Hippocampus och minne

Hippocampus är en väl beskriven anatomisk och funktionell struktur i den mänskliga hjärnan. Den är en del av det limbiska systemet, och har visat sig särdeles viktigt när det kommer till inlagring och framkallande av deklarativa minnen, alltså minnen för händelser och fakta.

Hippocampus är en bilateral sjöhästformad struktur i hjärnan. 

En viktig beskrivning som gjorde att man kunde konstatera hippocampus roll var den av patient HM, Henry Molaison. Vid 27 års ålder skar man bort hippocampus på båda sidor hos HM för att behandla vederbörandes epilepsi. Även om operationen var en framgång, med avseende på epilepsiattackerna, uppkom den synnerligt olyckliga bieffekten att HM inte kunde skapa nya deklarativa minnen; han drabbades av anterograd amnesi.

Cornalsnitt av hjärnan, den hippocampala formationen färgmarkerad.

Andra typer av hippocampusskador, såsom stroke som drabbar mediala temporalloben eller hippocampal skleros, har också visat sig vara associerat med nedsatt förmåga med avseende på deklarativa minnen.

Den rulltårtsformade hippocampala formationen uppförstorad. Här patientens vänstra, motsvarande höger i coronalsnittet ovan. CA: Cornu Ammonis; DG: Gyrus dentatus; EC: Entorinala kortex

De kliniska aspekterna av hippocampal skada undersöktes först bland patienter med minnesnedsättningar, som individer med Alzheimers, epilepsi eller bara normalt åldrande. På senare år har man även uppmärksammat hippocampal dysfunktion även hos patienter med psykiatriska nedsättningar, som depression, posttraumatiskt stresssyndrom, drogmissbruk och schizofreni.

Konjunktiv minnesbildning

En konjunktion förenar två händelser med den logiska operatorn AND (&, ∧), vilket alltså innebär att för att utrycket (A ∧ B∧ C) skall vara sant så måste både A, B och C var för sig vara sanna.

Konjunktionen av A, B och C representerat i ett Venndiagram.

Den hippocampala strukturen är viktig för deklarativa minnen, men inte för andra typer av minnen, som motoriskt procedurminne, klassisk betingning eller habituering.
Hippocampus ansvarar för

• Snabb ihopkoppling av indata från flera kortikala områden (konjunktiv kodning), där de ingående delarna utgör sinnesintrycken av en händelse, och som integreras till ett flexibelt och adresserbart minne.
• Återkallande av tidigare inlärda indatamönster, där konjunktiva representationer kan tillåta associativ igenkänning, slutledning eller hågkomst av händelse genom mönsterkomplettering, som kan resultera i återkallandet av en utökad representation utifrån partiell indata.

Anatomin hos hippocampus kompletterar dess funktion.

Kortikala intryck konvergerar i entorinala kortex för att integreras till en konjunktiv representation i hippocampus.

Signalvägar i hippocampus

Den mediala temporalloben består av hippocampus; cornu ammonis 1-3 (CA1-3) som fått sitt namn från hornen på den egyptiske guden Ammon som hade en vädurs huvud, gyrus dentatus eller tandvindlingen samt subiculum eller hippocampusstödet, och de omgivande strukturerna peririnala, parahippocampala och entorinala kortex. Strukturerna är både hierarkiskt och topografiskt ordnade. Hippocampus är en konvergenszon, där projektioner från både enkla och polymodala kortexområden strålar samman. Specifikt projicerar polymodala kortexområden till peririnala och parahippocampala kortex, som i sin tur projicerar till entorinala kortex.
De primära projektionerna till hippocampus kommer från entorinala kortex, dels genom tractus perforans till gyrus dentatus, och dels genom direkta projektioner till understrukturerna CA3 och CA1. Tractus perforans är den första synapsen i hippocampus i huvudsak enkelriktade trisynaptiska kretslopp; entorinala kortex till gyrus dentatus till CA3 till CA1. Det är genom detta hierarkiskt organiserade system som information från neokortex konvergerar i hippocampus, där det snabbt bildar en konjunktiv representation, alltså en flexibel representation som fångar flera samtidiga sinnesintryck som utgör en händelse.
Även om varje anatomisk del i hierarkin troligtvis spelar en unik roll i informationshanteringen utgör deras samlade interaktioner och beräkningar basen för deklarativt minne.
Inom hippocampus utgörs stratum pyramidalis av glutamaterga exciterande neuron, och i det polymorfa lagret i gyrus dentatus ligger de inhiberande GABAerga interneuronen, som modulerar de pyramidala cellerna. De glutamaterga projektionerna inom hippocampus har låg aktionspotentialtröskel vilket ger strukturen en hög kapacitet för plasticitet, vilket är en fördel för inlärning och minnesfunktioner. CA3 har ett omfattande nätverk av återkopplande kolaterala projektioner; kopplingar som tros vara viktiga för konjunktiv kodning och mönsterkomplettering, centrala för deklarativa minnet. Dessutom verkar gyrus dentatus och i viss mån CA3 spela en fundamental roll för att mediera mönsterseparering, där nya händelser som liknar, men som inte är samma som, tidigare händelser etableras som unika (mönsterseparerade) hippocampala representationer.

Konjunktiv kodning

I de tidiga stadierna av händelsebearbetning ger extern sensorik och intern kognition upphov till flera neokortikala representationer som kodar för en händelse. De specifika neokortikala strukturer som rekryteras under händelsebearbetning beror på händelsens natur och graden av uppmärksamhet. Utdata från dessa neokortikala regioner projicerar till mediala temporalloben, för att till slut konvergera i hippocampus. Där skapas snabbt ett konjunktivt spår som fångar relationerna mellan händelseegenskaperna. Denna signalbehandling kräver konvergenta funktioner mellan neokortikala och frontoparietala nätverk å ena sidan, och regioner i mediala temporalloben å andra sidan.
Per definition behövs icke-repetitiv inlärning till episodminnet, vilket låter en organism återkalla detaljer av tidigare händelser. Konjunktiv kodning tros bero på de omfattande kolaterala kopplingarna inom CA3, vilka utgör en kraftfull autoassociativ inlärningsmekanism som tillåter snabb sammankoppling av samtida sensoriska stimuli distribuerat över flera neuron i CA3. Stöd för detta finns i att försöksdjur utan fungerande NMDA-receptor i CA3 har betydande inlärningssvårigheter vad gäller händelser som kräver snabb sammankoppling av relaterade, eller konjunktiva, delhändelser.
Hos människor har förståelse för funktioner i mediala temporalloben fåtts genom att studera strukturerna med fMRI och relatera neurala svar som utlösts av händelser. Exempelvis sker kodningsaktivering som svar på ny stimuli i hippocampus och omgivande peririnal, parahippocampal och entorinal kortex. Dessutom beror senare särskiljning mellan ny och tidigare upplevd stimuli åtminstone delvis på styrkan av den kodade minnet, som varierar och verkar bero på den subjektiva upplevelsen av hur bekant stimulansen är.

Mönsterkomplettering och mönsterseparering

Hippocampus-beroende konjunktiva representationer av en händelse tros koda för separata delar av en händelse, så att sammansättningen av elementen bevaras, och så att de organiseras i relation till varandra. Specifikt tilllåter den separerade kodningen av händelser att en händelse återkallas utifrån partiell indata (mönsterkomplettering), en process som tros lyda under minnesåterkallandet. Hippocampus verkar stödja bildandet och återkallande av relationer mellan delar av händelser, mer än minne för enskilda delar i sig.
Vid återkallandet av ett minne, verkar den konjunktiv representationen tillåta associativ igenkänning, dvs sammankopplandet av två stimuli som förekommit samtidigt tidigare; slutledning, dvs koppla ihop A med C för att båda tidigare har förekommit tillsammans med B tidigare; och hågkomst av händelse, dvs källminne, genom mekanismer för mönsterkomplettering som resulterar i hämtningen av en utökad representation från partiell indata. Mönsterkomplettering kan bero på mekanismer i CA3, CA1 och subiculum och på deras interaktioner. Mönsterkomplettering i CA3 tros utlösas av indata från entorinala kortex, genom att om dessa indata är tillräckligt lika delar av tidigare inkodade händelser kommer de att aktivera ett lagrat konjunktivt mönster.
Mönsterkomplettering kan ses som ett föredraget läge i hippocampus på grund av tidigare händelseinlagring. En utmaning för ett effektivt minnessystem är att dels kunna mönsterkomplettera när indata faktiskt är en del av en tidigare händelse, och dels kunna etablera ett ny minnesrepresentation när indata är lik, men inte samma som, en tidigare händelse. Eftersom entorinala kortex projicerar både till gyrus dentatus och CA3 tror man att gyrus dentatus möjliggör den senare, kritiska funktionen, mönsterseparering av liknande händelser, så att representationerna i CA3 är distinkta. Arkitekturen i gyrus dentatus såväl som dess projektioner till CA3 verkar väl lämpade utifrån beräkningsprinciper för att stödja mönsterseparering.

Offentligt finansierad hälso- och sjukvård är i grunden omoralisk

Vi har i Sverige socialiserad hälso- och sjukvård. I stort all vård som produceras finansieras av skattemedel. De senaste åren har det bland politiker, särskilt borgerliga men även på vänsterkanten, varit på modet att öka antalet producenter av vård, men finansieringen är oförändrad; det är staten som skall stå för notan.

L'état c'est moi. Ja, staten är när det handlar om styrning varken du eller jag. Illusionen av demokrati borde ju egentligen fullständigt raserats, även om sprickorna var synliga innan, när Knapptryckarkompaniet, rapport från Sveriges Riksdag gavs ut, men uppenbarligen är så inte fallet. Att låta vårdproduktionen fördelas på flera utförare är naturligtvis av godo. Valfriheten innebär ökad frihet för såväl vårdpersonal som patienter, och ökad frihet har ett inneboende gott i sig. Men det är inte du och jag som bestämmer hur våra, med statens våldsmonopol i bakgrunden, indrivna skattepengar skall fördelas. Den uppgiften vilar på åtta partier i Sveriges lagstiftande församling, och alltså enligt Anne-Marie Pålsson på åtta partiledningar, och inte 349 oberoende riksdagsledamöter. Så länga åtta partiledningar envisas med att anse sig vara bättre på att bestämma hur andra människors pengar skall spenderas så kommer vår hälso- och sjukvård inte bara vara ineffektiv och orättvis, den kommer också att vila på omoralens grund.

De flesta människor lever i tron att offentligt finansierad hälso- och sjukvård är ädelt och gott. En del av dessa tror att tanken är god, men att köer, missförhållanden och vårdpersonal som går på knäna är olyckliga omständigheter som inte beror på systemet i sig.

Vi har juridiskt fastställt att nästan alla som uppehåller sig i landet har också rätt till hälso- och sjukvård; vi har rätt till vård. Rätten till vård är en positiv rättighet, en välfärdsrättighet som innebär att andra människor är skyldiga att tillhandahålla eller försaka något för att uppfylla din rättighet. En sådan rättighet skall inte förväxlas med frihetliga rättigheter, såsom rätten till liv och rätten till egendom. Dessa rättigheter ger dig endast en rätt att agera, exempelvis agera för att upprätthålla ditt eget liv. De skyldigheter som läggs på andra är endast att de inte har rätt att hindra dig, såvida du inte inkräktar på deras samma rättigheter. Rätten till liv innebär inte en skyldighet för andra att agera för att upprätthålla ditt liv; andra behöver inte se till att du har tak över huvudet eller mat på bordet. Däremot kan de självklart frivilligt erbjuda dig sin hjälp, och du har likväl rätt att avböja hjälpen.

Ett problem med rätten till vård är att vård inte uppstår ur tomma intet. Produktion av vård har en kostnad; vårdpersonal skall ge av sin tid och ansträngning i utbyte mot lön, lokalutrymme skall upplåtas till hyra eller kapitalkostnad, läkemedel skall genom forskning tas fram och medicinteknisk utrustning skall genom ingenjörskunskap skapas. Allt detta kostnader, och den som betalar är staten. Men vi har redan konstaterat att staten har inga egna pengar; staten får ju sina inkomster genom att med tvång konfiskera delar av resultatet av det arbete som enskilda människor utför. Så har man kränkt rätten till livet och man har kränkt rätten till egendom för de människor som agerat för att upprätthålla sitt eget liv, och som agerat för att erhålla mat och husrum genom eget arbete och frivilligt utbyte med andra. Att behöva ge upp delar av det man tjänat genom arbete, ofrivilligt, under tvång, kan inte vara något annat än stöld.

Detta var precis vad man gjorde i Sovjetunionen, där människor tvingades arbeta i statliga jordbruk som skulle producera mat till alla. De som arbetade fick inte behålla frukten av sitt eget arbete, de arbetade för någon annans skull. Resultatet blev också mycket riktigt katastrofalt; brist på mat och svält som följd. Socialism fungerar inte i praktiken, och det är en mycket omoralisk tanke i teorin.

Hälso- och sjukvård är inte ett specialfall, det är inte ett unikt område där socialism är moraliskt och fungerar. Om staten skulle deklarera rätten till mat, rätten till semesterresor eller rätten till hårfrisering, skulle dessa likafullt vara omoraliska. Inte en rättighet som ger dig friheten att själv förtjäna genom arbete eller frivillig byteshandel, utan formulerad som ett krav på andra att uppfylla åt dig, utan ansträngning eller kostnad för dig.

Låt oss leka med tanken att riksdagen lagstiftar om rätten till semesterresa. Man föds således med en moralisk rätt att resa iväg på semester, betald av en kärleksfull stat, åt alla som vill eller behöver.

Semesterresor är gratis, med en liten egenavgift på hundra kronor, så en del åker iväg till nya spännande resmål varje månad. Staten betalar mer och mer pengar, och resebyråerna gör stora vinster. En del börjar göra regelbundna långresor till fjärran resmål, andra åker till nya platser varje vecka. Nya resebyråer etableras i rasande takt; guldruschen i branschen lockar allehanda lycksökare, och den faktiska kostnaden per resa går upp; det är ju ändå staten som betalar. Alla resmål inkluderar vid det här laget mat och dryck i semesterresan; det är ju ändå staten som betalar. Statens utgiftsbudget växer bortom all kontroll, och finansdepartementet går i taket. Det är hög tid att reglera vem som får driva resebyrå, och vilka resor som skall erbjudas, resornas längd, hur ofta man får resa, och så vidare. Statens budget tillåter nu endast tredagarsresor inom landet, max två gånger per år. Statens byråkrater får nu massor att göra; alla nya regleringar måste naturligtvis kontrolleras så att de efterlevs. Ett semesterreseråd inrättas för att se till att alla resor som erbjuds är likvärdiga, inte för bra, inte för dåliga, utan precis lagom, och en semesterresestyrelse skapas för att se till att alla resebyråer tillhandahåller resor enligt normen. Utanför resebyråerna köar nu medborgarna för att få ta del av sin lagstadgade rätt att resa på tältsemester till grannkommunen ett par dagar, drömmandes om svunna dagar när allt på något vis var så mycket bättre...

Ovanstående är naturligtvis en smula raljant, men låt det illustrera hur vår offentliga hälso- och sjukvård är uppbyggd, och jag tror du finner likheter som är både upplysande och skrämmande.

Vän av ordning invänder kanske här och hävdar att utan att staten betalar för hälso- och sjukvård kommer människor inte att ha råd att gå till doktorn. Jag menar att det har de visst, för staten har inga egna pengar. Staten tar medborgarnas pengar i anspråk under hot om våld, och fördelar enligt förment välvilja. De allra flesta skattebetalare är medelklass, och tjänar som folk gör mest (per definition). De med de allra högsta inkomsterna är i minoritet, och deras bidrag till statens kassa är inte avgörande, trots Sveriges i internationell jämförelse låga ginikoefficient. Det är alltså de med låga eller normala inkomster som bidrar mest till den socialiserade hälso- och sjukvården, under premissen att låg- och normalinkomsttagare inte har råd att betala själva, och staten måste gå in och hjälpa. Om medborgarna i ett land verkligen inte skulle ha råd, skulle heller inte staten ha råd.

Slutlig skatt för personer fyllda 20 år, fördelat enligt taxerad förvärvsinkomst. Källa: scb.se

Notera att många i gruppen 20-29 studerar med studiemedel och har således disponibel inkomst men betalar inte inkomstskatt i någon större utsträckning. Värt att lägga på minnet är också att den åldersgrupp som nyttjar hälso- och sjukvård mest, i kostnad räknat, är de som fyllt 70. De är ofta multisjuka och nyttjar fler vårddygn än genomsnittet.

Genom individuella försäkringar och ökat individuellt sparande, som möjliggörs genom motsvarande sänkning av skatteuttaget, kan var och en själv avgöra hur mycket pengar man vill lägga på vård, semesterresor, bostad, mat eller hos frisören, och i vilket skede av livet man vill spendera sina slantar.

Återigen träder vän av ordning fram och beklagar sig över att det faktiskt finns människor som inte har råd med vård, trots den sänkta skatten, och trots de sänkta produktionskostnaderna som den ökade konkurrensen ger. Naturligtvis är det så, men man skall komma ihåg att denna grupp är med nödvändighet liten i ett fritt och demokratiskt land. Om gruppen vore stor skulle landet vara bankrutt, och offentligt finansierad vård skulle då inte komma på fråga alls. För denna grupp står att lita på välgörenhet, alltså välviljan hos läkare och sjuksköterskor och bättre bemedlade invånare. Inte en rätt till andras liv och egendom, utan andra människors frivilliga engagemang. Vårt land har en rik historia av välgörenhetsarbete, såväl genom kyrkans försorg som mer sekulära och opolitiska organisationer.

Det höjs ibland röster mot välgörenhet, som vore det såväl en skam som en skandal att behöva lita på andra människor välvilja. Denna oförblommerade misantropi, detta förakt för enskilda människors val att frivilligt hjälpa sina medmänniskor, det är det som är ovärdigt ett civiliserat samhälle. För vad är väl offentligt finansierad hälso- och sjukvård om inte illa dold välgörenhet, utan den så viktiga frivilliga komponenten? Man utrotar inte välgörenhet genom att ge den ett annat namn. Personen som ges vård utan krav på motprestation tar fortfarande emot välgörenhet, oavsett om politiker eller aktivister väljer att istället kalla det en rättighet. Staten tar bort den viktiga sociala delen i människans natur, en vilja att bistå sina bröder och systrar när nöden gör sig påmind, genom att öka avståndet människor emellan. Genom hot om våld beslagtar staten invånarnas pengar, och fördelar dem enligt godtycke, vilket göder invånarnas förakt, och kväver den inneboende känslan hos alla människor av att vilja göra gott.

För när skattmasen gjort sitt, konstaterar även den skattskyldige i gemen att han minsann också gjort sitt.

Medicinsk expertokrati - vem vet bäst?

Svensk sjukvård präglas av ett politiskt herravälde med ständigt utvidgad kontroll av vårdfunktionen, och en ständigt förfinad socialorganisatorisk förvaltning av människor och deras liv. Svensk sjukvård är en expertokrati.

 
På toppen sitter politiker och tekniskt sakkunniga i olika forum; riksdagen som lagstiftande församling med sina idéer om hur man bäst kan styra medborgarna med olika dekret och förbud, socialstyrelsen som i sann nyspråksanda säger sig värna individen, arbeta för medborgarna och social välfärd genom att berätta för vårdpersonalen hur den skall agera i varje upptänklig situation, samt SBU, statens beredning för medicinsk utvärdering, vars objektiva, upplysta och allvetande experter granskar de senaste vetenskapliga rönen och utvärderar hur dessa kan appliceras i den offentliga vården, så att du slipper. Styrningen fortsätter sedan nedåt i hierarkin, med landstingspolitiker och sjukhuschefer som naturligtvis vet bättre än de nedanför.

Som enskild läkare fråntas du således ansvaret att själv hålla dig uppdaterad inom ditt ämnesområde, att själv fundera över diagnostisering och behandlingsalternativ och ditt arbete kan processifieras så till den milda grad att all kreativ gnista kan tryggt kvävas i sin linda. Som läkare reduceras du till en drönare, en arbetsmyra i kollektivets tjänst som lojalt och trofast förväntas verkställa ledningens direktiv med god precision.

Alla skall få lika vård, och då duger det inte att individer tänker själva. Då kan någon få olika, och det är det samma som orättvist. Vem kan möjligen veta bättre än staten vad som är bäst för både vårdpersonal och patienter; staten har ju trots allt tillgång till experter.

I Sverige har vi stor tilltro till experter, och det räcker att någon tituleras expert för att personen snabbt skall vinna allmänhetens förtroende. Vi litar på etiketter, och vi känner att det är tryggt att veta att även om det skulle bli fel, så blir det i alla fall lika fel för alla. Genom det socialdemokratiska arvet har vi under generationer fostrats till att förstå att olikhet är orättvisa, oavsett absoluta utfall.

Livet på vår planet uppvisar en enorm rikedom och mångfald. Från den enorma elefanten, till den lilla myran, de små encelliga bakterierna, igelkotten och dess piggar, fiskarna i haven, och förstås vi människor. Charles Darwin beskrev för styvt 150 år sedan hur denna enorma diversitet uppkommit; genom dels blandning av två individers genetiska kod vid fortplantningen och dels slumpmässiga ändringar i arvsmassan mellan generationer och därpå genom ett naturligt urval av de resulterande fenotypiska egenskaper som för stunden bäst lämpar sig i den omgivning individen befinner sig i. Evolution uppstår genom att naturen ständigt ändrar sina ritningar, och den ritning som ger upphov till en förändring som är gynnsam ges förmånen att få utvecklas vidare. Ett sinnrikt system som bygger på autonoma enheter som växelverkar utan central styrning. Om arternas utveckling hade styrts medelst auktoritär överhöghet, med en från början färdig plan, hade vi inte haft den motståndskraft mot omvärldsförändringar vi har nu. Nyckeln i den naturliga evolutionen är den ständiga anpassningen till miljön genom urval, och att det ständigt uppkommer variation på individnivå.

Vår sjukvård är en kompromiss mellan naturens sätt att skapa gynnsamma förändringar, och en byråkratisk, centralstyrd paradigm där någon menar sig veta bättre än andra. Genom SBU kan man skapa en illusion av att vården är vetenskapligt förankrad, och ny forskning tillåts ge genomslag i vården; en anpassning till omgivningen utifrån ny kunskap. Genom socialstyrelsens regelverk kan man tillgodose kontrollbehovet; många regler är tvingande, storebror vet bäst. Planen är god, och planen håller. Gör som vi säger.

Medicin är en vetenskap; det går att formulera teorier som kan falsifieras med empiriska experiment, experiment som går att upprepa och som då ger samma resultat. Medicin är en förhållandevis ung vetenskap, och det finns fortfarande stora kunskapsluckor. Medicin som vetenskap använder heller inte alltid kvantitativa metoder, i många fall måste man be patienten skatta ett tillstånd. Ett sådant tillstånd är smärta; vi har ingen metod för att objektivt mäta smärta och tillskriva den ett absolut värde. Medicin är en evidensbaserad vetenskap, såtillvida att de empiriska metoder som används inte ger absoluta bevis för en hypotes, utan man hänvisas istället till termer som korrelation, validitet och reliabilitet.

Politiker behandlar ofta medicin och vård som vore de matematik. Matematik bygger på axiom och deduktion, alltså logisk härledning och slutsatser. Inom matematik är bevisen absoluta, eftersom premisserna är givna. Sådana kvaliteter kan man inte finna inom medicinen, utan man blir sittande med teorier som inte ännu är falsifierade, och inom den behandlande delen av medicinen är många aspekter beroende av patientens subjektiva uppfattning.

Den paternalistiska syn på medicinen som genom 1900-talet präglat relationen mellan läkare och patient, och som idag istället genomsyrar politiken, där allting skall detalj- och toppstyras för att uppnå målen kan omöjligt vara mänskligheten till gagn. När läkaren släpps fri tvingas han istället att självständigt utifrån sin gedigna kunskapsbank, sitt vetenskapliga tankesätt, sitt kollegiala nätverk och genom att observera sina patienter att dra slutsatser om vilka behandlingsregimer som bäst lämpar sig för den enskilda patienten. I samråd med patienten kan man sedan välja den behandling som bäst är avpassad till patientens önskemål. Man får aldrig glömma att patienten är en individ, med högst personliga preferenser om hur livets behov och förutsättningar skall se ut, och att beröva henne makten över det egna livet är högst omoraliskt.

Den riktiga anledningen till att manliga p-piller inte finns

Det sägs att manliga p-piller ligger 5-7 år bort, och kommer alltid att göra det.

Detta är inom vissa kretsar ett bekymmer av gargantuanska proportioner. Det byggs en föreställning om att p-piller för kvinnor är en del av en patriarkal könsmaktsordning, och att osynliga strukturer i samhället förtrycker kvinnor genom att proppa dem fulla med piller. I själva verket är det så långt från sanningen man kan komma.

En kvinna har genom sitt biologiska arv en evolutionärt kontrollerad mekanism som styr hennes geners fortlevnad. Hon väljer partner med omsorg för att se till att maximera avkommans möjlighet till överlevnad till könsmogen ålder, för att den i sin tur skall kunna genomgå fortplantning. Då naturen har begåvat henne med en livmoder som är upptagen i nio månader vid varje befruktningstillfälle, som i normalfallet leder till en individ till nästa generation, så vill hon förvissa sig om att befruktningen sker både med rätt partner och vid rätt tillfälle. Hon kan i gengäld vara helt övertygad om att det foster som växer i hennes livmoder bär hennes egna gener.

Mannen är däremot artens happy-go-lucky, han gör lite som han vill med sin säd, och kan oaktat sociala konventioner sprida den till så många kvinnor som låter honom. Rent biologiskt behöver han inte i nio månader axla ansvaret som en befruktning innebär, men han kan å andra sidan aldrig vara säker på att ett foster bär hans gener. Den sociala konstruktionen som är tänkt att balansera detta biologiska övertag för kvinnan är äktenskapet, där parterna lovar varandra tillit och förtroende. Den part som haft mest att vinna på detta är mannen då det äktenskapliga bandet skulle stå som garant för monogamin. Med modern DNA-teknik och juridik kan mannen ändå tvingas till ansvar för sin avkomma.

Kvinnliga p-piller sätter makten över konceptionen i kvinnans händer. Hon kan genom sitt agerande kontrollera tidpunkten och partnern vid befruktning, utan att behöva avstå sexuellt umgänge. Kvinnans antikonceptionsmedel är inte heller nödvändigtvis synligt. Med piller kan hon dölja det faktum att hon inte har för avsikt att låta det sexuella umgänget resultera i artens fortlevnad.

Den antikonceptionsprodukt som mannen har att tillgå är kondomen. Användandet låter sig inte döljas; båda parter kan göra en riskbedömning både med avseende på befruktning och infektionssjukdomar. Om marknaden skulle erbjuda manliga p-piller sätts maktbalansen ur spel. Mannen kan vilseleda kvinnan åt båda hållen; att han står under antikonception eller att han inte gör det. Då tvingas kvinnan att göra en helt annan riskbedömning, en kalkyl som inte alls står i paritet till den som föreligger vid kondomanvändande. Rimligen borde detta leda till att en rationell kvinna med ogrumlat sinne hellre väljer att avstå den tillfälliga sexuella relationen. Studier har dock visat att människor ändå väljer att ingå sexuella relationer trots avsaknad av både preventivmedel och infektionsskydd. Infektionsskyddets frånvaro innebär rimligen ingen förskjutning i maktbalans, men befruktningsrisken försätter kvinnan i en svagare position. Med manliga p-piller på marknaden riskerar denna obalans att permanentas.

Kvinnor och män skall vara glada att p-piller för män inte finns på marknaden. Avsaknaden innebär att maktförhållandet mellan tillfälliga sexuella partner hålls balanserad. En rationell lösning som tillåter människor att vara fria och känslostyrda i sina sexualliv, utan att behöva göra sannolikhetskalkyler och riskanalyser i stundens ingivelse och sedan ängsla sig för oönskad graviditet i en situation präglad av brist på tillit.

Ett anspråkslöst förslag

Vård för papperslösa verkar ju locka fram de mest förment välvilliga människor vi har ur buskarna. De papperslösa, alltså de som av olika anledningar vistas i landet illegalt, är en icke-homogen grupp människor som är satta på undantag, och naturligtvis är deras situation ur ett humant perspektiv osedvanligt prekär.

Deras livsöden väcker lustar hos en del av våra medmänniskor, lustar som ej går att kuva, lustar som tar sig uttryck i en okuvlig vilja att ta fram statens grosshandlarplånbok och börja gödsla med andras pengar till såväl höger som vänster. Så kom det sig då i staten Sverige att det inte fanns obegränsat med resurser, och vi tvingas vara selektiva med hur pengar skall fördelas.

Men det starka engagemanget finns kvar hos förslagets proponenter; de när en brinnande längtan att få göra gott. Varje hinder på vägen tär på kraften, men den järnstarka viljan driver dessa människor framåt.

En del av dessa människor, speciellt de med relevant yrkeskunskap, går den extra milen och spenderar sin fritid med att arbeta på särskilda mottagningar för papperslösa. De känner sig naturligtvis extra godhjärtade och altruistiska, och bryr sig föga om varken uppskattning eller uppmärksamhet för detta. Det är nyhetsuppslag efter debattartikel, där de alla räds att figurera med såväl namn som bild, troligtvis enligt devisen "att verka utan att synas".

Innan vårt land folkhemifierades fanns naturligtvis ingen som helst sjukvård eller omsorg för de mindre bemedlade. Funktionshindrade och sjuka lämnades att dö vid vägkanterna, och våra gamla knuffades ut för stup när tiden var mogen och räkningen inte kunde betalas. Visst var det väl så? Nej, säger vän av ordning, visst måste det ha fungerat på något annat sätt? Vi var väl inte vildar för blott hundra år sedan?

För många hundra år sedan fanns en för tiden väl fungerande infrastruktur för privat fördelningspolitik. Basen utgjordes av kyrkans välgörenhetsarbete, och välbeställda medborgare kunde ge av både medel och tid för att mildra de umbäranden som drabbats samhällets olycksbarn. Så kom staten med sin uppfostrande attityd och gav sig in i denna bransch, och som alltid när staten skall driva verksamhet så försvinner all konkurrens. Sanden rinner genom timglaset och så försvinner alla minnen av en svunnen tid. Några generationer senare har man helt glömt av att man en gång gjorde på ett annat sätt.

Rosengrenska stiftelsen startade 1998 med främsta mål att göra sig själva onödiga, för sjukvård skall enligt Rosengrenska inte lita på ideella krafter. Det låter ju dock som ett särdeles människoföraktande synsätt. Enskilda människors välvilja är tydligen av sådan ondo att den bör utrotas. Istället skall man med statens våldsmonopol avkräva samhällets producenter en godtycklig del av deras ansträngnings skörd, på det att denna kan fördelas till de som inte producerar. Det är tydligen mer humant.

Nej, ett sådant hat mot människan skall man inte göda. Samtidigt vill jag gärna se att människor får tillgång till god hälso- och sjukvård närhelst behovet uppstår. Naturligtvis är det svårt att se hur en klinik byggd på socialistiska ideal skulle vara något under av effektivitet och konkurrenskraft, så rimligen skall dessa människor, som olovligen befinner sig inom nationens gränser, i nödens timme kunna ta del av kostnadseffektiv vård i annan regi.

Mitt förslag är således enligt följande:

• Gör Rosengrenska till en renodlad insamlingsstiftelse där monetära bidrag fonderas och förvaltas.
• Lägg ner verksamheten på Rosengrenskas kliniker. Om ni verkligen bryr er om andra människor mer än er själva behöver ni inte egoboosten och skrytvärdet.
• Ni som ger av er tid och arbetar oavlönat (för det gör ni väl?) ser till att arbeta extra med lön någon annanstans och skänker sedan hela lönen till Rosengrenska. Er kompetens är värdefull och omsätts bäst till produktivitet i en korrekt utrustad miljö.
• Sök inbringa de medel som brinner i fickorna på de som med hög stämma kräver politikers agerande, såväl som hos de som faktiskt vill väl på riktigt.
• Papperslösa begagnar vård i offentlig regi; hela notan, osubventionerat, betalas av Rosengrenska, möjligen med en egenavgift som styrmedel.

Dessa effektiviseringsråd resulterar i att papperslösa verkligen får vård på lika villkor, enligt samma prioriteringsregler som svenska medborgare, oavsett geografisk hemvist i landet, istället för undermålig vård i någon underbemannad lokal på udda tider i en förort till en storstad utan tillgång till den moderna sjukvårdens utrustning. Vårdpersonal behöver inte göra några etiska ställningstaganden, personer med rätt till subventionerad vård kan inte gnälla om att ha "jobbat och slitit i si och så många år och jag har minsann betalat skatt och ..."; de papperslösa bär sina egna kostnader fullt ut, och våra politiker behöver inte längre brottas med denna för dem uppenbart allt för komplexa fråga. De medborgare som är angelägna om att denna stödverksamhet finns och fungerar kan av sina egna intjänade slantar bidra till Rosengrenskas fond, och gotta sig i att ha hjälpt en medmänniska och samtidigt försöka att inte vara bitter över att ensam ha behövt bekosta hela kalaset.

Eftersom det finns ett så massivt stöd för "Rätt till vård" bör det ju inte vara några hinder att redan från dag ett få miljarderna att rulla, och så slipper man till på köpet den där omysiga känslan av tvång.