompetens, kunskap, färdighet och erfarenhet som alla andra läkare är ju helt befängt. Varför skall läkaren förväntas leva i en socialistutopisk fantasivärld, där alla är exakt samma och lika? Självklart är läkare människor, varken mer eller mindre, och precis som alla andra människor finns naturligtvis ett spektrum av produktivitet och kompetens inom ett expertområde. Det är min bestämda uppfattning att detta är en förlegad, unken och människofrämmande syn på både etiken och läkaren. Den naturliga variation som förekommer inom alla andra grupperingar av människor går ju inte om intet så fort urvalskriteriet är läkare. Självklart är det svårt att objektivt visa att en läkare är bättre än någon annan, men att explicit och med berått mod mångla ut en lögn till både en hel yrkeskår och en allmänhet som troligtvis förstår bättre framstår som väl magstarkt.

Incitamentet att ständigt bli bättre på det man gör är att det skall belönas på något sätt, om det så är i kompensation för ett utfört arbete, en uppskattning hos medmänniskor, en inre tillfredsställelse eller vad det nu än må vara för utövaren. Oavsett vad belöningen är, så kommer det inte an på vare sig mig eller en fackförening att bestämma över andra människors drivkraft.

SvD

Det andra jag vill doppa tårna i, och här förstår jag att det blir en smula kontroversiellt, är läkares ideologiska uppfattning visavi läkarens yrkesgärning. Det här blir ett resonemang i periferin av regel #7:

Läkaren ska aldrig frångå principen om människors lika värde och aldrig utsätta en patient för diskriminerande behandling eller bemötande.

Regeln som sådan är ingenting att ifrågasätta, den är självklar så det förslår. Det man möjligen kan ifrågasätta är varför den kommer först på sjunde plats och inte tidigare. Dessutom är den ju redan reglerad i lagen, så lite grand överflödig i regelverket är den ju också. Lagen är juridiskt överordnad de etiska reglerna, även om vissa representanter för Läkarförbundet kanske hävdar att de etiska reglerna är moraliskt överordnade. Någon annan tolkning kan man ju inte göra eftersom regeln om icke-diskriminering nämns i det etiska ramverket.

Men nu är det ju så förslaget ordnat i åsiktsfrihetens Sverige att vi inte har något ideologitest, varken i grundskolan, i antagningen till läkarprogrammet eller någonstans i samhället i övrigt. Vi kallar det demokrati, och det innebär att vi skiter högaktningsfullt i vad någon tycker, vi är mer bekymrade över hur man faktiskt agerar. Yttrandefrihet är stort, och den är förutsättningen för vår parlamentariska demokrati. Även om man tycker "fel" så har man en grundlagsskyddad rättighet att göra det. Det innebär att vi tillåter att människor härbärgerar subversiva och demokratifrämmande tankegods som nazism, kommunism, fascism, anarkism eller religiös fanatism. Vi tillåter däremot inte att någon våldför sig på andra människor eller andras egendom.

Men kan vi tillåta människor med åsikter utanför mittfåran att utöva läkaryrket? Ja, det förutsätter ju att vi först tar reda på vad människor tycker, och det låter en smula odemokratiskt. Den vakne läsaren reagerar här kvickt och säger "Men om de själva ger uttryck för sina åsikter, då kan vi väl?". Är det någon större skillnad i sak, hur man varseblir någons uppfattning? Jag vill fortfarande mena att det endast är personens handlingar vi kan reglera, och åtskillnad på människor baserat på deras identitet, exempelvis könstillhörighet, etnicitet, trosuppfattning, sexuell preferens, social eller politisk hemvist, det skall läkaren hålla sig för god för. Fast det gäller naturligtvis alla andra också.

Arb AB

SvD GP AL

Psykisk ohälsa hos barn inducerad av klimatalarmism

Det börjar dra ihop sig till Earth Hour 2012. På lördag, den 31/3, klockan 20:30 skall man aggressivt och resolut släcka ner allt artificiellt ljus man kan hitta, för att på så sätt manifestera sitt hat mot allt vad mänskligheten står för, och stilla sitt klimatsamvete. På nyspråk kallar vi det att vara klimatsmart.

Vår vackra planet snurrar ensam och stilla i världsalltet med sina kosmiska grannar på behörigt avstånd, och här på ytan manifesterar sig biologin i all sin prakt och mångfald i både djur och växter. Alla förutsättningar i perfekt harmoni; precis rätt mängd ljus, precis rätt temperatur, precis rätt kemiska processer och strukturer för att tillgodose biologiskt kolbaserat liv i den form vi känner den. Den matematiskt lagde har säkert roat sig med att studera sannolikheten för liv på andra platser i universum, och kemisten har säkert spekulerat i hur en icke-kolbaserad livsmiljö skulle te sig. Men man behöver ju inte vara naturvetenskapligt lagd för att uppskatta den skönhet vår planet bjuder oss.

Den kognitiva förmåga som vi människor faktiskt är unikt utrustade med är vår möjlighet att integrera perception, det konkreta vi kan uppfatta med våra sinnen, och konception, det abstrakta tänkandet. Det är också här moralen uppstår. Med olika moraliska måttstockar, men alltid med vår förmåga att tänka abstrakt har vi utvecklat både vår kunskap om vår omvärld, och hur vi kan manipulera vår omvärld för att bättre passa oss, och på så sätt skapa välstånd för oss själva. Vi har investerat arbete i vår natur för att skapa en större grad av ordning. Vi tar tillvara på det naturen producerar, och njuter av både naturen själv och av det vi med hjälp av naturen kan producera. Att leva i vår natur skall inte vara belagt med skuld. Vi är en del av naturen, och vår verkan på naturen är naturlig.

Om vi slutar att vara människor, om vi slutar integrera vår perception med vår konception, om vi hämmar våra naturliga beteenden så till den milda grad att livet inte längre är värt att leva, vad är då vunnet? Vi har bara en planet, låt oss njuta av den, låt oss ingå som en del i naturen. Självklart skall vi bruka vår planet med omsorg och ansvar, men att skambelägga livet är bara ett uttryck för hat för människan och förnuftet.

Och det är just precis vad Earth Hour handlar om. Att skrämma människan, att hindra henne från att leva sitt liv till fullo. Att få henne att känna skam över att vara människa. Att få henne att tro att hon inte har rätt att existera som den i naturen fullt integrerade varelse hon är.

Låt mig beskriva det vi förväntas släcka på lördag. Vårt artificiella ljus skapades tills nyligen av glödtrådslampor, som genom att elektroner leds genom ett motstånd omvandlar den elektriska energin till ljus och värme, genom så kallad svartkroppsstrålning. Ljus och värme är samma sak, fast ändå olika. Båda är elektromagnetisk strålning, som består av dels en elektrisk och dels en magnetisk komponent. Elektriciteten som leds genom glödtråden kommer från två hål i väggen, men för att komma dit måste den ledas dit av kraftledningar. I andra änden av kraftledningen finns ett kraftverk och i Sverige är kraftverket troligtvis antingen ett vattenkraftverk eller ett kärnkraftverk. Vattenkraftverket omvandlar den potentiella energin i det i vattenmagasinet lagrade vattnet, som tillåts falla genom en turbin, som fås att rotera för att på så sätt omvandla den potentiella energin till elektrisk energi. I fallet med kärnkraftverket sker ett kontrollerat sönderfall av radioaktiva grundämnen, och den resulterande rörelse- och värmeenergin värmer vatten som också här driver en turbin, en ångturbin, som omvandlar värmeenergi till elektrisk energi.
Idag får vi knappt använda glödtrådslampor, så vi är hänvisade till lågenergilampor; vilket oftast betyder fluorescerande lampor, alltså lysrör. De lyser genom att ström leds genom en medium bestående av en inert gas, och den elektriska energin får kvicksilver att gå över i gasform. Den joniserade gasen kommer när den går från en högenergetiskt tillstånd till ett lägre avge elektromagnetisk strålning. Precis som för glödtrådslampor är en del av den elektromagnetiska strålningen i det ultravioletta spektrumet, som är osynligt för det mänskliga ögat. I lågenergilampor utnyttjas fluorescens, alltså att det ultravioletta ljuset absorberas av fosfor på lampans insida, för att sedan avges med lägre energi, alltså elektromagnetisk strålning i det synliga vågspektrumet. Mindre energi krävs för att producera samma mängd ljus.

Låter det som magi? Nej, vi kan glädjas åt mänsklighetens samlade kunskap, frukten av människors arbete med att upptäcka vår natur och deras försök att beskriva den. Så uppträder nämligen människan när vi låter henne vara människa; det ligger i hennes natur.

Att släcka lampan är att släcka människan. Fundera gärna på hur du kan hushålla med dina resurser. Köp gärna ekologiskt och närproducerat, för att det är det förnuftiga att göra; högre kvalitet med effektivare kapitalanvändning. Odla något ätbart, för att det är oerhört tillfredställande att både lära sig något nytt och att få skörda frukten av ditt eget arbete, bokstavligt talat! Ställ bilen och ta cykeln när du skall förflytta dig korta sträckor; det kostar mindre och motionen gör ditt hjärta gott. Känn dock för allt i världen inte skam över att du har förmånen att få leva. Fyll inte din tid med må dåligt och att fundera över hur du kan ta mindre plats och vara mindre i vägen.

Vi har strömningar i samhället som vill tvinga människor att förneka sin natur, och vägen för att släcka människan går ofta genom våra barn. På dagis och i skolor lär sig barnen att släcka lamporna på lördag, för annars går jorden under. Hela ansvaret läggs på dessa naiva individer som fortfarande är oförmögna att balansera sin intryck och tänka kritiskt. På lördag kväll kommer dessa barn sitta oroliga i mörkret och ängsla sig över undergången och för sin inre syn kommer de att se apokalypsens fyra ryttare, med fimbulvinterns bistra vindar svepandes runt knuten. Är det verkligen den miljön vi vill skapa för våra barn? Skall de inte fyllas med framtidstro och en obeveklig hoppfullhet inför allt vad livet kan vara?

"Sju av tio barn oroar sig för klimatförändringarna" Världens chans, Trygg Hansa, 2012
Frihetsportalen